Alla goda entreprenörshistorier börjar i någons garage. Det har inte förändrats. Men en ny generation svenska världsstjärnor har visat att med den digitala distributions- och marknadsföringsplattform som stavas internet, går det att uppnå det som förut tog en generation eller två på några månader.

Den svenska inställningen till entreprenörskap är inte okomplicerad. Alla bedömare är överens om att det är i små- och medelstora företag de nya jobben och tillväxten ska skapas, när de gamla svenska nationalklenoderna rationaliserar och sprider sig över världen, för att möta den globala konkurrensen.

Så långt allt väl.

Men vår inställning till entreprenörer, de som faktiskt ska sticka ut sitt huvud och försöka starta det där företaget, är minst sagt skeptisk.

Det är inte en slump att när man ber svenskar nämna en entreprenör de beundrar, nämner de – Ingvar Kamprad eller Stefan Persson. Inget ont om dessa, men deras entreprenörskap ligger åtminstone ett halvsekel tillbaka. inte ens salig Jan Stenbeck, en av de senaste decenniernas stora samhällsförändrare, har ännu fått ett folkligt erkännande och beundran som den fantastiska entreprenör och förebild han borde vara.

Varför det?

Det finns något i den svenska folksjälen, en panisk rädsla inte bara för att misslyckas, utan också för att associeras med något som misslyckas. Eller snarare något som i efterhand inte visade sig vara riktigt så bra som det först såg ut att vara.

Och det är entreprenörskapets själva motsats.

Jag betraktar mig som entreprenör, har startat en rad tidningar och drivit egna bolag i olika omgångar sedan tidigt 90-tal. Kanske är det därför jag har varit närmast besatt av att följa den märkliga svenska debatten om entreprenörskap under samma tid – kalla det självbevarelsedrift om ni vill. Och jag har sett fenomenet upprepas gång på gång, hur driftiga entreprenörer med stora idéer och enorm vilja betraktats med skepsis av samhället runt omkring dem. Och när de fallit, för det gör entreprenörer i bland, så har de fallit fruktansvärt hårt, socialt och i medier. Den spruckna it-bubblan kring millennieskiftet är det mest talande exemplet, men jag ser mönstret upprepas gång på gång.

En svensk entreprenör ska helt enkelt verka under radarn, i tysthet skapa jobb och tillväxt, men inte göra något väsen av sig eller förhäva sig innan vi kan vara helt säkra på att han eller hon har lyckats.

Svenskt entreprenörskap har alltid erövrat världen med briljanta affärsidéer. Och gör det fortfarande. Av samma skäl. Ett företag som vill växa sig stort kan inte ha ett land med nio miljoner invånare som marknad. Därför har man alltid sökt sig utanför landets gränser. Men det har tagit tid, möda och kostat stora pengar, i form av investeringar i transporter, produktion och lokal representation.

Idag växer en ny generation av svenskt entreprenörskap fram. Kunskapsföretag inom mode, internet, mobilt, design och mat. De har en sak gemensamt. Med hjälp av den nya tidens globala infrastruktur blir de globala från dag ett. Varför bli heta i Stockholm när man kan lägga ut sin produkt på nätet och slå igenom i San Francisco, Peking eller Abu Dhabi med en gång?

Fantastiska framgångssagor som på bara halvannat år kan skaffa lika många kunder som det tog H&M två generationer att nå.

De är de nya globala entreprenörerna.

Det är förstås ingen okontroversiell historia att berätta.

I det senaste numret av VA listar vi 50 nya svenska världsstjärnor. Företag som varit globala från dag ett, som utnyttjar den fantastiska möjlighet som digitaliseringen och globaliseringen skapat, där vi bokstavligen kan erövra världen från en källarlokal.

Men låt oss inte behandla det som ett udda fenomen, som vi möjligen kan skryta med när vi träffar utländska vänner. Låt oss i stället fundera på hur sådana företag utmanar vår bild av oss själva, det system vi verkar i.

För globala startups har kommit för att stanna. Frågan är bara i vilken mån de stannar i Sverige.

En av de stora myterna om dessa företag är att de inte behöver något kapital. Det är ju bara att lägga ut en produkt på internet. Om den är tillräckligt briljant, revolutionär, hipp och nyskapande, kommer ordet om produkten att spridas viralt, från digital mun till mun. Distributionskostnaden för kunskapsprodukter närmar sig noll och det behövs inga lokala kontor.

Glöm det.

En vän till mig startade nyligen tillverkning av appar för barn. På under 10 månader har han sålt till 147 länder, en blixtsnabb världssuccé i det tysta. Men det underbara med den digitala plattform som skapat succén är också hans förbannelse. För precis lika lätt och utan etableringshinder som hans produkter erövrat världen, kan konkurrenter etablera sig. Så nu går han in i nästa fas: försöken att bygga någon form av strukturkapital och skydd mot konkurrens. Det finns bara ett enda sätt: full fart framåt. När han funnit den hit som alla entreprenörer drömmer om gäller det att utnyttja momentumet maximalt. Med ny utveckling i stor skala, men också med etablering av säljkontor på olika marknader, prenumerationsdatabaser och analyspersoner.

Investeringslogiken i de nya världsstjärnor har inte försvunnit, den ser bara annorlunda ut.

För att starta den förra generationens svenska exportjättar krävdes stora tidiga investeringar i fabriker, butiker och distributionskedjor.

För den nya generationens globala världsstjärnor krävs sällan speciellt stora pengar för att starta bolaget, ta fram produkten och rentav få fram en världshit. Men sedan behövs mycket pengar – och det snabbt.

För att möta det måste vi troligen se över stödsystem, tillgången på riskkapital, men framför allt måste vi ändra bilden av hur framgång skapas och bedöms.

Men framför allt måste vi börja ta pratet om att det är entreprenörer som skapar tillväxt och jobb på allvar. Och inte bara ställa oss långt, långt bakom dem när de tar sina första riskfyllda steg ut i världen. Kom ihåg att priset för ett misslyckande sjunker dramatiskt när investeringarna kommer först i det steg där företaget är rätt säkert på att det är en framgång på spåren.

Sverige behöver ett klimat där vi uppmanar människor att ta risk i sitt företagande. Och där det är socialt accepterat att försöka.

Populism är bara förnamnet på den politiska debatt som just nu råder kring försvarsindustrin. På kort sikt finns här inga politiska poäng att vinna – bara att förlora.

Sanningen är denna: Sverige har blivit en substantiell och framgångsrik aktör på den internationella marknaden för försvarsmateriel. Och den svenska försvarsindustrin är en tillväxtmotor och jobbskapare. I det här numret av VA synar vi en industri som hamnat rejält i skottlinjen. 63 företag omsätter närmare 62 miljarder kronor, sysselsätter direkt 30 000 personer och med underleverantörer inräknade drygt 100 000. En industri där exportandelen boomar – från knappa 3 miljarder till 14 miljarder 2011. En högteknologisk industri där flera framgångsrika spinoffs både har växt och sålts, bland annat till Apple under de senaste åren.

I en debatt där arbetslöshetssiffror som står och stampar dräms i huvudet på varandra, där röster höjs för statliga subventionsmiljarder för att rädda 5 000 jobb på en bilfabrik i Trollhättan som inte gått med vinst de senaste tjugo åren, är det märkligt att debatten om försvarsindustrin låst sig så totalt. För fakta är att försvarsindustrin har klarat en dramatisk omställning de senaste åren – från att ha ett stort och starkt svenskt försvar som huvuduppdragsgivare, till att bli en ledande aktör på en internationell exportmarknad.

Svagheten är förstås att spelreglerna inte debatterats i det offentliga. Men den nyprotektionism som nu är huvudlinjen i den rådande populistdebatten är knappast en bra linje för Sverige. Självklart ska vi diskutera till vem vi exporterar och hur, framför allt när det gäller känsliga produkter som vapen. Men frågan är mer komplex än huruvida det är rätt eller fel att skicka Carl Gustaf till diktaturer. Det har inte minst exemplet med Teliasoneras agerande i Vitryssland visat, där telekomnät, tidigare en säker symbol för öppenhet och informationsfrihet över gränserna, använts för att lämna ut information till myndigheterna om oppositionella.

VA:s kartläggning visar att 26 av 31 exporterande large cap-bolag i dag gärna gör affärer med vad världssamfundet definierar som världens femton värsta diktaturer.

Är det ont eller gott? Frågan låter sig inte besvaras så enkelt. I grunden har det ömsesidiga beroendet i en globaliserad ekonomi varit grunden för en positiv utveckling i de flesta stater. Det är beroendet av handeln som ger världssamfundet en kraft att trycka på för förändring i de mest hårdföra diktaturer. Det har varit en svensk linje, både av övertygelse och självbevarelsedrift i vår exportberoende tillvaro.

Men att handla med diktaturer är ett moraliskt ansvar som förpliktigar. Det moraliska ansvaret kan inte skjutas över till regler, lagar och politik. Det handlar om hur man utför det. Den som låter girighet gå först, som smickrar och säger en sak i stängda rum med diktatorn och en annan på den offentliga scenen, som mutar, hjälper diktatorer ekonomiskt att stanna vid makten, som låter sina produkter användas i förtryckande av befolkningen, kommer att betala dyrt för den kortsiktiga vinsten.

I slutändan blir det ett avgörande för varje bolag, för varje vd.

