Stefan Löfvens installationstal som i Aftonbladet  återgavs som ett utdrag, var ett mycket dåligt utdrag rent retoriskt sett.
Jag såg talet!
Stefans förmåga att skapa intresse genom en stark engagerande start är helt borta,
personliga berättelser och livfulla exempel är helt borta,
hans förmåga att retoriskt se tillbaka, visa uppskattning och tydliggöra historien och därmed skapa en koncis linje och olika kontraster, är helt borta,
hans tydliga konkreta fakta exempel är delvis borta.

Utdraget har mer karaktären av ett allmänt, abstrakt och inte särskilt personligt och engagerande tal.
Journalister har ett ansvar att i sina utdrag även få med känslan, färgen, personligheten och inte bara allmänna fakta.

Det är inte utan förvåning och fascination som jag som ledarutvecklare, retorik- och kommunikationscoach, ger mig in i analysen av Juholts uttryckssätt.

Just nu går media varma i sina slutsatser och förklaringar till vems fel det är och när det började.

Man spekulerar i om det är mustaschen, hyresbidraget eller regeringens koppling till Sverigedemokraterna i försvarspolitiken som fällde honom, dvs. om det är hans eget fel.

Det ställs mot Socialdemokraternas miss att underskatta Alliansens kraft,
samsyn och motstånd.  Att  S inte har någon samlande politik i mittenfältet som står på egna ben och som attraherar ett modernt välfärdssamhälle, som en annan vinkling. Att  ”Back to Basic” uttrycket blir för abstrakt och leder till alltför många olika tolkningar av den politiska idén, och att det pragmatiska perspektivet är starkare än det visionära. Det är andra förklaringar.

Juholt lyckades i alla fall inte förvalta förtroendet. En storartad ledare skall inte behöva bli så negativt omdebatterad, diskuterad och ifrågasatt. Det är hans uppdrag som ska stå i fokus och hans huvudroll är att visa vägen utan att stå i vägen.

Hans avgångstal var koncist, konkret och bottnade i en trovärdig känsla av övertygelse. Att han var spänd till nackdel för närvaron, förstår jag. Ett exempel är att han inte tar in publikens uttryckliga missnöje och nej-rop till budskapet, en kort pausering hade räckt, han pratar på. Ville kanske bli färdig.…..

Vi människor uppfattar och registrerar normalt kroppsspråk (beteenden) och rösten mycket mer än själva orden. Fördelningen 60-30-10% (kropp,röst,text) är nyckeln som tjänar som hjälp när ett budskap skall formas, övas på och uttryckas.

Vi ser, hör och känner mycket hela tiden. Hur tänkte Juholt på vad han ville att vi skulle se, höra och känna?

Tankarna hos den som lyssnar flyger alltid iväg och närvarons bryts av allt som händer omkring oss. Därför har en talare som verkligen vill övertyga sin publik den viktiga uppgiften att; hela tiden vara intressantare än åhörarnas egna tankar…….

Det är sannerligen inte en dålig och lätt uppgift.

Om då impulsen blir så stark, hos den som pratar, så att en groda far ur munnen, tenderar den att ta hela effekten kanske 90% av vad lyssnarna uppfattar. Förklaringen är att orden sticker ut, bryter med våra värderingar och står i stor kontrast till budskapet.

Att t.ex. säga att numera är det bara han själv, Saddam Hussein och en till som har mustasch, utan att koppla metaforen till undertexten blir ju helt förödande.
Vad ville Juholt förmedla med detta och varför? Hur tänkte han visavi sin egen roll? Vem är jag? En partiordförande, statsman, eller politiker från södra Sverige eller….? Parallellen fungerar dåligt.  Denna mening skapar både bilder och tankar i huvudet på folk, kanske till och med obehagliga känslor?

