Någonstans mellan efterrätten och kaffet berättar en av mina äldsta vänner att han slutat investera i aktier, apropå ingenting. Orsaken. ”Det är inte kul längre.”

Han berättar det utan drama, som om det vore ett litet beslut, trots att jag vet att han varit aktiv på börsen i mer än fyra decennier. Hans första aktier köptes förra seklet, för vad som känns som hundra år sedan, i början av 1970-talet. Under de mer än fyrtio år han handlat med aktier har marknadens mekanismer hunnit förändrats flera gånger.

När han började sågs aktier som en långsiktig investering, idag ses de snarare som ett sätt att göra snabba pengar. I mitten av 1960-talet bytte aktierna på FTSE-börsen ägare i snitt var åttonde år. 2005 var samma tid sex månader och idag har det krympt ytterligare.

Under de fyrtio år som passerat har min vän sett hur aktiehandelns fokus förändrats flera gånger, från fundamenta, till psykologi till transaktioner. ”När jag började handlade det om p/e-tal och om hur mycket kapital ett bolag hade. Det var det som avgjorde kursen. Sedan kom det att handla allt mer om psykologi; om vad marknaden förväntade sig att vinsten skulle bli och hur andra skulle reagera på det. Men den tiden är också förbi. Idag handlar det bara om transaktioner, att göra så många så snabbt som möjligt. Allt handlar om millisekunder.”

Han beskriver sig som ett offer för högfrekvenshandeln. Inte i bemärkelsen att han förlorat massa pengar, men däremot lusten att handla. Och han är inte ensam. Det är mindre trängsel i bankernas handlarrum idag är för fem år sedan, när snabbtänkta datorer ersätter känslosamma handlare. Enligt en beräkning som ekonomen Andrew Haldane gjort står högfrekvenshandeln för över 70 procent av all handel i amerikanska papper. I Europa är samma siffra 30-40 procent. Även om högfrekvenshandeln inte leder till ökad fluktuation leder den till ökad tristess.

”Det är inte kul att spela schack mot maskiner” konstaterar min vän sakligt i samma ögonblick hans dubbla espresso kommer in. Han bryter ett sockerrör i kaffet samtidigt som han berättar att investeringarna i aktier bytts mot optioner på OMX30 och att han upplevt att glädjen att investera återvänt när han åter är aktiv inom ett område som styrs av mänsklig psykologi. Min vän hävdar bestämt att vackert väder i Stockholm på morgonen ger en uppåtgående trend under vissa omständigheter (han vill inte avslöja vilka).

Aktiemarknaden skapades för att kunna finansiera långsiktiga investeringar i bolag med framtidstro men om företagens prestationer reduceras till siffror som styr kortsiktig handel, förlorar vi inte samtidigt de nyanser som bygger just långsiktiga värden?

När fundamenta och psykologin ersätts med algoritmer, vad händer med glädjen av att investera i en aktie för att man tror sig sett något ingen annan sett? När snabbare uppkopplingar mot börserna nära nog eliminerar tiden som faktor tar vi också bort den faktor som gjorde investeringarna spännande – att se om företaget lyckas med de satsningar vi trott på. Är det kanske kortsiktigheten som till slut dödar kortsiktigheten? Helt enkelt för att det inte är kul längre.

Följ Per Grankvists blogg http://blogg.va.se/pergrankvist/, via Twitter http://www.twitter.com/pergrankvist
eller på Facebook http://www.facebook.com/grankvistper

Det finns de som retar sig på att jag inte omfamnar alla dessa självutnämnda sociala entreprenörer som plötsligt tagit plats i rampljuset och tycker att alla som ha mod att formulera en affärsidé är värda att hyllas.

Jag erkänner att det bor en språkpolis i mig men det är trots det inte min uppfattning att det från början amerikanska begreppet ”social entrepreneur” felöversatts till social entreprenör istället för samhällsentreprenör, som är grunden till min reserverade hållning.

Nej, orsaken är att jag så ofta fått intrycket att flera av dessa entreprenörers kunskaper i socialiserande verkat vara större än deras kunskaper om hur man får ett företag lönsamt. Jag har dock inget emot att umgås med dem, just på grund av denna förmåga.

Samma förmåga är förmodligen det som gjort att ”social entreprenör” associeras med något positivt. Som med så många andra positiva fenomen är det något som allt företag och organisationer fler vill förknippas med och det går bokstavligen inte vecka utan att jag nås av nya mejl, nya samtal, nya inbjudningar till pressträffar där ännu ett initiativ för att stödja dessa entreprenörer presenteras.

Förutom det övergripande syftet har det slagit mig att många av initiativen också valt samma ord när de ska beskriva vad de hoppas åstadkomma. Lika talande som de ord man använder är också de ord man inte använder. Sålunda är det mycket ”stödja”, ”stötta” och ”ge möjlighet att utveckla idén” men mindre av ”tjäna”, ”bevisa” eller ”undersöka marknadens behov”.

I en tid när samhället står inför många och svåra utmaningar har flera samhällsentreprenörer (som alltså är den korrekta termen) blivit det enkla och trendiga svaret på hur utvecklingen ska vändas. Om 2011 var året alla skulle hålla igång en surdeg är 2012 på väg att bli året när man ska hålla igång en samhällsentreprenör.

Slutsatsen är därför att samtidigt som det talas om en ny typ av företagare verkar man ändå betrakta dem som en ny grupp av bidragstagare, en grupp sköra konstnärssjälar som genom ska ges en säker försörjning för att under ett år eller två kunna leka sig fram till förändringar i samhället.

Vad som kan låta som en klok och lovvärd satsning i teorin är dock betydligt mera komplicerat i verkligheten.

För det första är inte samhällsentreprenörernas tankar svaret på alla frågor. Att någon har en innovativ ny idé om hur barn kan utbildas om sina rättigheter är bra, men det innebär inte automatiskt att vuxna respekterar de rättigheterna och eliminerar inte de missförhållanden som får barn att må dåligt.

Lösningen är snarare att tillföra existerande aktörer mer resurser, nya arbetssätt och nya idéer. Därför skulle satsningar på samhällsintraprenörer, anställda som redan känner till hur systemen fungerar och försöker förändra dem inifrån, göra större nytta än att satsa på personer som först måste lära sig förstå systemet.

För det andra är inte behovet av samhällsentreprenörer lika stort på alla områden. I Sverige är behovet av samhällsentreprenörer som har idéer för hur fler unga kan få arbete mycket större än de som vill erbjuda mikrofinansiering. Lika viktigt som att samhällsentreprenören kan presentera en teori om hur man kan lösa problem (eng. theory of change) är det att de som vill stötta dem har gjort sin egen hemläxa och bestämt sig för ett område som de vill se förändring inom. En förebild är Sidas stöd till SE Forums program för att driva fram entreprenörer som kan adressera fattigdomsfrågan i utvecklingsländer då det ligger helt i linje med Sidas målsättning.

För det tredje är det viktigt att inte eliminera det viktiga elementet av risk för misslyckande hos samhällsentreprenörer. Ekonomiska bidrag som minskar risken, exempelvis genom bidrag eller lön under perioder, eliminerar samtidigt den oro för att misslyckas som driver såväl säljarbetet som innovationsförmåga hos alla framgångsrika entreprenörer. Att som Tillväxtverket avsätta 700 000 kr för att finansiera biljetter till SOCAP Europe-konferensen är fullständigt bortkastade pengar som ingen annan än den amerikanska arrangören tjänar på. Ett klokare sätt hade varit att se inträdesavgiften som något som skiljer agnarna från vetet. De riktigt drivna entreprenörerna hade antingen hittat sätt att finansiera biljetten eller varit så intressanta att de fått fribiljetter från SOCAP som är måna om att publiken har ”rätt blandning”. Det är sannolikare att samhällets problem kommer lösas av de som är hungriga, snarare än av de som låter sig matas.

Min främsta invändning mot det sätt som så många aktörer idag oreserverat hyllar och finansierar dessa nya entreprenörer är dock att satsningarna riskerar ske på bekostnad av satsningar på de som redan lyckats. De som haft uppfinningsrikedom och uthållighet att bevisa att deras teori om hur problemen kan lösas faktiskt fungerar, är i behov av stödstrukturer och kapital för att kunna skala upp och sprida lösningen till ännu fler.

Tyvärr upplever många av dem att de hamnat i skuggan av när satsningarna främst riktas mot nykomlingar som inte bevisat något. Den absurda situationen kan liknas vid en investerare som tackar nej till att investera i Spotifys fortsatta expansion för att istället välja en entreprenör som har en idé om att hyra ut musik på nätet men som inte känner till musikbranschen. Det är hos de som redan bevisat sig som Tillväxtverkets pengar skulle gjort nytta.

Dagens oreflekterade satsningar på att stimulera fler nya samhällsentreprenörer har tydliga liknelser med it-bubblan, uppfylld som den var med luftiga ord om nya affärsmodeller som kan revolutionera samhället. Trots att jag då jobbade på Icon Medialab förstod jag inte alltid den nya ekonomins logik och på ett möte år 2000 blottade jag min okunskap inför en amerikansk vän när jag frågade hur det egentligen kunde komma sig att även de mest mediokra affärsidéer fick pengar. Hans svar skulle lika väl kunna gälla hypen för samhällsentreprenörer idag. ”In a tornado, even a turkey can fly.”

Fotnot: Artikeln uppdaterad 2012-05-02 för att dels förtydliga att bristen på stöd till etablerade entreprenörer är hämtad från Sverige och dels för att fötydliga en formulering som kunde tolkas som att Pers uppfattning är att alla samhällsentreprenörer framförallt är sociala, snarare än affärsmässiga, vilket naturligtvis inte är fallet.

Följ Per Grankvists blogg http://blogg.va.se/pergrankvist/, via Twitter http://www.twitter.com/pergrankvist
eller på Facebook http://www.facebook.com/grankvistper

Kan något vara moraliskt fel, fast det är juridiskt rätt? Finns det ett agerande som trots att det håller sig innanför lagens råmärken ändå är utanför de gränser för vad vi tycker är acceptabelt?

Finnairs vd Mika Vehviläinens reptrick, att sälja sin bostad till pensionsbolaget Ilmarinen för att i nästa stund låta Finnair hyra den åt honom som tjänstebostad, är juridiskt korrekt men mera tveksamt ur ett moraliskt perspektiv.

På samma sätt som skillnaden mellan det fysiska Finland som tar slut där klipphällarna möter havet och det territoriella Finland vars gräns mot Sverige går mitt i Östersjön är den moraliska arealen vi har att röra oss på mindre än den juridiska arealen. Genom att försöka äta kakan och samtidigt ha den kvar har Vehviläinens lämnat ett område med fast mark under fötterna och befinner sig nu, som alla kan se, på djupt vatten.

Samma dubbelhet gäller även de generösa bonusutbetalningarna till Finnairs chefer. Det finns å ena sidan inget konstigt att säga om dem men å andra sidan verkar människorna här i Helsingfors kunna tala nästan hur länge som helst om hur konstigt det är att de finns.

När Finländska statens ägaransvariga minister Heidi Hautala i intervjuer sagt att det som skett har skett i enlighet med god förvaltningssed och enligt lagen, har hon både rätt och fel. Juridiskt finns inget att anmärka men det sätt som Finnair sköts påverkar förtroendet negativt och det är uppenbart att bolagets toppskikt knappast varit god föregångare när det gäller seder för hur man förvaltar ett företag.

Och faktum är att Hautulas ansvar i första hand är att just se till att de statliga bolagen förvaltas väl och att på ett sätt som ger maximal avkastning till staten. Låt oss därför överge distinktionen mellan moral och juridik och istället betrakta hur väl Finnair skötts ur ett rent affärsmässigt perspektiv.

Genom att inte ta hänsyn till att de anställdas arbetsmoral och resenärernas förtroende skulle påverkas starkt negativt när villkoren för bonusavtalen blivit kända, genom att Vehviläinen som högste chef statuerat exempel och visat att det är okej att bara se till sin egen personliga vinning skull, och genom att styrelseordförande Harri Sailas därefter uppgivit att han är ”förbryllad” över att dessa turer ska granskas har samtliga inblandade visat bevis på både dåligt omdöme och dåliga affärsmannaskap.

