Jag befinner mig på en flight till NewYork första veckan i september i år. En timme före landning hör jag.

” Det här är er kapten som talar.
Tyvärr – kortare paus – har jag efter kontakt med kontrolltornet i Newark, förstått att det är mycket flygtrafik i luftrummet över New York. Vi måste därför ligga på väntan i ca 30 min innan vi kan påbörja vår landning och det kommer att ta ytterligare 30 minuter. Jag är ledsen för denna försening och återkommer inför landning med mer information.

Jag är flygrädd!  Han visade inte mig vägen. Han stod i vägen!

Det tog knappt en sekund innan min puls gick upp och jag fick ont i bröstet. Flera
alternativa hemska budskap hann passera mitt huvud. Tidningarna var under
perioden fyllda med artiklar om 10-årsdagen av 11 september.

Ett klokt budskap från kapten skulle enkelt kunnat låta:

”Det är er kapten som talar.
Just nu är det otroligt mycket trafik i luftrummet över NewYork så vi har fått direktiv av flygtornet att ligga i kö och vänta 30 min extra innan vi kan påbörja landningen. Jag är mycket ledsen för den försening det förorsakar.”

Ett litet felplacerat ord, med en onödig paus bakom, var allt som ställde till det.

För mig är det här en retorisk situation där ledaren, kaptenen ifråga, inte gjort läxans första punkt. Dvs. funderat på vem målgruppen han vänder sig till är.

Här sitter människor i alla åldrar, från många olika länder och kulturer, med
olika kunskaper om och erfarenheter av att flyga och inte minst olika attityder
och känslor kring hur det är att flyga. Det verkar vara så att ca 60% av alla
ombord känner mer eller minde obehag av att flyga.

Min flygrädsla har skiftat under åren, före barnen var jag ute och reste flera gånger i månaden helt obehindrat, när barnen var små kunde jag knappt tänka mig att åka iväg. Idag när de är vuxna och vi har rest en del tillsammans, har rädslan minskat avsevärt.

Men den ligger där och lurar och känslor kan man inte styra över.
Ett litet ”tyvärr”, med onödig paus bakefter som start av hans mening, drog igång hela känslobatteriet.

Att väcka rätt sorts känslor

En ledares viktigaste uppgift är att visa vägen utan att stå i vägen. Det måste ju innebära att han eller hon för det första bör prata så människor förstår dem på ett begripligt sätt.

För det andra, som är otroligt viktigt, måste effekten av ett budskap alltid vara att väcka intresse och känslor hos den som lyssnar. Det är då kontakt uppstår och särskilt om lyssnaren tycker att det är spännande.

Men om talaren misstänker att några i målgruppen är rädda, har han ett stort ansvar att se till att dessa känslor inte väcks eller förstärks.

Det är klart att jag och andra förstod var han sa, han var begriplig, men han visste samtidigt att vi inte kunde se honom. Hade han stått i kabinen och sett
jätteglad och lugn ut hade jag aldrig kommit på tanken att bli rädd…….

90% av det vi sänder är de signaler kroppen och rösten skickar. Desto viktigare
att orden, de 10% som är kvar, sägs på ett klokt och genomtänkt sätt.

Lena Ahlström
VD Ledarstudion AB

Ser med glädje fram emot dina reflektioner, lena.ahlstrom@ledarstudion.se