Juholt har en humoristisk och personlig sida som både är avväpnande och rolig.
Men först måste en storartad ledare förtjäna sitt ethos, bygga trovärdigheten kring sin karaktär innan skämten kan landa på rätt sätt. Det händer när han har ett förtroendekapital att nyttja. Dessutom är sammanhanget så viktigt. Vem är det han kommunicerar med?

Några strategier;

Ledaren; Visa vägen utan att stå i vägen, gäller både dig själv och andra!

Ledningen; Skapa samsyn i strategiska, taktiska och operativa frågor.

Alla ledare; Föra en dialog med övriga ledare, utveckla en stark företagskultur som tydliggör, värderingar, beteenden, språk (tal o skrift) och symbolerna för verksamheten.

Alla; Säkra att alla driver samma idé om verksamhetens uppdrag, mot visionen, målen och effekterna av allas framgångsrika insatser.

Alla; Uppmärksamma och fira framgångar individuellt och kollektivt.

För allt detta krävs att man tränar på sin kommunikationsförmåga:

• Att observera och lyssna aktivt.
• Att konkludera och sända ett retoriskt skickligt
  budskap på ett passionerat och personligt sätt.

Budskapen ska vara begripliga, intressanta och inspirerande för att skapa rätt handlingskraft och ett Storartat Ledarskap.

Lena Ahlström
Stolt finalist till Årets Ledarutvecklare, tidningen Chef på KompetensGalan i mars 2012

lena.ahlstrom@ledarstudion.se

”Kan du flytta på dig” säger en kvinnoröst med en stark betoning på flytta och med undertryck, till en stor lång man, som står bakom mig i kön i den mycket lilla klädbutiken.  Hon är högst 1,65 lång. Han är 1.90.
De känner inte varandra, det är uppenbart. Han, precis som jag, står och väntar på att få betala ett par handskar.
Det låter inte trevligt det hon säger.
Han makar sig snabbt undan, kvinnan inser sitt misstag och ber med förtvivlad röst om ursäkt.
”Förlåt jag menade inte dig”  hon inser att uppmaningen har landat helt fel. Den var riktad till maken, som står med sonen i en barnvagn,  ute på gatan mitt framför dörröppningen,……Hon vill inte att deras pojke ska se att hon är i affären.

Jag vänder mig om och ser en generad kvinna. Jag skrattar verkligen gott, kassörskan också, och kan inte låta bli att kommentera det för att lätta upp stämningen. ”Hur fel kan det inte bli ibland”.
Den långa mannen, i 35-årsåldern, ursäktar sig och säger. ”Ja ni förstår ju nu, hur jag har det hemma,  att jag är van att reagera blixtsnabbt på order”. Varpå stämningen blir väldigt god. Allt är förlåtet.

Hennes tonläge och val av betoning skapade hela situationen. Det var ju maken som skulle tillrättavisas.
Nu råkade uppmaningen landa hos främlingen, men hon skulle mycket väl kunnat ha sagt samma sak med en mycket mildare ton till maken och kanske betonat  Kan du… som en fråga istället. Då hade inte heller den långe mannen reagerat så starkt och tagit åt sig.

Men det är hur orden låter och betonas som helt avgör. Vi människor har en tendens att bara ta in själva orden som 10% av budskapet. Det är resten, rösten  kroppen och känslan, 90% som sänder de starkaste signalerna.

Prova själv och säg meningen med olika undertexter och avsikter.  Kan – du – flytta – på – dig? dvs. du vill beordra något,  be om något, fråga något.
Om du dessutom funderar på vilken roll du har och relation till den du säger det till, så blir undertexten ännu intressantare att reflektera kring. Är du mamma, hustru, vän eller en främling i affären. Vem riktar du dig till? Hur låter du när du tilltalar ditt barn? På samma sätt som du tilltalar maken eller dina medarbetare?