Om inte Hautula tidigare upptäckt några skäl till att sparka Mika Vehviläinen så borde detta ensamt räcka som anledning att låta honom gå. De skillnader som finns mellan moraliska gränser och juridiska råmärken finns inte när det gäller affärsmässighet. Det är antingen bra eller dåligt. Finnair förtjänar bättre än det som varit.

- – -

Följ Per Grankvists blogg http://blogg.va.se/pergrankvist/, via Twitter http://www.twitter.com/pergrankvist
eller på Facebook http://www.facebook.com/grankvistper

Det första min boxningstränare anmärkte på var att mina slag saknade sting. Även om rörelsen kommer från axeln måste kraften komma från fötterna, förklarade hon. ”Man känner i slagen om du står på stadig grund eller inte.”

Samma avsaknad av sting är uppenbar i de slag som bröderna Lundin delar ut i senaste ronden av deras boxningsmatch med media. Varför låter de inte kraften komma från fötterna? Varför berättar de inte om sina värderingar och hur de påverkar deras sätt att agera? Varför berättar de inte om hur uppförandekoden följs upp, eller konkretiserar vilken positiv inverkan de haft lokalt i Sudan, Etiopien eller Kongo. Varför låter de oss inte känna om de står på stadig grund?

Det andra min tränare klankade på var att jag glömde skydda både ansiktet med händerna mellan slagen. ”Om du inte skärper dig får du snart en blåtira som sabbar ditt utseende.”

Trots att den bitige Jan Helin vid det här laget träffat bröderna Lundin i ansiktet flera gånger med anklagelser om bristande affärsmoral står de fortfarande upp. Det är som om de inte fäster någon större vikt vid sitt utseende.

Precis som så många andra har jag noterat att Lundins ”tar debatten” som om de vore sandsäckarna i boxningshallen. De tar emot slagen men de slår inte tillbaka. För att en moraldebatt ska bli spänstig krävs som bekant det att två uppfattningar ställs mot varandra. Men trots upprepade anklagelser vägrar Lundin fortfarande att hålla upp sin moral som skydd för ansiktet.

Jag tillhör varken de som tror att Lundins saknar värderingar, eller de som anser att de är värdelösa på att välja pr-konsulter, men noterar att bröderna är duktiga på att ta stryk och att det verkar vara en mycket medveten, om än oväntad, strategi.

För de som jobbar som sparringpartners är belöningen för en stund i boxningsringen och ett spräckt ögonbryn en rund summa pengar. Frågan är därför vilken belöning som hägrar för bröderna Lundin när media till slut tröttnat på att slå på sandsäckar?

Som Emanuel Sidea konstaterar i en artikel i senaste Veckans Affärer vill Lundins med debatten sätta punkt för diskussionen om deras inblandning i
folkrättsbrott i Sudan för att sedan kunna säkra den fortsatta rätten till att utvinna olja på norska oljefält. Även om det saknas bevis, finns ändå en moralisk skuld att hantera.

Även om jag tycker att bröderna Lundin förtjänat ett kok stryk för bristen på gott uppförande är det ändå så att de som inte är bevisat skyldiga alltid kan hävda sin oskuld. Och som i det här fallet, dessutom skratta hela vägen till banken.

- – -

Följ Per Grankvists blogg http://blogg.va.se/pergrankvist/ eller via Twitter http://www.twitter.com/pergrankvist

Vi är många som med jämna mellanrum finner oinspirerande tiggarbrev från olika organisationer på våra hallmattor. Breven brukar innehålla de vanliga bilderna som placerats där för att väcka sympati för barn/svältande/djur och en lika smetig som uppfordrande text undertecknat med en låtsashandskriven namnteckning i samma Pantonenyans som den lite för stora logotypen. Vi kollar på dem. Vi slänger dem oftast.

Men i samma stund jag plockade upp brevet från Unicef häromdagen noterade jag att det var annorlunda. Genom ett fönster syntes en påse för sockersaltlösning, sån där jag sett på tv att de använder. Påsen var fäst på brevet som inleddes med några meningar som förklarade att den kostar mindre än en krona och att den kan rädda liv. Därefter en kort men uttömmande förklaring om hur det funkar.

Utformningen av brevet i övrigt tilltalar mig inte alls. Jag tycker det är konstigt att de erbjuder inbetalningskort eller webbgåva men inte möjlighet att skänka via mobilen eller Paypal. Jag tycker det är konstigt att generalsekreterare Véronique Lönnerblad undertecknat brevet men inte vill bli kontaktad utan likt Ban Ki-moon hänvisar alla frågor till en kollega. Jag tycker det är konstigt att de inte förslår att man kan skänka 50 kr, utan att det är just 200 eller 300 kronor de vill ha. Är inte alla bidrag lika välkomna?

Men jag skänker 300 kronor och ser för min inre syn hur någon på Unicefs lager i Köpenhamn lägger ner 582 påsar vätskeersättning i en låda märkt ”PERHJÄLP”, redo att skickas till nästa katastrof.

Jag skänkte 300 kronor för att lösningen blev konkret. För att det inte bara var en bild av en unge som har det skitbesvärligt nånstans nere i Afrika och som får mig att känna mig lite illa till mods där jag sitter och läser brevet, jag som nyss tyckte att det var skitbesvärligt att inte Spotify synkar spellistorna på min iPhone 4Gs snabbt nog.

Jag skänkte 300 kronor för att lösningen blev konkret. För att det inte handlar om att jag behöver förstå hela konflikten som ligger till grund på Afrikas horn och jämföra det med det hemska som händer i var-det-nu-var innan jag skänker pengar till de som behöver det mest.

Jag skänkte 300 kronor för att lösningen blev konkret. För att jag kunde ta loss den från brevet, hålla den i handen och ta på lösningen.

För alla andra organisationer finns här en lektion att lära från Unicef när det gäller att samla in medel: Ge oss hopp och vi ska ge er våra pengar. För det funkar. När jag talar med Unicef bekräftar de att i jämförelse med traditionella bilder-på-barn-kampanjer är det uppenbart att sockersaltlösningen får fler att öppna plånboken.

