Alla goda entreprenörshistorier börjar i någons garage. Det har inte förändrats. Men en ny generation svenska världsstjärnor har visat att med den digitala distributions- och marknadsföringsplattform som stavas internet, går det att uppnå det som förut tog en generation eller två på några månader.
Den svenska inställningen till entreprenörskap är inte okomplicerad. Alla bedömare är överens om att det är i små- och medelstora företag de nya jobben och tillväxten ska skapas, när de gamla svenska nationalklenoderna rationaliserar och sprider sig över världen, för att möta den globala konkurrensen.
Så långt allt väl.
Men vår inställning till entreprenörer, de som faktiskt ska sticka ut sitt huvud och försöka starta det där företaget, är minst sagt skeptisk.
Det är inte en slump att när man ber svenskar nämna en entreprenör de beundrar, nämner de – Ingvar Kamprad eller Stefan Persson. Inget ont om dessa, men deras entreprenörskap ligger åtminstone ett halvsekel tillbaka. inte ens salig Jan Stenbeck, en av de senaste decenniernas stora samhällsförändrare, har ännu fått ett folkligt erkännande och beundran som den fantastiska entreprenör och förebild han borde vara.
Varför det?
Det finns något i den svenska folksjälen, en panisk rädsla inte bara för att misslyckas, utan också för att associeras med något som misslyckas. Eller snarare något som i efterhand inte visade sig vara riktigt så bra som det först såg ut att vara.
Och det är entreprenörskapets själva motsats.
Jag betraktar mig som entreprenör, har startat en rad tidningar och drivit egna bolag i olika omgångar sedan tidigt 90-tal. Kanske är det därför jag har varit närmast besatt av att följa den märkliga svenska debatten om entreprenörskap under samma tid – kalla det självbevarelsedrift om ni vill. Och jag har sett fenomenet upprepas gång på gång, hur driftiga entreprenörer med stora idéer och enorm vilja betraktats med skepsis av samhället runt omkring dem. Och när de fallit, för det gör entreprenörer i bland, så har de fallit fruktansvärt hårt, socialt och i medier. Den spruckna it-bubblan kring millennieskiftet är det mest talande exemplet, men jag ser mönstret upprepas gång på gång.
En svensk entreprenör ska helt enkelt verka under radarn, i tysthet skapa jobb och tillväxt, men inte göra något väsen av sig eller förhäva sig innan vi kan vara helt säkra på att han eller hon har lyckats.
Svenskt entreprenörskap har alltid erövrat världen med briljanta affärsidéer. Och gör det fortfarande. Av samma skäl. Ett företag som vill växa sig stort kan inte ha ett land med nio miljoner invånare som marknad. Därför har man alltid sökt sig utanför landets gränser. Men det har tagit tid, möda och kostat stora pengar, i form av investeringar i transporter, produktion och lokal representation.
Idag växer en ny generation av svenskt entreprenörskap fram. Kunskapsföretag inom mode, internet, mobilt, design och mat. De har en sak gemensamt. Med hjälp av den nya tidens globala infrastruktur blir de globala från dag ett. Varför bli heta i Stockholm när man kan lägga ut sin produkt på nätet och slå igenom i San Francisco, Peking eller Abu Dhabi med en gång?
Fantastiska framgångssagor som på bara halvannat år kan skaffa lika många kunder som det tog H&M två generationer att nå.
De är de nya globala entreprenörerna.
Det är förstås ingen okontroversiell historia att berätta.
I det senaste numret av VA listar vi 50 nya svenska världsstjärnor. Företag som varit globala från dag ett, som utnyttjar den fantastiska möjlighet som digitaliseringen och globaliseringen skapat, där vi bokstavligen kan erövra världen från en källarlokal.
Men låt oss inte behandla det som ett udda fenomen, som vi möjligen kan skryta med när vi träffar utländska vänner. Låt oss i stället fundera på hur sådana företag utmanar vår bild av oss själva, det system vi verkar i.
För globala startups har kommit för att stanna. Frågan är bara i vilken mån de stannar i Sverige.
En av de stora myterna om dessa företag är att de inte behöver något kapital. Det är ju bara att lägga ut en produkt på internet. Om den är tillräckligt briljant, revolutionär, hipp och nyskapande, kommer ordet om produkten att spridas viralt, från digital mun till mun. Distributionskostnaden för kunskapsprodukter närmar sig noll och det behövs inga lokala kontor.
Glöm det.
En vän till mig startade nyligen tillverkning av appar för barn. På under 10 månader har han sålt till 147 länder, en blixtsnabb världssuccé i det tysta. Men det underbara med den digitala plattform som skapat succén är också hans förbannelse. För precis lika lätt och utan etableringshinder som hans produkter erövrat världen, kan konkurrenter etablera sig. Så nu går han in i nästa fas: försöken att bygga någon form av strukturkapital och skydd mot konkurrens. Det finns bara ett enda sätt: full fart framåt. När han funnit den hit som alla entreprenörer drömmer om gäller det att utnyttja momentumet maximalt. Med ny utveckling i stor skala, men också med etablering av säljkontor på olika marknader, prenumerationsdatabaser och analyspersoner.
Investeringslogiken i de nya världsstjärnor har inte försvunnit, den ser bara annorlunda ut.
För att starta den förra generationens svenska exportjättar krävdes stora tidiga investeringar i fabriker, butiker och distributionskedjor.
För den nya generationens globala världsstjärnor krävs sällan speciellt stora pengar för att starta bolaget, ta fram produkten och rentav få fram en världshit. Men sedan behövs mycket pengar – och det snabbt.
För att möta det måste vi troligen se över stödsystem, tillgången på riskkapital, men framför allt måste vi ändra bilden av hur framgång skapas och bedöms.
Men framför allt måste vi börja ta pratet om att det är entreprenörer som skapar tillväxt och jobb på allvar. Och inte bara ställa oss långt, långt bakom dem när de tar sina första riskfyllda steg ut i världen. Kom ihåg att priset för ett misslyckande sjunker dramatiskt när investeringarna kommer först i det steg där företaget är rätt säkert på att det är en framgång på spåren.
Sverige behöver ett klimat där vi uppmanar människor att ta risk i sitt företagande. Och där det är socialt accepterat att försöka.