Företag har inte världssamfundets uppdrag. Men företag har ett ansvar för vad deras affärer får för konsekvenser. Så komplex är verkligheten som svenska företag lever i. Det kan man inte tro när man följer den politiska debatten.

De senaste decenniet har en nästintill helig tradition frångåtts i svensk politik. Den rådande energipolitiken är inte längre baserad på en blocköverskridande överenskommelse utan på en intern uppgörelse i den styrande borgerliga alliansen.

De ytliga skälen till det är inte speciellt svårt att förstå. Energifrågan är bokstavligen talat en bomb i alla borgerliga politiska samarbeten, med framför allt Centerpartiets långa tradition av motstånd mot kärnkraften, som ställs mot Folkpartiets utbyggnadslinje. Ett motstånd som spräckt tidigare regeringar. Därför är det inte speciellt märkligt att statsminister Fredrik Reinfeldt valde att ömsint karva fram en energiuppgörelse inom alliansen under regeringens första mandatperiod som gav alla inblandade en möjlighet att plocka politiska poänger och framstå som segrare gentemot sina sympatisörer, snarare än att inleda reala förhandlingar med en opposition som försökte omgruppera och hitta blottor i vad som då sågs som en osårbar ny borgerlig våg.

Därmed inte sagt att den borgerliga energiuppgörelsen inte kostade både centerledaren Maud Olofsson rejäla eftergifter och interna c-uppgörelser med historiska dogmer.

Men fakta kvarstår: en politisk energiuppgörelse som baseras på en riksdagsmajoritet som kan skifta vart fjärde år borgar inte för den stabilitet och förutsägbarhet som både investeringar i enegrisektorn kräver, men framför allt, som basindustrin med energi som viktigaste råvara kräver för sina investeringar.

För det paradoxala här är detta: den borgerliga jobblinjen tilläts gå före en svensk tradition att hantera energin som en central fråga för tillväxten i den svenska storföretagen.

Under regeringen Reinfeldt har energipolitik reducerats till taktiserande och lätt populistisk konsumentpolitik.

Det är den inte.

För minns detta mantra: politiker skapar inte jobb. Jobben skapas av växande och konkurrenskraftiga företag. I Sverige har dessa i hög grad varit beroende av tillgång på billig energi, och, förutsägbarhet i den tillgången.

Nu är vi på väg in i en helt ny energivärld. I det här numret av Veckans Affärer visar vi hur tillgången på energi och de råvaror som skapar energin som vi känner den redan är är vår tids stora säkerhetspolitiska fråga, och nu, i en globaliserad ekonomi också ritas om i grunden. Inte nog med att vi ser en långsam, men ändå tydlig, rörelse mot allt mer utjämnade energipriser över hela världen genom den handel som pågår. Den ständiga jakten på nya råvaror för vårt växande energibehov är en del i den skiftande balansen i världen. Dels genom framför allt Kinas investeringar i jakten på den sista oljan, men också genom innovation och prospektering som ständigt öppnar nya fyndigheter och energislag. Det senaste året har plötsligt USA seglat fram som ”det nya Mellan Östern” för att citera en stor investmenbank, efter gasfyndigheter som gör landet inte bara självförsörjande utan också till en stor exportör på området.

Det är i den kontexten svenska storföretag funderar över sina framtida investeringar och konkurrensläge. För minns detta: det är inte bara svenska regeringar som vill skapa jobb och tillväxt. Och det är inte bara svenska storföretag som gör det genom tillgång på billig energi.

Energipolitik är storpolitik, tillväxtpolitik och säkerhetspolitik i ett och samma.

Att den i Sverige då reducerats till taktiserande blockpolitik är förödande, både för tillväxt och jobbskapande, men också för investeringar i den nödvändiga resan mot ett mer hållbart samhälle.

Det vet både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.

Frågan är om de kommer att göra något åt det den här mandatperioden?

Finansminister Peter Norman har samlat Teliasoneras ägare för att diskutera de skandalerna på tillväxtmarknader österut som avslöjats av Veckans Affärer och Uppdrag granskning. Och Peter Norman har förstått vad Teliasonera hittills vägrar att ta in: det här är inte en fråga begränsad till om bolaget följt regler och sin egen etik. Det är en fråga om affärer som kan kosta ägarna stora pengar.

Tele2:s förre vd Lars-Johan Jarnheimer brukade avfärda alla politiska frågor med att hans bolag inte sysslade med sådant ”för vi har kunder som är allt från vänsterpartister till moderater. Om vi uttryckte en politisk åsikt skulle vi tappa de som inte höll med”.

Det var då. Nu skriver vi 2012 och världen har förändrats. Att företag inte är en isolerad verksamhet som agerar i ett vakuum skapat av en värderingslös marknad, utan i högsta grad en del av samhället, är en självklarhet. Och de flesta smarta företagsledningar håller på att reda ut vad det de facto betyder för deras verksamhet.

