”Jag har tänkt på det här med flaggstången. Hur svårt kan det vara?”

Jag gick på Sveavägen förbi Adolf Fredriks kyrka när en av mina bästa väninnor ringde och yttrade dessa ord. Bakgrunden var att jag på en brunch söndagen innan beklagat mig över min misslyckade present till min dåvarande make. Han skulle fylla 40 år och jag hade köpt en flaggstång till sommarstugan. Men jag ville inte bara ge honom en flaggstång, utan också få upp den så att vi på hans födelsedag helgen efter kunde hissa flaggan.

Problemet var att företaget jag anlitat för att sätta upp flaggstången fått förhinder så flaggstången skulle inte komma upp förrän veckan efter födelsedagen.

Min besvikelse visste inga gränser. Jag hade under lång tid konspirerat med flaggstångsleverantörer och pråmar som skulle leverera varan till vår ö, men inte till vår brygga utan grannens bara ifall…

Nu är det alltså tisdag och min väninna ringer upp och säger att hon kan rensa torsdagen för att helt enkelt sätta upp flaggstången. Jag flyttar runt i min kalender och frigör inte bara torsdagen, utan också onsdag eftermiddag eftersom jag måste sjösätta båten och hyra en bergsborr för ändamålet.

Marinan knorrar över den korta framförhållningen, men jag förklarar att jag måste sätta upp en flaggstång och vips går det att sätta motorn på min båt och ge min lilla hyttbåt företräde framför alla enorma mångmiljonbåtar på marinan som får min lilla Farmor Anka att framstå som en jolle.

Men sedan stöter jag på patrull. Att hyra en bergsborr är ingen lek. Jag har förvisso en bergsborr, men den håller inte måttet. Jag ska borra tre hål, 3 dm ner i berget med en borr som har en diameter på 3,5. Vi pratar bergsborrarnas moder!

Att köpa en ny för ändamålet blir för dyrt, så jag beger mig till Cramo för att hyra en maskin. Att hyra själva maskinen är inget problem. Den kostar ungefär som en dyr hårtork att köpa. Problemet är att få hyra själva borren. Den vill de istället att jag ska köpa. För drygt 2000 kr!!! