Imorse så snoozade jag alldeles för länge. Under täcket var det ju så varmt och skönt, och utanför så var det kallt och blåsigt. Kanske har Peter rätt, kanske är det dags att ta tag i livet och förändra?!

Det är mycket som händer i världen just nu… Mitt första inlägg på denna blogg handlade om stjärnmäklaren Fredrik Eklund, och idag kan jag stolt väva ihop säcken genom att berätta att han planerar att komma tillbaka till Sverige och starta ”Eklund Stockholm New York”. Hans affärsplan är att bara förmedla de mest exklusiva lägenheterna i Stockholm.

Kanske håller vårt företagsklimat sakta men säkert på att förändras, och kanske så krymper Jante lite och lite för varje dag. Oavsett hur liten förändringen må vara så är jag stolt över att få vara en del av den och skapa det nya företagen och de nya ledarna.

Igår var det den stora galan och prisutdelningen. Själv lyckades jag knipa åt mig plats 101 i ett fantastiskt sällskap som jag är otroligt stolt att få vara del av. Under dagen bjöds det på otroligt många intressanta seminarier vilket väckte många tankar hos mig:

Hur kommer det att se ut i framtiden egentligen? Behöver vi supertalanger storbolagen lika mycket som de behöver oss? Hur många % av alla företag kommer att arbeta mer med CSR? Hur kommer företagens värderingar påverka oss när vi väljer arbetsgivare? Hur många fler entreprenörer kommer vi ha? Hur många av Sveriges företag kommer att utveckla ett närmare samarbete med entreprenörer? Hur många bolag kommer ha ett ”talent managementprogram”?

Själv så har jag alltid varit för förändring, och är alltid på jakt efter nya utmaningar. Min förhoppning är att hitta företaget som besvarar dessa frågor, bolaget som ligger i framkant och är med att sätta spelreglerna för hur näringslivet kommer att se ut i framtiden.

Svenskar drömmer för mycket och agerar för lite. Enligt Tillväxtverkets Entreprenörskapsbarometer vill hela 38% av Sveriges ungdomar mellan 18 och 30 år hellre vara företagare än anställda. Dessvärre var det bara en procentenhet av dem som faktiskt fullföljde och startade eget företag förra året. I den här bloggserien ger jag mitt svar på varför Svensson väljer att inte registrera F-skattesedel. Just i det här inlägget väljer jag att belysa problematiken kring de, i många fall felaktiga, föreställningar som tycks finnas kring egenföretagande.

Efter Road Trade-projektet har jag föreläst en del på tema Entreprenörskap. Jag har ofta märkt att det särskilt bland ungdomar finns en del vanföreställningar kring företagande. Många tror att företagande är synonymt med dyra kostymer, hundratals anställda och inte minst ett hav av guldpengar á la Joakim Von Anka. För vår samhällsekonomi är de här vanföreställningarna farliga. De bygger exkluderande barriärer kring företagandet och dessa gör att färre känner att de passar in i företagarrollen. Det är synd, eftersom bilden av företagaren i kosym med tillhörande fabrik inte är en bild av en svensk genomsnittsföretagare. Lite drygt 92 % av alla Sveriges företag har faktiskt färre än fem anställda.

De orimliga krav den här bilden ställer på företagandet återspeglas också i de orimliga krav som den blivande företagaren har på sig själv. Inte sällan kräver företagaraspiranten Världens Bästa Affärsidé och Världens Bästa Affärsplan av sig själv innan den tillåter sig att faktiskt registrera F-skattsedel. Med de kraven är det enkelt att förstå varför 37 av 38 väljer bort alternativet.

Men tittar vi på modern forskning som gjorts kring entreprenörskap ser vi att det inte alls behöver mer fördelaktigt att skriva en lång affärsplan. Den indiska forskaren Sarah Sarasvathy pekar på två olika typer av genomförande när en entreprenör bygger venture; ”Classic Causation” och ”Entrepreneurial effectuation”.

Om du bygger bolag enligt Classic Causation gör du som skolboken säger. Du börjar med definiera din marknad för att sedermera positionera dig och därefter hitta din kund. Utvecklar vi lite ser det ut såhär:

1. Identifiera marknad ->
2. Segmentera ->
3. Targeting på rätt segment ->
4. Positionera dig i segmentet –>
5. NÅ KUND

Jämför vi istället med Entrepreneurial Effectuation ser processen ut såhär:

1. SÄLJER TILL EN KUND –>
2. Identifierar kunden (vem? var?) –>
3. Definierar kunden och hur man nått den (strategiska partners och testförsäljningar) –>
4. Lägger ev. till ytterligare segment eller strategiska partners –>
5. Definierar en eller flera möjliga marknader

Medan Causation och dess affärs- och marknadsplan fokuserar på förväntade vinster fokuserar istället Entrepreneurial Effectuation på att man (i startskedet) gör tillräckligt små förluster för att kunna fortsätta bygga värde i bolaget. Man vill helt enkelt ha cash flow från dag ett. En annan viktig skillnad är också att causation betonar vikten av förkunskaper och att kunna sia om framtiden, medan Entrepreneurial Effectuation istället fokuserar på att vara snabbrörlig och utnyttja oväntade möjligheter.

Viktigt att betona är att ingen modell är rätt. Det beror helt på vilken typ av start-up du ska göra och vilka förkunskaper du och ditt nätverk/team har. Det är däremot viktigt att veta att många väldigt framgångsrika start-ups har börjat genom att en person haft en idé och då genast satt igång att förverkliga den – istället för skissa upp drömmen på ett papper i form av affärs- eller marknadsplan. Om fler skulle se det här som ett alternativ till att tvingas bestiga de exkluderande barriärer som akademisk pappersexercis innebär skulle fler än 37 av 38 våga starta eget. Och i förlängningen skulle vi säkerligen också få fler svenska entreprenörer med guldhav á la Joakim von Anka.

Det har skrivit många artiklar om oss 80-talister. Vi beskrivs som ambitiösa och framåtsträvande, kräsna och krävande, men framför allt egoister. 80-talisterna benämns som Generation Y (läs: Why?) eller Generation ”What’s in it for me?”.

Som ung i arbetslivet så har man ett annat synsätt en vad man har som äldre. Själv så märker jag det mycket på mig själv då jag tenderar till att ständigt söka nya lösningar på de problem jag stöter på, istället för att använda mig av 40-, 50- och 60-talisternas beprövade metoder. ”Varför uppfinna hjulet igen?” är en fråga jag har fått från en av mina kollegor. Jag är uppfunnit hjulet på nytt många gånger om, men jag har även lärt en hel del annat på vägen.

Vissa menar att vi unga har ett naivt synsätt, och de må vara sant. Men eftersom vi inte riktigt har lärt oss vart boxens gränser går, så tänker vi ofta automatiskt utanför boxen. Dock så kommer det inte alltid vara så…

Så småningom kommer även vi att slussas in i de traditionella tankesättet (även om de må vara så att vi har omdefinierat begreppet på vägen), och börja tänka mer ”kvadratiskt”. Just därför är det viktigt för organisationer att ständigt rekrytera unga som vill uppåt, för vi som är ”unga” för Er, kommer inte vara unga i vårt tankesätt för evigt.

Även om vi själva blir bättre med åren likt ett årgångsvin, så blir inte vårt ungdomliga tankesätt bättre. Min rekommendation till alla arbetsgivare är att spara på årgångsvinet, men se till att ta vara på druvorna i tid!

Ibland undrar jag vem som kom på att alla människor med en elektronisk eller digital klocka ska snooza just 9 minuter? Har du tänkt på att det förr nästan alltid tog 9 minuter innan alarmet började pipa igen efter trycket på den stora knappen ovanpå. Utvecklingen har i och för sig gått framåt, för min mobiltelefons alarm är faktiskt förinställt på 5 minuter.  Och om man är riktigt lyckligt lottad så kan man med ett antal snabba tryck på mobilen få det antal minuter snooze som man vill. Det är lyx!

Jag har funderat mycket på om snoozandet är bortkastad tid. Jag menar, blir du piggare av en halvtimmes snooze jämfört med att gå upp direkt? Eller är det kanske tvärtom så att du blir tröttare? Om du inte blir piggare, då blir snoozen bara ett tidsfördriv. Njutningsfullt ja, men ändå ett ganska tidsödande tidsfördriv.

Jag upplever inte att jag blir piggare efter snoozning. Däremot är själva insomnandet skönt. För att ödsla alltför mycket tid och ändå få maximalt med insomning har jag lyckats snooza med tre minuters intervaller. Jag hinner somna om hela nio gånger på en halvtimme. Mycket tidseffektivt!

Det jag vill säga är egentligen inte så mycket en fråga om antal minuter, utan om antalet snoozningar. Jag har upptäckt att när livet leker och jobbet är stimulerande så är alarmet en välkommen signal om att en ny dag börjar och det är dags att komma ur sängen. När det känns så, då har inte jag lust att ännu en gång få sjunka in i sömn i fem minuter. Men när vardagen inte längre känns lika utmanande och stimulerande, då är det otroligt mycket mer attraktivt att sluta ögonen och somna om igen.

Snoozning är alltså inte alltid lika kul. När jag blev egenföretagare så försvann min lust att snooza. Jag kan konstatera att hur många gånger jag snoozar har blivit ett relativt tillförlitligt mått på min egen lust att leva och min egen upplevda livskvalitet. Så när snoozandet närmar sig 10 till antalet då är det dags att ta tag i livet och förändra.

Tänk dig att du ska köpa en ny bil. En fantastiskt Audi S5 Cab. Du har drömt om bilen länge, och kör den varje natt i dina drömmar på kringelkrokvägar i södra Italien. Vinden blåser i ditt hår, musiken är på högsta volym, och livet fullkomligt leker samtidigt som du växlar upp till 6:e växeln i din mörkblå fantastiska bil.

Dagen har äntligen kommit! Du ska köpa bilen! Äntligen ska den bli din! Du står i bilhallen och andas in doften av ny bil, samtidigt som en bilförsäljare går mot dig. Du pekar på bilen, och säger:

” – Den här ska jag ha! I mörkblått!”.

Säljaren meddelar att tyvärr görs inte bilen i mörkblått, utan endast i silver. Du argumenterar vidare att du inte vill ha en silverfärgad bil, utan en mörkblå, och säljaren svarar bestämt att bilen finns endast i silver för så vill de flesta kunder ha den. Drömmen går i tusen bitar.

Igår var jag på ett möte på en reklambyrå. Mötet var med deras VD, som verkligen visade att han förstod sina kunder. Vi satt länge och diskuterade hur reklambranschen har förändrats, och kommer att förändras framöver. Och inte bara reklambranschen för den delen… utan alla branscher.

För en reklambyrå så är det en nödvändighet att förstå sina kunders business och behov, men i de flesta branscher så råder fortfarande ”jag har en lösning, take it or leave it-attityden”. Alla företag anser att de sätter kunden först, men alltför ofta så lockar kortsiktiga vinster mer än långsiktiga, och kunden sätts i andra hand.

Många företag ställer sig frågan; ”vad är vi duktiga på?” och glömmer helt bort frågan ”är detta vad kunden verkligen vill ha?”.

Det finns givetvis ett problem när kunden säger en sak och menar en annan, men vi har ett ännu större problem när vi inte ens bryr oss om att fråga kunden vad de vill ha. Passar vår tjänst dig? Om inte, hur kan vi göra det bättre för dig?

Att det är viktigt att ha lojala kunder är det ingen tvekan om. Men hur kan vi uppnå hög lojalitet hos våra kunder om vi inte förstår dem? Hur kan vi förvänta oss att de ska vara oss trogna för livet om vi inte ens tar oss tiden att fria till dem?

I tidningen Chef kunde man nyligen läsa om barnmorskornas höga servicegrad, främst för att de flesta av dem känner att de har ett ”kall”. Andra exempel på yrkesroller som ofta säger att de har ett ”kall” är präster, läkare, och lärare. Varför känner inte alla yrkesgrupper att de har ett kall?

Ofta pratas det om morgondagens företag och morgondagens lösningar. Tyvärr så tror jag inte att morgondagen kommer att se särskilt ljus ut för alla de företag som inte förstår sina kunder, och frågar ”levererar jag det du vill ha?”.

Varför är det så att vissa dagar så flyger tiden förbi och det känns knappt som dagen har hunnit starta förrän den är slut, och andra dagar så är det precis tvärtom? Idag har det varit en evighetsdag, men jag antar att det är normalt med tanke på att det är måndag. Jag har haft en idé till ett blogginlägg sedan förra onsdagen, men helt enkelt inte hunnit sätta mig ner och skriva ner mina tankar förrän nu…

I onsdags var jag nämligen på en modevisning på Kungliga Operan (Sagolika Stunder by NK). Det som intresserade mig mest var dock varken kläderna eller modellerna, utan åskådarna. Innan modevisningen började så var det mingel med champagne och snittar.

I vanliga fall brukar jag vara en riktig höjdare på att mingla, men denna gång måste jag säga att jag mest stod och observerade. Målgruppen var framför allt kvinnor, dock så befann sig en och annan enstaka man på plats.

Något som förvånade mig var alla märkesväskor och som fanns på plats… Jag tror jag räknade mig till tre stycken av Chanel 2.55, ett antal LV-clutches och en hel drös av Gucciväskor! En annan observation var att alla tjejer var väldigt lika; långa, blonda och barbenta.

Det fick mig att börja fundera. Att alla eftersträvar individualism tror jag inte någon motsätter sig, men samtidigt så försöker vi även placera oss inom ramen av trygghet. Att sticka ut är bra, men att sticka ut för mycket är ej önskvärt. Detta kunde man se tydligt när man titta på alla minglande personer; visst klädde de sig lika, men ändå med en viss individuell touch. Hur går det egentligen till i arbetslivet? Hur mycket individualism är för mycket individualism när det kommer till arbetslivets spelregler?

Samtidigt är jag hellre kärringen mot strömmen än bara kärringen…

Läste just en fantastiskt inspirerande artikel i Resume, om Helena Wallskog, tidigare projektledare på Göteborgsbyrå Dedicate, som tyckte att hon borde bli VD. Nuvarande VDn Klas Ekstrand höll med, och hon tar över VD-posten den 1 september.

En annan kvinna som inspirerar är Charlotta Ölander. Hon har startat ett facebook-event vid namn ”Hitta Charlottas drömjobb”. Om du kommer med ett tips som leder till en anställning åt Charlotta så vinner du en middag för två och övernattning på hotell. Jag har träffat Charlotta tidigare, bland annat vid invigningen av hemsidan ”My Time”, och mer driven entreprenör får man leta efter.

Förra veckan släppte Forbes sin årliga lista med världens 100 mäktigaste kvinnor. För fjärde året i rad så låg Angela Merkel i topp (Tysklands förbundskansler). De enda kvinnorna från Norden är Finlands president Tarja Halonen och Islands statsminister Johanna Sigurdardottir.

Enligt mig så är Helena och Charlotta perfekta exempel på människor som skapar sina egna möjligheter. De tar kontrollen över sin egen karriär med järnhand, och kommer bra mycket längre än de flesta av oss. Min förhoppning är att båda finns på med Forbes lista inom 10 år.

Det må låta simpelt, men om du ska vara ärlig mot dig själv; hur många gånger har du vågat uttrycka frasen ”Jag borde bli VD!”?

I helgen har jag varit i Södertälje för att dela ut diplom till kommunen, föreningslivet och näringslivet som gemensamt sett till att Södertälje blivit Sveriges tjugofjärde Fairtrade City. Fairtrade City är en diplomering till kommuner som engagerar sig för etisk konsumtion.
Det är alltid lika roligt att delta på diplomeringarna. Frågan som uppmärksammas är allvarlig. Hur kan vi i vår konsumtion, både som enskilda konsumenter och i kommunernas offentliga upphandling, bidra till att bekämpa fattigdom och bidra till förbättrade arbets- och levnadsvillkor i utvecklingsländer? Men trots det är stämningen alltid positiv. Det finns en drivkraft i arbetet med Fairtrade City som jag tror att många företag och organisationer kan lära sig av.
För att bli diplomerad krävs det att kommunen arbetar med att ställa etiska krav i sin upphandling, att det finns ett utbud av etiskt märkta produkter i butiker och på arbetsplatsen och att det bedrivs ett aktivt informationsarbete om etisk konsumtion och rättvis handel i kommunen. Arbetet leds av en styrgrupp som består av representanter från kommunen, föreningslivet och näringslivet lokalt.
Det är just den mixen som gör att Fairtrade City-konceptet blivit så framgångsrikt. Alldeles för ofta står politiken, näringslivet och föreningslivet på varsin sida och pratar om varandra som motparter istället för att sätta sig tillsammans och se vad man kan åstadkomma om man hjälps åt i en viktig fråga. Dessutom är det väldigt roligt att samarbeta med personer med olika perspektiv och erfarenheter. Glädje ska inte underskattas som drivkraft för förändring, inte minst när det handlar om allvarliga saker.

…ja, så hade det kunnat heta för några år sedan, men min sångerska Susanne vägrade. Durex var minsann inte ett bra namn på ett dansband konstaterade hon.  Jag å andra sidan, tyckte att om dansbandet från filmen med samma namn kan heta Black Jack, så kan vi heta Durex. Och Durex lät lite som ”duett” och vi var ju bara två i bandet, så det passade ju perfekt. Det blev inte Durex, vilket kanske egentligen var tur (tack Susanne).

Om någon säger till mig att jag har talang, så är det faktiskt Durex jag tänker på. Och för tydlighetens skull skriver jag fortfarande om vårt dansband. För talang är för mig förknippat med sådant som jonglering, trapetskonster, musicerande eller sjungande.  Det är ju inte samhällsdebattörer, entreprenörer och liknande som stegar in på scenen i ”Britains got talent”, utan det är sådana som Paul Potts och Susan Boyle.

Kan man jämföra talangfullhet inom företagande med det Paul och Susan gör på scen? Förmodligen, men det gör sig inte lika bra på TV eller youtube. Jag kan ju konstatera att det inte är så fascinerande att se någon lägga sista handen vid en affärsplan eller komma på en affärsidé i sömnen (vilket förmodligen händer lite då och då). Mot bakgrund av det kan nog dra slutsatsen att jag inte lär hamna på youtube för min talang som entreprenör, Så på ett sätt får man nog vara glad att Veckans affärer uppmärksammar oss som inte är fullt så roliga att titta på medan vi är talangfulla.

Min dansbandskarriär varade för övrigt bara några år under de sista tonåren, men var en värdefull inkomstkälla. Jag kan inte säga att jag var speciellt förtjust i musiken, men kan fortfarande besvärande många textrader ur klassiker som De sista ljuva åren och Aj, aj, aj. Jag måste ändå medge att det var riktigt underhållande att se 50 glada medelålders män och kvinnor glatt dansa runt med varandra, både med och utan takt och talang.