Det verkar inte riktigt ha gått in för det statligt delägda telekombolaget. Under de senaste veckorna har först VA avslöjat omfattande korruptionsanklagelser i det delägda bolaget i Kazakstan, och sedan har SVT:s Uppdrag granskning visat hur Teliasoneras dotterbolag i Vitryssland lämnar ut information om oppositionella till regimens säkerhetstjänst från sina nät. Information som sedan använts till att förfölja, tortera och på andra sätt kränka människors mänskliga rättigheter.

VD Lars Nybergs försvarsartikel på DN Debatt i helgen är ingen upplyftande läsning, vare sig för oss som granskar bolaget eller för den som till äventyrs äger aktier i bolaget (vilket är ett par hundratusen svenskar, plus den gemensamma delen vi har genom statens huvudägande).

”Vi blir självfallet också illa till mods när informationen i nätet används för att bryta mot mänskliga rättigheter. Självklart är det ett dilemma, men vi får inte enligt OECD bryta mot den lokala lagstiftningen”, skriver Lars Nyberg och fortsätter: ”Det är orimligt att kräva av telekomoperatörerna att ensamma ta världssamfundets roll när det gäller att värna det fria ordet. Vi kan som företag inte överta den roll som rimligen vilar på politiker och regeringar.”

Nej, kära Teliasonera, det sistnämnda förstår vi, och det är knappast heller fallet. Hela världssamfundet diskuterar ständigt olika bojkotter och sanktioner mot Vitryssland.

Jag tror alla inser att det här inte är enkla moraliska frågor. Men att avfärda diskussionen med ”att vi blir självfallet också illa till mods” när informationen i ett nät används av förtryckarregimer till tortyr och kränkande av mänskliga rättigheter, att inte ens försöka diskutera avvägandet mellan att följa lagar i en demokratisk rättssäker stat gentemot en diktatur som gör som den vill med sina medborgare, att prata om möjligheten till frihet som näten ger och ett gemensamt kommande initiativ från tolv europeiska telekombolag, ger bara känslan av en etisk kompass som snurrar vilt på Teliasonera.

För mig har Teliasoneras bemötande av frågorna varit helt obegripligt. Man har angripit vad man upplever som detaljfel i de olika bevakningarna med en närmast rättshaveristisk frenesi, nu senast med ett helt pressmeddelande kring en formulering i DN Debatts ingress. Samtidigt har man avfärdat den stora debatten med att bolaget följer existerande regler, antingen OECD:s eller sina egna interna. En pr-konsult jag åt middag med menade att det är en strategi man väljer när man är helt övertygad om att man faktiskt har rätt, att det är fel i bevakningen som behöver rättas.

Må så vara. Men den fungerar verkligen inte i det här fallet. Och det kommer att kosta pengar. När Peter Normans partikollegor i Stockholms stad hotar att säga upp 40 000 abonnemang med telejätten, är det en affärsrisk i spåren av bristen på ett fungerande samtal om värderingar och etik med sin omvärld. Tondövheten kommer att kosta aktieägarna pengar, på sista raden i resultatet och i värdet på bolaget.

En sak råder det ingen tvekan om. När Leif Johansson nu också tar över som styrelseordförande i Ericsson befäster han därmed positionen som svenskt näringslivs Golden Boy och en av Sveriges allra mäktigaste män.

Som ordförande i Astrazeneca, Ericsson, styrelseledamot i SCA och tidigare Bristol-Myers Squibb, rådgivare åt Nobelstiftelsen, preses i IVA och ordförande för European Roundtable of industrialists och forskningsrådgivare åt regeringen har han direkt inflytande över hundratusentals arbetstillfällen, tusentals miljarder i skatteintäkter både från bolag och anställda i koncernerna och en inte oansenlig del av svenskarnas förmögenhet och pensionsavsättningar.

En maktposition som har konsekvenser långt utanför de styrelserum han verkar i. Men tillsättandet av honom är fortfarande en angelägenhet för få.

2012 kan jag tycka att det är mycket märkligt.

I det här numret av VA målar vi en bild av Sveriges nya supermakthavare. Och det är en förvånansvärt profillös bild som tonar fram. Självklart har han varit en extremt framgångsrik företagsledare för några av Sveriges största och viktigaste bolag. Men hans karriär är också en perfekt uppvisning i hur näringslivseliten i Sverige fungerar.

Född in i rätt familjer i Göteborg, de som av tradition tagit över SKF, Volvo, varven under det senaste seklet. Rätt utbildning, rätt nätverk, rätt karriär. Han har skapat vinster och värden till sina ägare, och han har varit lojal.

Det sistnämnda är nyckeln för den som vill lyckas som företagsledare i Sverige. Lojaliteten handlar inte om lojalitet mot uppdraget eller mot alla aktieägare. Det handlar om lojaliteten till en, eller max två, av de tunga maktblock som finns i Sverige.

När en ny ordförande ska väljas i Ericsson är det en kandidat som väljs av Industrivärden och Investor.

Gott så. Det svenska systemet med A- och B-aktier har garanterat oss starka huvudägare, och gett oss några av världens mest framgångsrika globala företag, som överlevt och expanderat längre än de flesta. Ett system som både stat och kapital slagits hårt och framgångsrikt för att bevara, både mot aggressiva amerikanska fonder och konkurrensmyndigheter från EU.

Men baksidan av det systemet har varit en mycket liten maktsfär i svenskt näringsliv, där slutenheten blivit total, där direktörer skolas i att inte sticka ut, att visa lojalitet och gud förbjude inte begå den största synden av alla: säga sitt hjärtas mening offentligt. Den som gör det sistnämnda åker ut med huvudet först.

Processen att fördela toppjobben sker bakom slutna dörrar på väldigt få händer. Övriga ägare och intressenter får mycket kortfattade motiveringar av kravprofiler och kvalifikationer för dem som utses.

Hittills har det fungerat. Men kommer det att göra det framöver?

Knappast. Överallt i samhället ställs krav på öppenhet och transparens. Det är tur att Nordkorea fortfarande finns för att näringslivet inte ska inta sistaplatsen på listan över öppenheten kring ledarskiften.

Även om den formella makten vilar på få händer och de har all rätt att ha vilka slutna processer som helst, tror jag det är en usel framtidsstrategi. En ordförande i Ericsson eller Astrazeneca är i den transparenta, globaliserade världen av modell 2012 beroende av respekten från så många fler än bara sina huvudägare. Och då måste processen för att utse honom (eller henne?) bli betydligt öppnare, både vad gäller kravprofil, kandidater och kvalifikationer.

Leif Johansson kan säkert bli en fantastisk ordförande för två av Sveriges viktigaste tillväxtmotorer. Men underlaget för det beslutet har bara en handfull personer. Vi andra kan bara hålla tummarna.

Mångfald handlar inte längre om att anställa en invandrare eller två. År 2012 är mångfaldsfrågan en strategisk överlevnadsfråga för den som vill kunna hantera framtidens kunder och anställda. Och den lär kräva ett nytt ledarskap.

Den sorgliga sanningen är att 2012 finns det i allra högsta grad en strukturell rasism på den svenska arbetsmarknaden. Vi väljer fortfarande bort dem med utländskt namn eller annat utseende. Det är inte bara grunden till den största sprickan i samhället just nu – mellan de som är en del av samhället och de som inte kommer in – utan också ett större problem för svenska företag.

Låt mig förklara varför, men först konstatera att det är närmast stötande att alla kan se att det redan de närmaste åren kommer att vara kompetensbristen som är en begränsande faktor för tillväxten i de flesta företag. Till och med är det redan i dag, när vi pratar om civilingenjörer. Och att vi trots det inte kommit på ett sätt att utnyttja de 25 procent av befolkningen som bokstavligen talat finns alldeles runt hörnet till våra verksamheter. Men som vi inte har några nätverk eller vägar att få in i företagen. Att vi på allvar börjar prata om att svenska företag kommer att få göra som ABB på 1960-talet: sätta upp rekryteringskontor i andra länder, då Italien, nu kanske Indien, för att få tag i rätt kompetens.

I stället för att leta i Kista, Rinkeby, Rosengård, eller bildligt talat i taxin som kör oss till flygplatsen på väg till rekryteringsresan. Varför är inte så svårt att förstå. Svenska företagsledningar och chefslager består i allra högsta grad fortfarande av samma vita medelålders män, med samma utbildning och samma intressen, samma språk och samma fruar. Det är samma enfald som hindrar jämställdheten och som har sin grund i en historia av att bygga industriella organisationer efter militär förebild, där organisationen formar individen och inte tvärtom.

Det är ett problem för Sverige. Men egentligen är vi snart förbi den fasen. För det blir allt mer uppenbart att mångfald 2012 inte handlar om att anställa en eller annan person med utländsk härkomst för att börja prata mångfald. Mångfaldsfrågan är betydligt mer komplex än så.

Jag tror att det är vår tids stora moraliska fråga. I och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen är den politiskt sorgligt laddad, på ett sätt som fått partierna att röra sig i cirklar kring den för att slippa bli förknippade med SD. Man försöker baka in integrationen i alla andra politikområden, i stället för att gå på kärnan.