Så kära generalsekreterare på alla insamlingsorganisationer, skramla inte in pengar på gatan med hänvisning till att ni grundades 1863 i Genève och räddat liv sen dess, men smäll upp ett tält på stortorget i Karlstad, Skellefteå eller Växjö istället. Visa upp den utrustning ni använder i fält och låt oss ta på den. Förklara inte varför det är viktigt att bekämpa malaria men låt oss få en bit malarianät i brevlådan och vi kommer att förstå att ert arbete är en del av lösningen. Skicka inga fler tiggarbrev med bilder på tilltufsade barn som ni hamnat på ert barnhem i Ukraina, men låt någon som fått ett värdigt liv tillbaka berätta med egna ord om betydelsen av uppväxten där.

Då får vi samtidigt en känsla av att det ni gör funkar, att det ni gör ger effekt, att ert arbete inte är för sent.
Och jag lovar: ge oss hopp och vi ska ge er våra pengar.

- – -

Följ Per Grankvists blogg http://blogg.va.se/pergrankvist/ eller via Twitter http://www.twitter.com/pergrankvist

Ni kommer att känna igen den mediala dramaturgin. När de smarta, kunniga, pålästa kvinnorna sitter i morgonsoffan i tv på internationella kvinnodagen kommer det att se ut precis som alla andra år.

Efter att ha diskuterat ännu en undersökning som visar att det fortfarande är få kvinnor i börsbolagens styrelser eller att det fortfarande är mycket fler män i ledningsgrupperna i stora svenska företag kommer frågan som måste ställas.

Programledaren kommer att luta sig framåt, rynka lite begåvat på ögonbrynen och sedan fråga ”men hörrni, varför är det så här då? Vems ansvar är det egentligen?” För sån är medielogiken; vi vill ha ett namn, en ålder och ett ansikte på någon som är ansvarig så att vi kan peka på dem, skriva att de inte gör sitt jobb och att vi försökt nå dem för en kommentar men att de inte gått.

Det är för att förenkla för alla som jag väljer att träda fram. Jag heter Per Grankvist, är 35 år gammal och mitt ansikte finner ni här intill. Det är jag som har mest ansvar för att det inte finns fler kvinnor i ledningsgrupperna och i bolagsstyrelser i Sverige. Och om vi vill ändra på det finns det ingen som är viktigare än jag.

Nu kanske någon invänder genom att peka på det arbete som driftiga Lina Thomsgård och hennes Rättviseförmedlingen gjort tillsammans med Sydsvenskan när de tagit fram en lista över 700 kvinnor som skulle passa i bolagsstyrelser. Är inte hon en viktig person? Jovisst, men jag är viktigare.

Eller skarpa Dilsa Demirbag-Sten som både formulerat rationella argument på debattplats och som sitter i styrelsen för Allbright-stiftelsen, de som pekat ut alla börsbolag som inte har en enda kvinna i ledningsgruppen. Är inte hon en person som påverkar många? Kanske, men jag påverkar fler.

Och hur är det med begåvade Jenny Strömstedt som med underfundiga formuleringar bidragit till att nyansera genusdebatten och poängtera vad som borde vara självklarheter om hur kvinnor och män kompletterar varandra? Eller Veckans Affärers egen Camilla Wagner som med sina vassa observationer skär hål på fördomar och som kan visa att jämställda företag är mer framgångsrika? Är inte deras arbete av stor vikt? Absolut, men mitt arbete väger tyngre.

Jag heter Per Grankvist, är 35 år och det finns ingen som är viktigare eller som har större ansvar än jag när det gäller att öka andelen kvinnor i ledningsgrupper och i styrelser.
Ja, såvida du inte också är man förstås.

För det är bara vi som är norm idag som kan förändra normen utan att behöva försvara oss.

Det är bara vi som är vita medelålders män som kan påverka nomineringskommittéer genom säga att vi skulle vilja ta in kvinnor i styrelsen utan att bli beskyllda för att tala i egen sak.

Det är bara vi som är vita medelålders män som kan påstå det finns lika många begåvade kvinnor som män i organisationen och bli tagna på orden.

Det är bara vi som är vita medelålders män som kan föreslå namn på kvinnor vi tycker skulle passa i ledningsgrupperna utan att tvingas genomlida en kvoteringsdiskussion.

Alla de initiativ, de debattinlägg och de krönikor som skrivits i frågan av begåvade, sakliga, insiktsfulla kvinnor de senaste åren är inte värt lika mycket som när vi vita medelålders män agerar i frågan. Normen kan bara ändras om vi som utgör den tillåter den att ändras och om vi är modiga nog att bidra till det.

Jag sitter varken i någon bolagsstyrelse, i någon nomineringskommittée eller ledningen för något börsbolag. Men det kanske du gör, broder?

- – -

Följ Per Grankvists blogg http://blogg.va.se/pergrankvist/ eller via Twitter. http://www.twitter.com/pergrankvist

- Förtroende är summan av de förväntningar man känner för någon baserat på vad de gjort tidigare, sammanfattar Björn Edlund, styrelseordförande för amerikanska pr-nätverket Edelmans europeiska verksamhet. För tolfte året i rad har man genomfört en stor internationell undersökning om förtroendet för olika sektorer och branscher och som vanligt har den varit ett av samtalsämnena under de första dagarna i Davos. Det rekordlåga förtroendet för den offentliga sektorn i många länder blev en stor rubrik i Financial Times i förrgår. I Sverige är förtroendet för de folkvalda högt. Här är det snarare fallet i förtroende för den ideella sektorn som sticker ut, konstaterar Edlund som flugit till Stockholm för att medverka vid presentationen av de svenska resultaten.

Förtroende är också något man känner för någon som man upplever tar ansvar. Som bekant utgjorde kravallerna under världshandelsmötet i Seattle i slutet av 1999 startskottet för den moderna diskussionen om företagens ansvar i samhället. Såväl Naomi Kleins bok No Logo som The Silent Takeover av Noreena Hertz bidrog till ökad kritik mot de ickedemokratiska institutioner som är företagen och ökade krav på hänsyn till den omvärld de verkar i.

