Drachmen

En av de vanligaste frågorna jag får just nu är vad som kommer hända när Grekland lämnar euron och återinför drachmen. Det tittar vi lite närmare på här.

Den grekiska valutans namn, Drachme är över 3000 år gammalt och före Alexander den Stores tid så var det den mest spridda valutan i världen.

Redan före euron så var drachmens historia kantad av misslyckanden. Bland annat upplevde greker en värre hyperinflation under andra världskriget än liknande valutor i som Weimarrepubliken och Zimbabwe. Vid ett tillfälle hade man till och med en 100,000,000,000-drachmasedel, det är 100 miljarder drachme. Se exempel nedan från 1943. Nollorna valde man dock att hålla igen med.

Man har även en misslyckad valutaunion bakom sig med den latinska valutaunionen före första världskriget.

Efter andra världskriget försökte grekerna stoppa inflationen med inträde i Bretton Woodssystemet. De skapade en ny version av drachmen genom att ersätta den gamla med en ny drachme för varje 1000 gamla drachmes. 1954 kostade det 30 av dessa omvärderade drachmes för att köpa 1 dollar. Vid Greklands inträde i euron 2001 hade värdet fallit till 400 drachmes per 1 dollar, och vid inträdet sattes kursen till 340 drachmes per 1 euro.

Kommer drachmen komma tillbaka? Mycket pekar på det.

Om Grekland lämnar euron och lanserar en ny drachme är risken för en förstörelse av de återstående värden som finns i landet överhängande, med en konfiskering av tillgångar genom beskattning, hög inflation och monetär turbulens. En upprepning av grekisk historia med andra ord.

Men en hel del har redan hänt. Mycket av handeln med utlandet fungerar i princip redan på kontantbasis eller med hedgar. Den grekiska aktiemarknaden har decimerats, dess procentuella nedgång är ännu värre än förlusterna på den amerikanska aktiemarknaden under den stora depressionen.

Men utanför Grekland är utsikterna ännu värre. De privata aktieägarna och investerarna i Grekland har redan bränts rejält. Grekerna är skyldiga flera hundra miljarder euro till europeiska och internationella institutioner. De skulderna kommer inte betalas. Grekerna har inte pengarna. Ägarna av skulderna är dock mestadels statliga institutioner som kan hålla skulderna en lång tid och förhandla politiska förändringar i strukturen. Alltså borde effekten av en betalningsinställelse bli begränsad på ECB, IMF och liknande institutioner.

Men de privata ägarna av grekiska skulder kommer behöva ta ytterligare förluster. De känner redan till dessa i princip men skulle då behöva mark-to-market, vilket skulle slå mot deras egna kapital med omfattande kapitalinjektioner från stater och ägare som följd. Förlorarna blir alltså bankerna i Europa, försäkringsbolagen i Europa och alla andra som är involverade i finansieringen av euroområdet. Där finns även du och jag representerade, som minst genom våra pensionspengar.

Skulle Grekland besluta sig för att ensidigt lämna euron kommer det dröja år innan de får tillgång till kapitalmarknaden igen. Grekland, med den nya drachmen, skulle således huvudsakligen fungera enligt kontantprincipen för att göra sina yttre betalningar.

Det är också troligt med omfattande kontroller av pengaflöden över gränserna. I exempelvis Argentina tog det månader efter devalveringen innan man tillät ett fritt flöde av fysiska mynt och sedlar över gränserna.

Andra, som tillväxtmarknadsnestorn Mark Mobius, menar att även om man försöker tvinga på grekerna dess gamla valuta så kommer de fortsätta använda euron i praktiken, precis som Zimbabwes officiella valuta fortfarande är zimbabwiska dollar, medan det gängse betalningsmedlet i allt från restauranger till banker är amerikanska dollar.

Varför jag ogillar FN

I motsats till Sverige i stort är jag ingen stor beundrare av FN, en syn som jag baserar på ett par grundläggande argument.

För det första är ju diktaturerna i majoritet, en poäng som knappast kräver några tillägg.

För det andra visar facit av FN:s aktiviteter på en ohemul byråkrati i skitärenden och regelrätt handlingsförlamning i akuta frågor. Men värst av allt är ändå den godtycklighet med vilken FN utövar sitt mandat. Det senaste exemplet med den olika behandlingen av Libyen och Syrien är bara ett i raden av liknande episoder. Men att man samtidigt åtnjuter en oförtjänt status som världspolis, ivrigt påhejat av svenskarna, säger kanske mer om svenskarna än om FN.

Dagens nyhet om att man nu utnämnt Robert Mugabe som sitt internationella sändebud för turism passar alltså helt in i den här bilden. Inte sedan Libyen kom med i rådet för mänskliga rättigheter (där man inte hade ryggrad att sparka ut dem förrän man bombade landet) har väl en utnämning så tydligt illustrerat det inneboende felet med hela FN.

Avslutningsvis vill jag säga att det här snacket man hör om att det i alla fall är bättre än ingenting bara är snömos eftersom om vi inte hade nånting så skulle det finnas utrymme för att ta fram en bättre lösning, ett utrymme som inte finns idag eftersom alla bara pekar på FN. Jag är ingen expert på FN, de gör mycket bra också, men mycket tyder på att organisationen i sin nuvarande form ibland är både skadlig och direkt kontraproduktiv.