En hjälp är att alltid fundera på i alla slags samtal är de klassiska V´na;
Vem är du?
Vem är jag?
Vad vill jag?
Varför?
En skådespelare går alltid igenom dessa inför ett samtal eller kommunikativ situation.
Ni som såg ”Så mycket bättre för två veckor sedan, och Eva Dalgrens dag, såg också Stellan Skarsgårds förvirring när han skulle vara med i en av Evas musikvideor. Han ville verkligen veta vem han var och varför han var där. Men hon tyckte att han bara skulle se vacker ut…. Det räcker inte när han gestaltar sina roller i sina filmer.

Med V´na besvarade för dig själv brukar de flesta retoriska situationer lösa
exemplariskt.

Att kvinnan i affärer ville uppmana maken att flytta på sig blev helt uppenbart men vi fick oss alla glatt skratt på lördagförmiddagen.

Lena Ahlström, retorikkonsult, Ledarstudion

lena.ahlstrom@ledarstudion.se

Jag är född av en oäkta mamma…….
Karin Matilda (oäkta) snirkligt skrivet i parantes under namnet, 18 maj 1914, flicka, fader okänd, moder Augusta Matilda Warström, född 29 jan 1891.
Så stod det på dataskärmen, nästan som i neonskrift, när jag nu i veckan hittade mina närmaste, mamma, pappa och deras föräldrar. Mormor var bara 23 år när min mamma Karin föddes.
Farfar var född 1857. Han var 52 år när min pappa Sven föddes, som i sin tur var 44 när jag föddes…..

Jag blev alldeles tårögd, kanske var det för att det var så lätt att hitta deras namn i kyrkoboken på nätet, men förmodligen var det för att det stod att mamma var oäkta?

Min mamma Karin var en så äkta kvinna som någon kunde tänka sig. En underbar värmländska som alltid hittade lösningar på problem och som såg konstant positivt på framtiden. Hon hade alltid hemmet öppet för alla våra vänner och bakade bullar som aldrig verkade ta slut. Hon levde för oss tre barn och kunde vända ut och in på sig själv för att hjälpa oss. Blev sällan riktigt arg, det hände dock, men hon lyssnade och visade oss ett outtömligt intresse. Mamma var konstant närvarande i tanke och känsla. Stolt för att vi tre var så olika och starka i våra uppfattningar. Mest var hon hemmafru men ibland arbetade hon och gav då hela sin själ till att hjälpa gamla i sina hem. Vi visste alltid att hennes far var okänd, mormor gick i graven med hans namn – det förblev en väl förborgad hemlighet - men jag har aldrig sett mamma som oäkta!

Idag känns det som att jag vet jag vem jag är.  Jag har gjort en klassresa, det fick jag lära mig av rekryteringskonsulten när jag anställdes som vice VD på FöreningsSparbanken. Men jag hade inte tänkt på mig själv som en klassresande människa, men jag vet att jag har lätt att träffa och lära känna alla slags människor. Gamla – unga, utbildade – outbildade, rika – fattiga, män -kvinnor, kända – okända och så vidare.  Min akademiska och delvis forskningsinriktade utbildning har gett mig ett fundament och ett ethos (karaktär) som öppnar dörrar. Men min mammas generositet och öppenhet för andra har gett mig en nyfikenhet på människor och ett mycket stort intresse att lära känna nya personer.
Att titta tillbaka på min historia har varit ett viktigt moment i mitt liv och mitt ledarskap och inte minst i min profession att handleda människor att förstå sitt uttryck. Det har jag gjort sedan jag  grundade Ledarstudion, det Uttrycksfulla Ledarskapet.

Dramapedagogiken, som vi använder, handlar om att förstå sig själv som en kreativ, mogen, hängiven och  framstående person eftersom en skådespelare hela tiden, om och om igen, använder sig själva och förlänger sig själva som uttryck för de viktiga budskapen. Det kräver en fysisk, psykologisk och intellektuell förståelse, acceptans och förmåga. Denna kompetens är ovärderlig för människor som vill kunna kommunicera obehindrat och på ett inspirerande sätt. Att arbeta med konkreta värderingsverktyg blir därmed väldigt meningsfullt.