Men den politiska abdikationen skapar omvänt ett utrymme för näringslivet. Och det här jag tror att vi nu ser en ny generation företagsledare som agerar på det. Dels utifrån affärsmässiga grunder, men också utifrån ett moraliskt samhällsperspektiv. Det finns något i den bristande integrationen, i det faktum att 25 procent av svenskarna inte har sitt eget öde i sina egna händer, inte på grund av bristande förmåga eller talang, utan på grund av strukturella hinder, som är djupt stötande för den som driver ett företag, för den som tror på marknadsekonomi.

Jag tror också att den nya generationens företagsledare har ett behov av att kunna se sig själva i spegeln, och månar om sitt eget rykte och sin egen moral.

Kraven på företags moral utvecklas blixtsnabbt just nu. Hur många företagsledare känner att de hänger med?

Det skulle vara för lätt att säga att det är en händelse som ser ut som en tanke. Samma vecka som Lundin står inför den offentliga tribunalen för sina affärer i Sudan, samma vecka som vi i det här numret av VA går vidare med vår granskning av Teliasoneras affärer och maktstrider i österled, samma vecka som vapenindustrins själva affärsidé utmanas av fortsättningen på frågan vem de egentligen får sälja till, tar vi på Veckans Affärer nästa steg i vår hållbarhetsbevakning och lanserar en digital hållbarhetstidning (mer om detta i slutet av texten).

Men det vore att göra en alltför billig och enkel poäng.

Sanningen är denna: Det finns i dag inget ställe att gömma dig på. Det finns inga stängda dörrar, inga tysthetslöften, inga geografiska avstånd som är tillräckligt stora. Alla samtal du för, allt du gör får du räkna med kommer att nå den offentliga scenen. Man kan diskutera om det är på gott eller ont. Det spelar mindre roll. Det bara är. I grunden en infrastrukturförändring, digitaliseringen, men också en social förändring, vi utmanar auktoriteter och institutioner.

Slutpoängen är denna: Det betyder att varje företag, och varje företagsledare, faktiskt måste förhålla sig moraliskt till sin verksamhet och kunna samtala med omvärlden kring detta. När relationen till omvärlden inte längre sköts genom institutioner, utan sker direkt med individer, vare sig de är politiker, anställda, aktieägare eller medborgare, så krävs det en moralisk kompass inte ISO-certifieringar.

Teliasonera har under hela VA:s granskning av företagets verksamhet i Kazakstahn och ägarstriden i Turkcell, slagit bort de uppgifter vi presenterat med hänvisning till granskningar som man lät revisorer göra efter det att man skiftat chefer i Kcell. Förutom att det är en tveksam mediestrategi, pekar det på en brist på insikt om vad de aktieägare och underleverantörer som hör av sig till oss efterfrågar. En moralisk reaktion. En vilja att gå till botten med saker. Det räcker inte med att hänvisa till formella åtaganden, vare sig det är revisionsrapporter eller internationella regelsystem för hur man beter sig.

Man måste bottna i den verksamhet som pågår, och kartan måste stämma överens med verkligheten – för alla.

Annars får det affärsmässiga konsekvenser.

Det kan lugnt säga att det kan få i fallet Lundin Oil. Den diskussion som sakta accelererat kring bolagets verksamhet i Sudan, i takt med att nya dokument publicerats, nya bilder och nya vittnen kommit fram, har satt press på norska oljefonden att sälja sin andel och satt i gång diskussionen om Lundin är en lämplig utvinnare av olja i till exempel Norge.

Vi har bara sett början på den här nya kartan, och det är en karta utan fasta spelregler. Tyvärr. Det är en i grunden moralisk diskussion, där spelregler och förväntningar måste utvecklas i ett samtal mellan företag och dess företrädare å ena sidan, och alla intressenter runt omkring å andra sidan. Utvecklas, inte som i förhandlas fram och låsas, utan som i att ständigt förändras i takt med tiden.

Det är hållbarhetsfrågan när den går rakt in i de affärer vi driver. Som en förändrande faktor, som en perspektivvridare och som en väldigt tydlig post i resultat och balansräkningar.

Ett nytt svensk internetunder frodas i Stockholm. Men det är snarare trots än tack vare inhemskt kapital och svensk politik. Varför finansierar vi hellre Facebooks serverhallar än skickar riskkapital till svenska världsstjärnor?

”Ge mig en halv miljard i statligt riskkapital, så ska jag ge dig 10 000 jobb”.

Så sade riskkapitalisten Anders Lindqvist på ett VA-seminarium i våras, apropå den boomande stockholmska internetindustrin. Som klarar sig alldeles utmärkt globalt, men som inte får speciellt mycket kapital av svenska investerare. Av det enkla skälet att det helt enkelt inte finns mer än två-tre stycken riskkapitalbolag som fortfarande investerar i verksamheter under private equitys jaktmarker.