Någon egentlig kritik mot globaliseringen som sådan handlade det inte om, men en problematisering av globaliseringens effekter liksom följden av en kapitalism av Friedmansk modell där marknaden ensamt anförtroddes uppdraget att sköta ekonomin, med så lite inblandning av det offentliga som möjlig. Att aktivistgruppen Attac krossade skyltfönster var därmed lika mycket ett pr-trick för att få igång diskussionen som kritik mot de företag som fick sina butiker vandaliserade.

Med finanskraschen 2008 avslutades den epoken, men utan att någon ny ekonomisk doktrin stod redo att ta över. Fyra år senare famlar vi fortfarande och det talas allmänt om en förtroendekris för kapitalismen som system. De statliga räddningspaketen som mest resulterat i att säkra direktörernas bonusar, den vänskapskorruption som gjort att en av de stora derivatnasarna på Goldman Sachs, Tim Geithner, numera är USAs finansminister. (Utmärkta dokumentärfilmen The Inside Job rekommenderas i ämnet.)

Är kapitalismen död som system, som en del argumenterar för? Nej, det är att dra för långtgående slutsatser. För att parafrasera Churchills anmärkning om demokratis svagheter är också kapitalismen det sämsta system som finns, förutom alla de andra som har provats.

Det rekordlåga förtroendet för bank och finanssektorn kommer knappast som någon överraskning för de som följt Occupy Wall Street, denna pendang till demonstrationerna i Seattle för tolv år sedan. Många av de ledande företrädarna är 1980-talister och därmed del av den första riktigt globala generationen. De är uppvuxna med internet och vana vid källkritik, vilket kan vara en förklaring till att de värderar ärlighet och transparens högt.

Aktivisterna från Seattle är idag en del av näringslivet och bidrar till förändringar inifrån. En av de som startade Attac i Sverige är exempelvis idag styrelseordförande för ett entreprenörsföretag som stöds av Kinneviksfären. Och de har fått sällskap av 1980-taliserna.

På Veckan Affärers seminarium för supertalanger talar någon om 1980-talisterna som om de vore studenter på väg ut i näringslivet, som om de inte intagit topposter ännu i näringslivet. Fakta: De yngsta 1980-talisterna är redan 22 år. Det är dags att inse att dagens 1980-talister är 1990-talisterna. Många 1980-talister har redan stort inflytande.

Ett exempel är den 1980-talist som i lett Edelmans förlusttyngda svenska verksamhet till att nå breakeven på lite mindre än sex månader. Linda Waxin är en av de 101 supertalanger Veckans Affärer listade och hon personifierar många av värderingarna. Det är lätt att luras av undersökningar som visar att 1980-talister inte vill bli chefer. Resultatet är rätt, men slutsatsen fel. Deras ambitioner är högre än att bli chefer, de vill bli ledare.

Waxin är en av dem som inte vill välja mellan karriär eller kärlek, men vill ha båda. Som många 1980-talister är hon inte imponerad av auktoriteter, men av människor som är aktiva, som gör något. De låter sig inte förföras med texter om företagens värderingar, men faller pladask för medarbetare som lever sina värderingar.

Det låga förtroende vi har finanssektorn i allmänhet och för VD:ar och aktieanalytiker i synnerhet tror jag därmed kan förklaras av två samverkande faktorer.

Dels är det insikten om att de nyliberala ekonomiska teoriernas många sidoeffekter – kortsiktighet, girighet, själviskhet – förlorat sin relevans och att branschens företrädare agerat oansvarigt som minskat förtroendet.

Dels upplever jag att 1980-talisternas effekt som katalysatorer i samhället – som medarbetare, politiker eller konsumenter – också påverkar. Allt färre är imponerade av någon bara för att hon är chef eller han är VD. Leverans och ledarskap är det enda som räknas. Visioner utan en idé om hur de ska implementeras ska kallas vid sitt riktiga namn: Hallucinationer.

Att finansanalytiker enligt Edelmans undersökning tillhör de man har minst förtroende för när det gäller att företräda företag är inte så konstigt. Det yrke som verkade som något vetenskapligt när det blev känt för en bredare allmänhet på 1980-talet uppfattas idag av de som föddes då av något pseudoauktoritärt. Det är en sak med de aktieanalytiker som jobbar på en tidning och vars analyser tydligt är markerade som åsiktsjournalistik. Men många analytiker som jobbar i finansbranschen är tyvärr inte mycket annat än någon slags aktiemeterologer som har rätt hälften av gångerna och fel lika ofta. Och därför tror vi inte längre mer på dem än någon annan.

- – -

Följ Per Grankvists blogg http://blogg.va.se/pergrankvist/ och via Twitter. http://www.twitter.com/pergrankvist

Häromveckan var det två år sedan en jordbävning med magnitud 7,0 raserade över hälften av byggnaderna i Port-au-Prince. Fortfarande vet man inte exakt hur många som dog i skalvet på Haiti men förmodligen var det mer än 200 000 människor. Händelsen fick medialt stor uppmärksamhet och resulterade i generösa donationer från hela världen. Bara från Sverige skänktes 50 miljoner kronor under den första veckan efter jordbävningen!

Idag är landet sakta på väg att återuppbyggas men det inte alldeles självklart att veta om situationen är hoppfull eller hopplös. Hälften av rasmassorna är röjda i huvudstaden säger optimisterna. Hälften återstår fortfarande, påpekar pessimisterna.

På årsdagen öppnade Fotografiska i Stockholm en utställning med bildjournalisten Ron Haviv som på museets uppdrag återbesökt de platser i Port-au-Prince han kom till bara några dagar efter jordbävningen. Det är ambivalenta bildbevis. Haiti har efter naturkatastrofen plågats av kolera, många bort fortfarande i tältbyar och övergivna barn har försvunnit i armarna på mänskliga schakaler som sålt dem som slavar.  Men det är också bilder på barns om leker och människor som återfunnit varandra och återfått sina leenden.

Under en föreläsning i samband med vernissaget visar Haviv bilder på andra katastrofsituationer han fångat med sitt objektiv. Haviv berättar att han ser fotografins roll som en slags bevisinsamling för att hålla människor ansvariga. Både förövarna och betraktarna. ”Efter att ha sett mina bilder från Jugoslavien, Rwanda och Darfur i media finns det inte någon som kan hävda att de inte visste om vad som pågick. Bara att de inte gjorde någonting åt det.”