Bra ledare förstår att leda sig själva för att kunna leda andra. Det är viktigt att ledare vet vem de är för att kunna leda sig själva och för att leda andra. Att veta var de kommer ifrån, personliga erfarenheter, var de egna värderingar kommer ifrån, vilka de viktigaste värderingar är. Allt detta stärker självkänslan. Det vill säga känslan av sig själv och medvetenheten om sin personlighets värde. Den är avgörande i mötet med människor och grupper av människor.

Jag möter förstås människor med både stark och låg självkänsla.
De starka kommer in i rummet och bara är där. Tar för givet att de får vara med, hälsar på ett självklart sätt och förutsätter att de blir accepterade. 
Människor med svag självkänsla visar ofta en osäkerhet som bottnar i den omedvetna tanken, duger jag? Får jag vara med?  Inte sällan ser jag en person med undvikande uttryckssätt eller kanske en offensiv ifrågasättande inställning till andra.

Nu börjar jag förstå vem jag är. I veckan blev det helt uppenbart för mig, varför jag är så road av och dras till att vara med alla slags människor. Med mor- och farföräldrar som levde på 1800-talet har min personlighet präglats av 3 århundradens erfarenheter och liv. Vilken livsresa av intryck och upplevelser.Tanken svindlar.

Den kände indianen Oren Lyon säger alltid, du som människa Lena påverkar  ”seven generations to come”

- Vet du vem du är?

lena.ahlstrom@ledarstudion.se

Jag befinner mig på en flight till NewYork första veckan i september i år. En timme före landning hör jag.

” Det här är er kapten som talar.
Tyvärr – kortare paus – har jag efter kontakt med kontrolltornet i Newark, förstått att det är mycket flygtrafik i luftrummet över New York. Vi måste därför ligga på väntan i ca 30 min innan vi kan påbörja vår landning och det kommer att ta ytterligare 30 minuter. Jag är ledsen för denna försening och återkommer inför landning med mer information.

Jag är flygrädd!  Han visade inte mig vägen. Han stod i vägen!

Det tog knappt en sekund innan min puls gick upp och jag fick ont i bröstet. Flera
alternativa hemska budskap hann passera mitt huvud. Tidningarna var under
perioden fyllda med artiklar om 10-årsdagen av 11 september.

Ett klokt budskap från kapten skulle enkelt kunnat låta:

”Det är er kapten som talar.
Just nu är det otroligt mycket trafik i luftrummet över NewYork så vi har fått direktiv av flygtornet att ligga i kö och vänta 30 min extra innan vi kan påbörja landningen. Jag är mycket ledsen för den försening det förorsakar.”

Ett litet felplacerat ord, med en onödig paus bakom, var allt som ställde till det.

För mig är det här en retorisk situation där ledaren, kaptenen ifråga, inte gjort läxans första punkt. Dvs. funderat på vem målgruppen han vänder sig till är.

Här sitter människor i alla åldrar, från många olika länder och kulturer, med
olika kunskaper om och erfarenheter av att flyga och inte minst olika attityder
och känslor kring hur det är att flyga. Det verkar vara så att ca 60% av alla
ombord känner mer eller minde obehag av att flyga.

Min flygrädsla har skiftat under åren, före barnen var jag ute och reste flera gånger i månaden helt obehindrat, när barnen var små kunde jag knappt tänka mig att åka iväg. Idag när de är vuxna och vi har rest en del tillsammans, har rädslan minskat avsevärt.

Men den ligger där och lurar och känslor kan man inte styra över.
Ett litet ”tyvärr”, med onödig paus bakefter som start av hans mening, drog igång hela känslobatteriet.

Att väcka rätt sorts känslor

En ledares viktigaste uppgift är att visa vägen utan att stå i vägen. Det måste ju innebära att han eller hon för det första bör prata så människor förstår dem på ett begripligt sätt.

