”Kan du flytta på dig” säger en kvinnoröst med en stark betoning på flytta och med undertryck, till en stor lång man, som står bakom mig i kön i den mycket lilla klädbutiken.  Hon är högst 1,65 lång. Han är 1.90.
De känner inte varandra, det är uppenbart. Han, precis som jag, står och väntar på att få betala ett par handskar.
Det låter inte trevligt det hon säger.
Han makar sig snabbt undan, kvinnan inser sitt misstag och ber med förtvivlad röst om ursäkt.
”Förlåt jag menade inte dig”  hon inser att uppmaningen har landat helt fel. Den var riktad till maken, som står med sonen i en barnvagn,  ute på gatan mitt framför dörröppningen,……Hon vill inte att deras pojke ska se att hon är i affären.

Jag vänder mig om och ser en generad kvinna. Jag skrattar verkligen gott, kassörskan också, och kan inte låta bli att kommentera det för att lätta upp stämningen. ”Hur fel kan det inte bli ibland”.
Den långa mannen, i 35-årsåldern, ursäktar sig och säger. ”Ja ni förstår ju nu, hur jag har det hemma,  att jag är van att reagera blixtsnabbt på order”. Varpå stämningen blir väldigt god. Allt är förlåtet.

Hennes tonläge och val av betoning skapade hela situationen. Det var ju maken som skulle tillrättavisas.
Nu råkade uppmaningen landa hos främlingen, men hon skulle mycket väl kunnat ha sagt samma sak med en mycket mildare ton till maken och kanske betonat  Kan du… som en fråga istället. Då hade inte heller den långe mannen reagerat så starkt och tagit åt sig.

Men det är hur orden låter och betonas som helt avgör. Vi människor har en tendens att bara ta in själva orden som 10% av budskapet. Det är resten, rösten  kroppen och känslan, 90% som sänder de starkaste signalerna.

Prova själv och säg meningen med olika undertexter och avsikter.  Kan – du – flytta – på – dig? dvs. du vill beordra något,  be om något, fråga något.
Om du dessutom funderar på vilken roll du har och relation till den du säger det till, så blir undertexten ännu intressantare att reflektera kring. Är du mamma, hustru, vän eller en främling i affären. Vem riktar du dig till? Hur låter du när du tilltalar ditt barn? På samma sätt som du tilltalar maken eller dina medarbetare?

En hjälp är att alltid fundera på i alla slags samtal är de klassiska V´na;
Vem är du?
Vem är jag?
Vad vill jag?
Varför?
En skådespelare går alltid igenom dessa inför ett samtal eller kommunikativ situation.
Ni som såg ”Så mycket bättre för två veckor sedan, och Eva Dalgrens dag, såg också Stellan Skarsgårds förvirring när han skulle vara med i en av Evas musikvideor. Han ville verkligen veta vem han var och varför han var där. Men hon tyckte att han bara skulle se vacker ut…. Det räcker inte när han gestaltar sina roller i sina filmer.

Med V´na besvarade för dig själv brukar de flesta retoriska situationer lösa
exemplariskt.

Att kvinnan i affärer ville uppmana maken att flytta på sig blev helt uppenbart men vi fick oss alla glatt skratt på lördagförmiddagen.

Lena Ahlström, retorikkonsult, Ledarstudion

lena.ahlstrom@ledarstudion.se