Ändå gav vi inte alls lika mycket pengar till offren i dessa tre regioner som till offren på Haiti. Vad är det som får oss att ge till vissa, men inte till andra? Vilken roll spelar våldet i en situation? Efter föreläsningen tar jag mina frågor till Haviv. Han menar att det inte är våldet som sådant, men orsakerna till våldshandlingarna som komplicerar vårt förhållande till de som fallit offer för våldet.
- Jag tror att vi har lättare för att ge när det varken finns religiösa eller politiska aspekter i en katastrof utan när det helt enkelt bara är väldigt synd om människor och när deras hjälpbehov är så uppenbart, svarar Haviv.

En orsak till vår snabba generositet kan alltså vara att det bara fanns offer på Haiti, men inga förövare. Haviv föreslår att även tidpunkten kan ha spelat in.
- Katastrofen inträffade strax efter julsäsongen, när vi fortfarande befann oss i en generös sinnesstämning.

Jag ringer Anna Ryott, generalsekreterare på SOS Barnbyar. Hon bekräftar att intresset för Haiti är så gott som noll nuförtiden, snart två år efter att medias sökljus drog vidare. Och hon berättar att det mycket riktigt är lättare att samla in pengar till offer för naturkatastrofer än för krig.

En tredje orsak till att vi gav så mycket till Haiti menar hon är att katastrofen var så väl förpackad, som en vanlig stor nyhet i media; Jordbävning, stad blir grushög, presidentpalatset i ruiner, sökande efter människor i rasmassor och skadade och hemlösa i tältläger. Det händer på en enda gång, det är lätt att förstå och lätt att förmedla. Hon jämför med krisen på Afrikas horn.
- Den har varit mycket allvarlig under en lång tid, men där pengarna inte kom förrän hjälporganisationer och politiker bestämde sig för att gå samman och säga att nu blev det akut. Plötsligt strömmade pengarna in. Men nu har det mediala intresset börjat falna och vår landschef i Somalia berättade för mig häromdagen att de nu förbereder sig för den mediala natten, förklarar Ryott. De som är kvar nu är de som har ett långsiktigt engagemang i landet.

Hastigheten som katastrofen utvecklas i spelar alltså roll. Om man ska få svenskar att ge till offer för översvämningar är det lättare om vattnet stiger fort, än långsamt.

Ryott berättar att återrapportering till givarna om hur pengarna används ofta leder till många spontana gåvor. Dessa historier om den skillnad som gjorts leder till hopp hos givarna som får en försäkran om att pengarna gjort nytta och därför öppnar de plånboken än en gång.

Peter Berglez är forskare vid Örebro Universitet och har analyserat klimatfrågans genomslag bland svenskarna under de senaste åren. Över en kaffe berättar han att en intressant slutsats är att de mediala klimatlarmens bara gav kortsiktiga effekter på befolkningens beteende. Bilderna av isbjörnar på smältande flak fick några att ställa bilen i några dagar, men när snön kom blev det jobbigt att cykla och man återtog de gamla vanorna. Dessutom påverkas vår uppfattning om klimathotets realitet av det vi ser, berättar Berglez. Snörika vintrar kan därmed signalera faran över. Nej, de långsiktiga effekterna fick de historier som talade om möjligheter att förändra sitt beteende ur ett optimistiskt perspektiv. ”Du kan göra skillnad, och allt du behöver göra är…”

Är slutsatsen därmed att hjälporganisationer ska fokusera på det positiva? Ska man strunta i de kommunikativt svårsålda offren för övergrepp och fokusera på offer för naturkatastrofer som utvecklas i ett medialt tempo? Som människor kan vi inte göra skillnad, men som insamlare kanske vi måste. Ett problem som uppstod efter insamlingarna efter tsunamin 2004 var att de var öronmärkta för detta ändamål vilket gjorde att de inte fick användas för något annat, även när alla behov var fyllda. Flera svenska insamlingsorganisationer har fortfarande fonder med pengar öronmärkta för området. Lösningen blev att de flesta idag samlar in pengar till en särskild katastroffond som även kan användas för att lindra lidande för de offer som behöver hjälpen, men vars situationer inte utlöser vår generositet.

Anna Ryott beskriver lösningen som att berätta historier på nytt sätt. Att både visa att de skänkta pengarna gjort skillnad genom att lyfta upp personliga öden, för att i nästa andetag påminna om att det fortfarande finns behov av fortsatt stöd. Det är också syftet med Ron Havivs projekt. Utställningen på Fotografiska är liten men väl värt ett besök (en del av intäkterna går till Haiti). Och får den dig att vilja ge mer har Haviv lyckats.

- – –
Följ Per Grankvists blogg http://blogg.va.se/pergrankvist/ och via Twitter. http://www.twitter.com/pergrankvist

Så har det hänt igen. I helgen avslöjade nyhetsmagasinet Konflikt i Sveriges Radio P1 att flera stora svenska företag köper produkter som tillverkas av papperslösa flyktingar som arbetar under slavliknande förhållanden. Vittnesmål berättar om arbetsmiljöer som gör arbetarna sjuka, brist på skyddskläder, uteblivna löner, förbud mot att gå på toaletten under arbetstid, slumpmässiga uppsägningar och en fabriksledning som utvecklat förmågan att upprätthålla en snygg fasad när inspektörer är på besök.

Historien känns igen men med en viktig skillnad. Fabriken ligger inte i Bangladesh, Filippinerna eller Uzbekistan, men i Sverige. Tre mil utanför Stockholm behandlas arbetare på ett sätt vi förknippar med länder långt där borta i Sydostasien. När representanter från Coop, SAS och SJ får frågan om vilket ansvar de har svarar de att försäkrat sig om garantier från sina underleverantörer att problemen på salladsfabriken Eat Food Factory i Jordbro nu är lösta. Deras hållning är lika välmenande som naiv. Även om de av olika skäl inte vill gå in på garantiernas natur undrar jag hur mycket värt dessa garantier egentligen är? Samma garantier fick företagen ju även förra gången samma usla arbetsförhållanden uppdagades hos samma underleverantör (som dock hade ett annat namn då). Är det det faktum att det är svenskar som äger och driver fabriken, att det är en underleverantör som har fabrik här i Sverige, som gör att man agerar så okritiskt?