För det andra, som är otroligt viktigt, måste effekten av ett budskap alltid vara att väcka intresse och känslor hos den som lyssnar. Det är då kontakt uppstår och särskilt om lyssnaren tycker att det är spännande.

Men om talaren misstänker att några i målgruppen är rädda, har han ett stort ansvar att se till att dessa känslor inte väcks eller förstärks.

Det är klart att jag och andra förstod var han sa, han var begriplig, men han visste samtidigt att vi inte kunde se honom. Hade han stått i kabinen och sett
jätteglad och lugn ut hade jag aldrig kommit på tanken att bli rädd…….

90% av det vi sänder är de signaler kroppen och rösten skickar. Desto viktigare
att orden, de 10% som är kvar, sägs på ett klokt och genomtänkt sätt.

Lena Ahlström
VD Ledarstudion AB

Ser med glädje fram emot dina reflektioner, lena.ahlstrom@ledarstudion.se

Min kollega och jag gästtalar på Scalateaterns Scen i Karlstad, i början av september 2009 inför 500 personer.

Timmen efter lunch, det är den årliga ledarkonferensen. Tema för vårt föredrag är ledarskap och kommunikation. Jag börjar prata.
Men det går inte så bra. Det går åt skogen. Orden kommer inte fram på rätt sätt, klyftiga sanningar och slutsatser som under andra föredrag genererat intresse och glada miner finns bara inte.
Det går 10 minuter och jag bollar över ordet till min kollega, en skådespelare. Hon är klart påverkad av att jag inte låter som vanligt, hennes insats blir också sämre än vanligt. Så här fortsätter det en och halv timme till. Vi levererar ett allmänt, generellt och ganska platt inslag i dagens program.
Vid kaffepausen förstår vi att det är ett misslyckande. I alla fall känns det så för oss. Ingen vill kommentera vår presentation, ingen vill direkt prata med oss…….

Möjligen var det kritikerna på axlarna som ställde till det för mig. Jag slutade säkert att andas och blev än mer nervös, särskilt med tanken på att det är ju det här vi borde kunna, det vi jobbar med, snurrandes i huvudet.

Det är tufft att göra fel och misslyckas i vårt land.
Idag vet jag precis vad jag borde ha gjort i rådande läge.

Jag skulle ha stoppat mig själv och sagt.  
”Nej det här går inte, jag hittar inte de rätta orden och slutsatserna. Jag har tappat kontakten med er. Jag finner inte känslan för mitt budskap. Jag har sovit 2 timmar i natt för min dotter mådde så dåligt – jag borde ha stannat hemma.”

Jag skulle ha bett publiken att prata med varandra. – bett dem att ta några minuter och berätta för varandra om de har upplevt något liknande, hur det kändes, vad de gjorde då?

Då hade närvaron infunnit sig, alla var ju med.
Då hade jag upplevts som en vanlig ärlig människa och autentiskt person på scenen, som berättar något personligt något som hände just där och då, på riktigt.
Då hade kontakten uppstått både med publiken och med mig själv och jag hade minskat risken att få en riktig black-out. Jag hade hittat tillbaka till mitt budskap.

Dagen efter föredraget ringde jag upp min kund, en HR-chef och berättade att jag var besviken på mig själv och därför inte tänkte debitera något, vare sig för föredraget, för oss två, eller för resekostnaderna. Jag berättade varför jag mådde dåligt och bad henne framföra det till sin chef och ge mig återkoppling på det.

Hon ringde aldrig tillbaka. Det är två år sedan!

Jag funderar fortfarande på det.
Kan man få accept för sin ursäkt? Är det inte ok att göra fel och misslyckas i vårt land.  Hur skall man annars lära sig och utvecklas.
Har du några liknande exempel? Mejla mig gärna.