Det har inte hindrat den svenska internetvågen 2.0 att göra global succé. Tyska, engelska och amerikanska investerare står för kosingen när svenska internetentreprenörer skapar världssuccéer.

Spelar det någon roll? Så klart. Ägandet är i slutändan den viktigaste geografiska anknytningen när jobben ska fördelas. Det har visat sig gång på gång, och den som inte tror att det längre gäller kan åka till Södertälje och prata med arbetslösa Astra-forskare.

Det finns två klara slutsatser att dra av VA:s granskning i det här numret av de nya svenska digitala världssuccéerna.

Den första är att tvärtemot förra gången det begav sig, kring millennieskiftet, så har den här boomen skett trots snarare än tack vare, uppmärksamhet och stöd från det offentliga. När dåvarande näringsminstern Björn Rosengren drack sin famösa kopp kaffe (eller var det te?) på Kulturhuset i Stockholm med en fleecetröjeklädd Jonas Birgersson, mitt i en ivrigt plåtande fotografskara, och lovade statligt bredband åt alla, var det kanske inte helt lyckat. Men ändå en uttalad ambition och intresse från staten att samverka med den nya digitala näringen.

I dag är förhållandet det omvända. Dubbelbeskattning av appar, som tog förtvivlat lång tid att sortera ut, totalupptorkad riskkapitalmarknad – där man gärna delfinansierar Facebooks serverhallar i Luleå, men inte kan drömma om att sätta statligt kapital i inhemska digitala tillväxtbolag – och en allmän beröringsskräck med it-industrin, ännu ett decennium efter den spruckna internetbubblan, är bara några av de saker som staten ställt mellan sig och de nya entreprenörerna.

Den andra slutsatsen är intressant för den som ständigt diskuterar behovet av nytt entreprenörskap och nya företag. Den nya internetvågen är i väldigt hög utsträckning ett resultat av den första, spruckna bubblan. Entreprenörer som prövade sina vingar kring år 2000, föll visserligen hårt, men fick nätverk inom kapital, talang och konkurrenter. Och en kunskap om digitalt företagande som i dag gjort ett nätverk av hundratalet svenska internetentreprenörer till absolut världsklass. Ett hett byte för världens ledande riskkapitalister och teknikföretag, med Apple, Google och Intel i spetsen, som alla gjort spektakulära förvärv i Sverige, som passerat med förvånansvärt lågt intresse här hemma.

Den nya svenska internetvågen är ett bevis för hur en liten samling extremt begåvade människor kan vara oerhört viktiga för ett lands och en regions tillväxt och sysselsättning i framtiden. Det är något för politiken att fundera över, när regering och opposition gärna krokar arm med storföretagen, men glider över de nya bolagens behov med svepande formuleringar om behovet av tillväxt, entreprenörskap och småföretagande.

Försvarsindustrin kommer att överleva stormen kring vapenfabriken i Saudiarabien. Men det är en viktig minnesbeta om att det är dags att skaffa en folklig acceptans för en industri som alltid gjort upp bakom stängda politiska dörrar.

Så här: På VA:s kvinnoseminarium förra veckan skulle den nye s-ledaren utveckla sin ”jag är feminist-punkt” som han deklarerade när han tillträdde.

Han tog sats, tittade ner i manus och levererade tre punkter för hur jämställdheten i näringslivet ska förbättras. Den första punkten: Ordning i statsfinanserna.

Ni fattar. Den politiska scenen lämnar nu det Juholtska vinglandet, funderandet och visionerandet. Nu är det tillbaka till rötterna. Den politiska stridsarenan målas upp inför valet. Regeringsduglighet, jobben, infrastrukturinvesteringar. Där står striden. Och framför allt: inget risktagande, inga misstag. Bättre att göra inget än att göra fel.

Det är mot den fonden som debatten om det svenska avtalet med Saudiarabien om en vapenfabrik ska ses. Det har inte direkt blixtrat av intellektuell hederlighet och rakryggad moral i den diskussionen.

För att uttrycka sig försiktigt.

Om jag var vd på något av de svenska företagen inom försvarsindustrin skulle jag bita tämligen nervöst på naglarna inför framtiden. Om det här är det politiska stödet för en industri som är helt beroende av politiska beslut, när sökarljuset sätts på affärerna, då är det ingen trygg bas att vila framtiden på.

Den svenska försvarsindustrin har försiktigt uttryckt alltid varit beroende av en hög grad av hemlighetsmakeri, för att dölja det hyckleri som per definition blir konsekvensen om man blandar ingredienserna jobbskapande industrier, alliansfrihet, vapenexport och regler om att vapen bara får säljas till dem som inte kan tänkas använda dem.