Jag kommer tänka på ett verk av konstnären Andreas Gursky. I likhet med andra verk har Nha Trang en titel, men Gursky ger ingen förklaring. Verket visar interiören i vad som verkar vara en korgstolsfabrik i Vietnam där hundratals arbetare utför en rad olika moment samtidigt. (Klicka på bilden till höger för att se det i detalj.) Det är omöjligt att inte sugas in i motivet, att vilja gå närmare och studera detaljerna på det drygt tre gånger två meter stora fotografiet. (Verket finns just nu att beskåda i verkligheten på Louisianas stora utställning om Gursky som pågår till i mitten av maj.) Och så står vi där och tänker att sådär ser det ut på fabrikerna i Sydostasien som spottar ur sig trädgårdsmöbler, radiostyrda bilar i plast och LCD-skärmar. Och så tänker vi att vi kommit längre i Sverige, där vi slipper sitta med böjda ryggar i en stor industrilokal och arbeta i en allt annat än ergonomiskt korrekt kroppställning. Ja, för vi har ju regler och policies och fackliga representanter och minimilön och pappaledighet och på toaletterna finns små behållare med alkogel som företaget tillhandahåller för att vi ska slippa drabbas av influensan. Men Randi Mossige-Norheims reportage är ett tecken på att allt inte är perfekt på svenska arbetsplatser.

Orsaken till problemet tror jag är tudelad.

En förklaring är vår egen självbild. I Sverige har vi sedan decennier invaggats i en falsk föreställning om vårt eget välfärdssamhälles relativa överlägsenhet. ”Nåt sånt skulle aldrig kunna hända i Sverige!” skrockar vi. Representanter för Sverige och svenska intressen uppvisar många samma beteende utomlands som vi betecknar som kulturimprealism när det utförs av amerikaner. Vi klappar oss själva på axeln för våra svenska initiativ att förbättra anställningsförhållanden i fabriker i exempelvis Thailand, men tittar åt ett annat håll när thailändska bärplockare varje år snuvas på lönen i Norrland. (Förhoppningsvis hittar vi ett ryskt eller kinesiskt bemanningsföretag vi kan lägga ansvaret på snarare än att kräva ansvar av de svenska företag som köpt bären.) Vi gratulerar oss själva för bedriften att öppna ett centrum för mänskliga rättigheter i Kina, men sörjer inte det faktum att vår utbildningsminister aningslöst föreslagit förbud mot slöjor och niqab i Svenska skolor vilket är ett solklart brott mot den del i de mänskliga rättigheterna som handlar om religionsfrihet.

Med den ingenjörsmentalitet som fortfarande är en del av vår nationella identitet följer dessutom en övertro på system och policys vilket tydligt framgår av de intervjuade företagen. När det gäller produktion i Sverige förutsätter vi helt sonika att uppställda regler följs och nöjer oss med att en annan svensk lovar bättra sig. Jag har förståelse för de som vill hedra vår rättstradition och därmed betrakta Eat Food Factory som oskyldiga tills dess att de fällts i domstol och därför fortsätta samarbetet. Jag förstår också logiken i att avbryta samarbetet så fort det finns skäl att misstänka att en underleverantör inte lever upp till den uppförandekod de förbundit sig till. Coops beslut att först stoppa och därefter återuppta leveranserna från Eat Food Factory känns dock som den sämsta kombinationen av de två principerna. Jag har svårt att se en annan förklaring till ett sådant beteende än att det faktum att matfabriken i fråga är svensk snarare än slovensk och att man därmed kan lita på dem.

En annan förklaring till det som hänt är en föråldrad syn på CSR. Om man i huvudsak betraktar företagets ansvarstagande som ett sätt att förebygga och minimera risker tvingas man definiera en bortre gräns för det egna ansvarstagandet vilket ofta inkluderar underleverantörer i första ledet, men inte i andra.

Det handlar inte om idealism, men om pragmatism.

Berkeleyprofessorn Robert Reichs uppfattning att CSR bara är ett spel för gallerierna är lika daterad som den bok i vilken han först presenterade dem. Som Harvardprofessorn Michael Porter visade samtidigt bör ansvarstagande ses istället som en central del vad som styr ett företags agerande.

På fem år har CSR gått från att handla om moral till mammon. Innovativa bolag som Nestlé, Coca-Cola och Nike har insett att företag inte längre har möjlighet att definiera vad de betraktar som externaliteter, men att de måste bidra till den värld de verkar i. Dessa företag inser att nyckeln till ökad lönsamhet och ökad innovation ligger i att hela tiden använda sina resurser på ett så effektivt sätt som möjligt, oavsett om dessa resurser är fysiska, ekonomiska, eller mänskliga. Drivkraften är inte idealism, men pragmatism. Vilka problem ska företag inte lösa om inte de behov som deras kunder upplever att de har? Att tillfredsställa behov är företagandes själva kärna.

Det är dags för svenska företag att tillämpa samma hårda kontroller och samma hälsosamma skepticism mot svenska leverantörer som man redan gör i fabriker utomlands. Om inte annat så för att vi själva ska kunna leverera produkter till utlandet. Sedan många år inspekterar Volvo sina kinesiska underleverantörers fabriker och det är dags att vänja oss vi tanken på att deras kinesiska ägare med samma självklarhet också inspekterar den svenska fabriken.

Reportaget i Konflikt i P1 kan bidra till att konsumenter kommer höja kraven ännu lite mer på transparens från företagens sida. Och förhoppningsvis börjar Coop, SAS och SJ inse att man inte längre kan outsourca ansvaret för de produkter man serverar på samma sätt som man outsourcar produktionen av en räksmörgås.

Fotnot: Klicka här för att höra hela programmet eller klicka här för att höra studiodiskussionen där Per Grankvist medverkade och talade om företagens beteende och företagens syn på företag just nu, ca 40 min in i programmet.