Tyvärr finns det inga genvägar. Mitt råd till alla som tycker att det är jobbigt att vara i en retorisk situation, ge inte upp. Pröva igen, precis som i idrotten så ger träning färdighet och ökad självkänsla.

I förra veckan höll vi ett föredrag, mer illustrerande, utanför Stockholm för flera hundra chefer, vi fick höra att det var magiskt och mycket minnesvärt……

Lena Ahlström
Retorik och ledarutvecklare

lena.ahlstrom@ledarstudion.se

En ganska kort, korpulent man står inför en grupp av 15 människor och föredrar sitt ämne. Ett fåtal av personerna i rummet är kvinnor. Han är andfådd, pratar för snabbt, lite oartikulerat och sväljer ofta slutet av meningarna. Han är synbart nervös och svettpärlor glittrar i pannan och på överläppen.

Förra veckan riktades världens blickar mot Stockholm och The 3rd Nobel Laureate Symposium on Global Sustainability. Nobelpristagare och forskare från hela världen var här för att ta fram ett gemensamt memorandum som skall överlämnas till FN´s högnivåpanel för hållbar utveckling. Det handlade om hur detta kan bidra till att utveckla en bättre värld.

Kultur för en bättre värld
Veckan avslutades med en fantastisk galaföreställning på Operan ”Kultur för en bättre värld” med Postkodlotteriet som värd. De vill stödja kulturen med minst 100 miljoner kronor per år genom sin nya kulturstiftelse. Bidrag skall fördelas till satsningar inom kulturen som bygger broar över etniska och sociala klyftor i samhället både i Sverige och utomlands. De vill bidra till förbättrade levnadsvillkor för människor, djur och miljö.  Allt för att utveckla en bättre värld.

Regeringen tror på kultursponsring
Samtidigt har kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inviterat kultur- och näringsliv för att diskutera drivkrafter och lyckade exempel på kultursponsring. Regeringen vill att fler skall intressera sig för detta. Hon har helt rätt i att det är ett ganska outforskat ämne. Det finns så mycket att vinna för näringslivet och samhället i stort.

Ingen enkel attitydfråga
Men det är ett kontroversiellt område. Kulturen vill inte vara beroende av sponsorer med rädsla att bli styrda i sitt konstnärliga uppdrag. Dessutom finns det andra djupt liggande attityder.
Jag mötte en teaterchef för några år sedan som tyckte det var helt fel av mig att jag engagerade skådespelare för att göra näringslivets ledare vassare att kommunicera!
Samtidigt har näringslivet många gånger en felaktig bild av nyttan i att stödja kulturen för sitt varumärkesbyggande och utveckling av samhället. Alla vet bl.a. inte att det är samma skatteregler som gäller för sponsring av kultur som idrott.

Näringsliv och kultur kan arbeta tillsammans
Sponsring är bra och viktigt men man kan också ta ett steg till och konkret arbeta tillsammans, kultur och näringsliv.
I mitt arbete som ledarutvecklare och grundare av Ledarstudion har jag tio års erfarenhet av att förena scenspråk och ledarskap i förmågan att kommunicera och övertyga.  

Civilekonomer, beteendevetare, jurister och psykologer arbetar tillsammans med skådespelare, dansare och artister i total samverkan. Genom en unik certifieringsprocess utvecklas alla i handledarrollen. Skådespelarna vittnar om hur de berikas i sin professionella roll, ledarutvecklarna likaså.
Alla drivs av det gemensamma uppdraget att leda sig själva och lära andra att göra detsamma. Det är då förmågan att leda människor utvecklas.  Näringsliv och kultur i synergi.

Förena människor med olika professioner
Jag vill slå ett slag för det lärande och den utveckling som uppstår när man i praktiken förenar människor från helt olika branscher och arbetar gemensamt för att uppnå ett resultat. Kreativitet och nyskapande blir en grundhållning.
Här möts olika synsätt, värderingar och arbetssätt. Här möts tankar, känslor och handling för att träna människor att kommunicera bättre i olika slags möten.