Svenskar drömmer för mycket och agerar för lite. Enligt Tillväxtverkets Entreprenörskapsbarometer vill hela 38% av Sveriges ungdomar mellan 18 och 30 år hellre vara företagare än anställda. Dessvärre var det bara en procentenhet av dem som faktiskt fullföljde och startade eget företag förra året. I den här bloggserien ger jag mitt svar på varför Svensson väljer att inte registrera F-skattesedel. Först ut att ifrågasättas är svensk skolpedagogik.

Eftersom jag gick ut gymnasiet för inte-alls-länge-sedan kommer jag ihåg hur en klassisk skoluppgift kunde se ut.

Läraren började med att förklara att uppsats med tema Shakespeare står på dagens schema. Därefter följde ofta en lång rad instruktioner. ”Uppsatsen ska vara minst två sidor lång, du ska använda Times New Roman storlek tolv med ett och ett halvt radavstånd, infoga minst två bilder och det är viktigt att den handlar om hans uppväxt” kunde det låta. Inte ofta avslutade läraren med att säga ”skulle du behöva hitta information om honom och hans uppväxt finns det att tillgå i läroboken på sida 158-167″.

Genom att utforma uppgiften enligt ovanstående formel har du redan gett eleven svar på frågor som ”vad?”, ”hur?” och ”varför?”. Eleven kan med lite tur gå ifrån uppgiften rikare på kunskap, men pedagogiken har missat att utveckla elevens personliga egenskaper såsom initiativkraft, självförtroende och skaparkraft. Ett alternativ till denna – i många sammanhang förlegade – pedagogik skulle vara att använda sig av så kallad Experiential Learning. Konceptet bygger på att låta eleven lära sig även teoretisk kunskap genom praktisk inlärning. För eleven handlar det om att:

1. genomföra (vad ska vi göra?)
2. dra slutsatser (vad hände?)
3. generalisera (vad leder detta till?)
4. applicera (hur kan vi använda våra kunskaper?)

Om det till exempel står i kursplanen att eleven ska ha tillgodogjort sig kunskap om Shakespears barndom skulle läraren, enligt Experiential Learning Model, till exempel kunna uttrycka uppgiften enligt följande:

”Ett delmål i den här kursen är att tillgodogöra sig kunskap om Shakespears barndom. Jag vill att ni på valfritt sätt visar mig att ni har gjort det.”

Eleverna skulle vara tvungna att jobba mål- och resultatfokuserat och samtidigt fatta egna beslut. Någon elev skulle vilja spela upp en teater, en annan skulle arrangera en kortare föreläsning för yngre elever medan en tredje kanske skulle vilja skriva en uppsats på två sidor med Times New Roman storlek tolv och två bilder infogade. Alla tre alternativ är ur ett pedagogiskt perspektiv lika bra – eleverna har tvingats att utifrån sina egna förutsättningar svara på frågor som ”vad?”, ”hur?” och ”varför?”. Det här ger eleven inte bara kunskap utan också verktyg att använda och kapitalisera kunskapen. Eleven vinner en ”jag kan!”-känsla och ett självförtroende som i många fall är avgörande för om man vågar ta steget till att bli egenföretagare.

Två lysande stjärnor på den svenska pedagoghimlen är koncepten Ung Företagsamhet och Sommarlovsentreprenör. Koncepten tvingar eleverna att själva ta i den här typ av frågeställningar och – oavsett om resultatet är lyckat eller misslyckat – dra slutsatser från svaren på dem.

Men med undantag från några få utbildningskoncept är det uppenbart att vår skolpedagogik inte har förändrats i takt med att vårt samhället har gjort det. Vi lever med ett ständigt informationsöverflöd och såväl dagens som morgondagens elever kommer alltid att ha närmare till sin iPhone med tillhörande Google än till sin lärare. Därför är det viktigt att svensk skola förstår att dess roll – särskilt i äldre åldrar – torde vara att ställa frågor snarare än att ge svar. Det är det första steget i att få vår befolkning att även våga svara på frågorna som med största säkerhet också dyker upp som egenföretagare.