- – -
Följ Per Grankvists blogg http://blogg.va.se/pergrankvist/ och via Twitter. http://www.twitter.com/pergrankvist

Det kan inte undgått någon under 2011: Vi lever inte i en värld av obegränsade resurser; varken ekonomiskt, fysiskt eller mänskligt. Det är ont om pengar så vi måste se över vilka råvaror vi använder och om de kan återanvändas och vi måste säkerställa att vi får ut det mesta möjliga ur de människor vi anställt.

Så under 2011 gjorde företagen det de kunde. De drog åt svångremmen, skar i budgetar, avslutade provanställningar, outsourcade, omorganiserade, lade ner vissa projekt och lade andra på is, såg om de kunde minska materialåtgång i sina produkter, eliminera onödiga förpackningar, ersatte några resor med distansmöten. Allt för att jobba lite smartare. Men de mänskliga resurserna verkar ha glömts bort. Och hur smart är egentligen det? Hur många känner du som berättat om att man satsat mer på att trivsel för att behålla de man har, för att utbilda de man redan anställt för att få ut ännu mer av dem, eller ser om de har oanade talanger man kan använda. Nej, just det.

Istället är det berättelserna om hur snabbt hösten gått, om hur hysteriskt det här året varit, om hur pressade chefer tagit beslut utan att tänka på den ökade börda som de anställda förväntas kunna klara av. Det är berättelser om hur vi försöker jobba ikapp på fritiden, om vännen som sitter med datorn i knät i sängen framför sena Nyheterna i TV4, om kollegan som svarar på mejl i sin iPhone på dotterns gympa och om kunden som är online trots hon är hemma och vabbar med Max som har ont i halsen. Och ingen tycker om det.

Vi som trodde det skulle bli bättre när vi fick ansvaret för hela gruppen, när vi blev äntligen blev produktområdeschefer eller när vi bytte jobb från det där förra stället där chefen helt verkade sakna empati. Vad hände egentligen med allt det där vi fick höra när vi tog nya jobbet? Visst, lågkonjunktur och allt det där men satt värderingarna inte djupare än så?

Men vet du, det kommer att bli bättre. Det kommer att bli bättre för att det faktiskt finns en massa företag som förstår att ta vara på människor som vill hålla det de lovar, som tycker det är bra med deadlines och som vill jobba på en arbetsplats där folk är snälla. Och de kommer att inse att ”shit, vilken kunnig person!” och de kommer att vara helt förvånade att din nuvarande chef inte fattar och du kommer spela svårfångad (en liten stund) innan du låter dig övertygas och lämnar för att gå dit istället.

För det finns företag som redan nu förstår att det är personalen som jobbar hos dem som är nyckeln till framgång. Som inser att människor som behandlas halvbra snart går på halvfart och är halvmotiverade. Som inser att chefens enda uppgift är att ha empati, skapa trygghet och inge hopp för framtiden. Som inser att många olika perspektiv som tillåts kollidera är det säkraste sättet att skapa en affärsidé som är hållbar.

Trots att det inte finns någon energi som är så förnyelsebar som den mänskliga används den förvånadsvärt vårdslöst. Och jag tror att under 2012 kommer vi börja #prataomdet. För i en lågkonjunktur kan vi inte anställda fler, bara få de anställda att göra mer. Kanske blir det under 2012 som vi inser vi att ledarskapsstilen som kallas mushroom management  (”keep ‘em in the dark, feed ‘em shit, watch them grow”) funkar bäst på just champinjoner, men inte på mellanchefer, inte på vanligt folk?

Gräsrotsrörelsen It get’s better startade hösten 2010 och det dröjde inte länge förrän de första företagen blev synliga i debatten för att försöka minska antalet självmord bland unga HBTQ-personer genom att sprida vittnesmål om att det faktiskt blir bättre efter tonåren. Google släppte en video där anställda berättade om att det faktiskt blev bättre, att de hittade andra som också var bögar eller flator och som de kunde känna samhörighet med. Snart följde LinkedIn, Facebook och Apple efter. Snart började även organisationer som inte är kända för att vara gayvänliga låta anställda skapa och ladda upp videos; läkemedelsföretaget Eli Lily, kemikalieföretaget Dow, klädjätten Gap, filmbolaget Sony Pictures, nätverksjätten Cisco, ja till och med Vita Huset.

Och jag tittar på de här filmerna och tänker att man skulle kunna säga samma sak till alla er som är så bra, men som inte blir sedda för de som ni är. Det blir bättre, för ni byter jobb.

Ledningen på animeringsföretaget Pixar tillhör de som faktiskt struntar i om en anställda är grek eller gay, vegan eller tjej. Den typ av tillhörighet definierar ju inte vilka de är. Men Pixar förstår att det är företagets ansvar att se till att anställda trivs på jobbet för att få ut så mycket som möjligt av dem. Och då gäller det att Pixar ser hela personen för den de är. När man tittar på videon som Pixar laddade upp kan man inte undgå att tänka att det är dessa människor som haft en hand med i spelet i de fantastiska berättelser som många av deras filmer. (Och även denna film har en bonus på slutet!)

Att inte prioritera arbetet med att säkerställa att alla de resurser man anställt används på ett så bra sätt som möjligt är lika faktiskt dumt som att köpa ett nytt värmeelement men inte stänga fönstren. Energin försvinner ut från kontoret.

Tänk så många som dem som finns därute, som är missnöjda med sina nuvarande jobb, och som inte känner sig sedda! I tider när det är ont om resurser är det goda tider för alla som vet med sig deras unika resurs används fel idag. Det är nu du ska ringa nån hos konkurrenten, bjuda dem på lunch i januari för att prata om hur det är på jobbet. Och se om det är du som ska byta dit eller du som ska locka folk hit. Men en sak är klar. Det blir bättre.

För de chefer som inte insett detta redan; det är dags att komma ur garderoben. För de anställdas energi är den viktigaste resursen ett företag har att hantera under 2012 och om du gör det rätt spelar det mindre roll att det är lågkonjunktur. För det blir bättre.

- – -
Följ Per Grankvists blogg http://blogg.va.se/pergrankvist/ och via Twitter. http://www.twitter.com/pergrankvist