Jag är otroligt inspirerad av att arbeta med detta kompetensmixade team från näringsliv och kultur. Ledarstudion vill bidra till en bättre värld genom ett kommunikativt och värdestyrt ledarskap.
lena.ahlstrom@ledarstudion.se

Flera kvinnliga höga chefer i våra program har berättat att tjejerna i klassen, i högstadiet, inte fick presentera uppgifter till förmån för killarna. Med kort om tid tyckte fröken tyckte att ” det är bättre att killarna tränar för de skall ju få fina jobb och framtida karriär.”
Det här handlar om kvinnor som gick i skolan för bara 20 år sedan. De fick inte träna på att synas och ta plats.

Med fler än tre personer i rummet samtidigt öppnade jag själv inte munnen när jag var ung. Jag satt gärna tyst och lyssnade på de andra. Så här var det mina första 25 år i livet.
Jag ville inte ta plats, smet undan. Jag var inte säker på att jag hade något viktigt eller roligt att säga. Jag vågade inte synas. Tänk om jag tog fokus från andra.

Vi möter också många män som undviker att synas för att de helt enkelt är för långa. De tycker att de fysiskt tar för stor plats och förminskar sig både språkligt och kroppsligt. Det känns bra att uttrycka sig vid sittande vid bord säger de, men när de står upp försvinner säkerheten och därmed trovärdigheten rejält.

Blyghet  och att tala inför grupp
Allt det här handlade om blyghet och att våga tala inför grupp. För många jag möter idag är detta det svåraste de kan tänka sig. Uppåt 50-70% vittnar om att talsituationer väcker nervositet. Den kan börja veckor före själva anförandet och ta ner arbetskapaciteten och livskvaliteten rejält.
I USA har man t.o.m. i en undersökning fått fram att Public Speaking ligger på första plats av det värsta man vet, att dö kommer på tredje plats!

Sophie Stenbäck talade på ett seminarium Social Entreprenörskap på Slottet för en månad sedan inom ramen för Konungens Stiftelse för Värdebaserad Ledarskap. Hon inledde ” Fear is exitement without breathing.   - I am not breathing right now. ”  Sophie beskrev sin scenskräck och att hon inte borde stå där. Att erkänna sin känsla, vara en vanlig människa är en fin väg. Till saken hör att hela hennes tal fick håret att resa sig på 300 personer.

De deltagare vi möter i våra program har olika grad av nervositet, vissa till och med ångest att göra presentationer. Det är delvis kopplat till sammanhanget och den betydelse personen lägger till situationen och de personer som lyssnar. Deras positioner eller kompetens. Ju fler närvarande med mer auktoritet, ju mer tycks talängslan öka.
En hög kvinnlig chef berättade för mig att hennes sämsta presentationer sker alltid när hennes egna chefer är med. Liten som stor grupp.  Det är så onödigt. Vilka dåliga chefer hon har som inte visar henne uppskattning.

Vi ser alla slags reaktioner.
Blyga människor kan prata för lite eller väldigt tyst, stamma från tidig ålder eller prata för fort. Reagera fysiskt med hjärtklappning, rodnad, bli varm och svettig och en del blir väldigt torra i munnen och skakar i ben och händer. Inom sig kan de känna överdriven osäkerhet och rädsla att bli bedömd och utdömd. Det kan också vara en oro att inte bli ihågkommen eller bekräftad. Detta stärker graden av genans och förlägenhet. Många gånger ökar det en nedåtgående känsla av att inte duga. Minska självkänslan.

Vad gör man åt det?
Det viktigaste är att förstå hur man reagerar, acceptera sina reaktioner och börja omvandla nervositeten till en nerv. Hitta sin energi och flytta fokus och göra upp med den inre kritiska rösten.
Det finns inga födda med naturlig talang för att prata inför grupp. Det handlar om hårt arbete. Eller bero på att de fick chansen i tidig ålder att synas och uppskattas för det.

Det finns ingen enkel väg men det går att komma ur det. Det handlar om att träna och sträva. Att pröva, få schysst feedback, få göra fel i en skön miljö, känna att det är ok, pröva igen, och sträva igen. Att inte ge upp.

Alla kan bli underbara att se och lyssna på.

Har du känt dig nervös eller blyg i någon talsituation? vad gjorde du då?

Lena Ahlström
VD & grundare
Ledarstudion
lena.ahlstrom@ledarstudion.se

-” Har du varit med om några kriser i ditt liv Lena”, frågade en psykolog från Center for Creative Leadership i Greensboro i USA, en eftermiddag på 80-talet då jag var en av SAS´s chefer. Hans forskning hos oss ville utröna huruvida kriser har någon som helst positiv inverkan på ledarens möjligheter att skapa nytt.

Han tyckte att jag bekräftade hans hypotes i ord och handling, att människor som haft livskriser kan utveckla en strategi för kreativitet och innovationsintresse, som infinner sig när den värsta sorgen lagt sig.
Just då var jag i färd med att bygga upp SAS Intercultural Communication. Träning för ledare som vill fungera effektivare i andra länder.

Att tänka i nya banor.
Slutsatsen är egentligen ganska given. Om man förlorar fotfästet, mina föräldrar gick bort när jag var i 20-årsåldern, så gäller det att uppfinna andra sätt att klara sig.
Förmågan att tänka i nya banor är en ren överlevnad, en instinkt, vara sig man vill eller inte. För mig var det här en omedveten kompetens som han plötsligen synliggjorde. En insikt och livserfarenhet som idag är vägledande och viktig i mitt ledarskap.

Observanta läsare kan säkert se att det inte har varit mycket av bloggande från mitt håll de senaste nio månaderna. Visst skulle jag kunna skylla på tekniken men det är inte korrekt. Orken fanns bara inte.

Förra året var ytterligare en period av uppbrott i mitt liv då mycket av min trygga privata plattform försvann.  Gemensamt beslut om skilsmässa, en nära anhörig gick bort i cancer, umgänget blir helt annorlunda – vänner väljer på ett naturligt sätt sida…..

Uppbrott och förluster är omtumlande.  Det handlar om förändring. Plötsligen blir min tidigare kriserfarenhet återigen en tillgång.
Att leda sig själv, att verkligen förstå sig själv på djupet, styrkor och tillkortakommanden, har fått en djupare innebörd för mig än jag någonsin förstått tidigare.

Viljan och förmågan att stanna upp och bara vara, är en ovärderlig insikt från året. Sorgen och saknaden får ta sin plats och sin berättigade tid.

Att leda är alltid att leda förändring.
Översätter jag det här till ledarskap blir det så tydligt att leda är att alltid leda förändring, det gör alla ledare medvetet eller omedvetet hela tiden, varje dag, varje minut, varje sekund. Framgång kommer ur förändringar.
Vad är då hemligheten, hur gör man rent konkret, hur är man?

Närvaron är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos ledare som jag mött som är bra på att leda förändring. Det stavas NU!
Att leda sig själv och med alla sinnen ta in det som händer, observera och fundera på hur det känns för en själv och för de runt omkring, vad de och jag själv behöver och önskar är en grund för att kunna leda andra och leda sin verksamhet.

Närvaron utmanas hela tiden, allt svirrar förbi, många påkallar uppmärksamhet.
Det handlar om att bara tänka nu och fullfölja stunden med just den personen eller personerna man har framför sig.
Det är svårt men det ger resultat.

Det tuffa året har gett mig ett nytt NU, starkare närvaro, ny energi och förnyad kreativitet.

Lena Ahlström
VD & grundare
lena.ahlstrom@ledarstudion.se