Plats på scen för den nya transparensen, samma transparens som det senaste decenniet har tvingat svenska företag att rensa upp i underleverantörsträsk i alla upptänkliga hörn av jordklotet. Allt som en leverantör gör kan när som helst dyka upp i en granskning, på en blogg eller i ett twitterflöde nära dig.

Samma sak kommer oundvikligen att drabba försvarsindustrin.

Jag har svårt att se att det är till politiken som industrin kan vända sig för att skaffa sig ett moraliskt berättigande som klarar också en sådan granskning. Om jag var Saab, Bofors eller Stefan Löfvens gamla arbetsgivare Hägglunds, skulle jag ägna mycket kraft de närmaste åren åt att börja förklara min verksamhets fördelar i det offentliga ljuset. Den diskussionen kommer inte att vara lätt – och ovan för alla inblandade som är vana att göra upp i tysthet, staten och kapitalet bakom stängda dörrar.

Men undervärdera inte svenska folket. En innovationsdrivande, högteknologisk industri som sysselsätter många människor och som dessutom skulle kunna vara en mycket större motor i en exploderande svensk it-entreprenörsvåg, kan mycket väl finna en folklig förankring.

Allt det där finns. När Apple köpte Saabavknoppningen C3 Technologies förra året väckte det förvånansvärt liten uppmärksamhet.

Men det där samtalet kommer att behöva föras. Och innan man hamnar i blåsväder igen. För det kommer industrin att tvingas göra när den digitala transparensen obönhörligen både lägger fakta på bordet om handelspartners sanna jag, och visar bilder på de använda produkternas konsekvenser.

Försvarsindustrin kommer att rida ut Saudi-stormen. Men det är redan nu dags att förbereda sig för nästa strid.

Jag får ofta frågan varför VA sedan 14 år tillbaka driver frågan om jämställdhet på näringslivets toppositioner så hårt. Svaret är enkelt: av omsorg om företagens affärer och aktieägarnas pengar.

Redan 1999 då vi för första gången sammanställde listan över de 125 mäktigste kvinnorna i näringslivet förstod vi att vår granskning av jämställdheten i näringslivet inte enbart handlade om män och kvinnor. Det handlar om enfald versus mångfald.

För rekryteringen av toppchefer har inte bara handlat om män. Det har handlat om en mycket smalare grupp än så. Toppcheferna i näringslivet är män i en viss ålder, med en samma utbildning, samma intressen, bostadsort, sociala umgänge och fruar.

När vi frågar kvinnorna på listan efter deras viktigaste verktyg för att uppnå jämställdhet i näringslivet, har de nu bytt fot. För fem-sex år sedan låg fortfarande subventionerade hemtjänster i topp på listan, men i dag förespråkar 55 procent kvotering i någon form. Jag tycker att det är en viktig röst att lyssna till. Om de kvinnor som konkurrerat länge i toppen, och satt en ära i att göra det på egna meriter och egen begåvning, trots detta inte ser någon annan lösning än kvotering, är det en väldigt tydlig signal. ”Jag susar runt på samma nivå år efter år. Utmaningarna kommer i sidled, men aldrig uppåt. Jag är olik. De väljer lika.”

Näringslivet avfärdar ofta den decennielånga debatten om lagstadgad kvotering till styrelserna genom att peka på att den riktiga makten sitter i de operativa ledningarna för bolagen, och att det är erfarenhet från ett sådant uppdrag som sedan krävs för att komma ifråga för ett styrelseuppdrag.

Därför har vi vridit fokus mot just ledningsgrupper och operativa befattningar.

En jämförelse som tyvärr får svenska storbolagsstyrelser att framstå som jämställda. När vi tittar på ledningsgrupperna för börsens 247 bolag är det 4 av 10 som överhuvudtaget inte har någon kvinna i ledningsgruppen. Totalt är 14 procent av medlemmarna i ledningsgrupperna kvinnor, alltså under nivån i styrelserna där hotet om kvotering i början av 2000-talet drev upp siffran till 22 procent kvinnor.

All forskning och all logik pekar på att moderna kunskapsföretag är lönsammare med större mångfald i ledningen. Tre skäl brukar anges. För det första: En större förmåga att hantera förändringar i omvärlden. Människor med olika perspektiv kan ge ett bättre beslutsunderlag. För det andra: det ger en större förmåga att förstå olika kundgruppers behov. För det tredje (och kanske viktigaste): I kampen om framtidens viktigaste råvara – talangerna – får man högre betyg och bättre utbildning är det nödvändigt, liksom att ha en ledning som speglar att även kvinnor kan göra karriär i bolaget.

Och vet ni? Även om det inte ens var sant, så borde marknadsekonomins grundläggande principer göra att någon åtminstone testade. Men det har inte skett. I stället har vi levt med en manskartell som upphävt den fungerande marknaden.

Är det någon som vågar påstå att jämställdhet inte är en maktfråga?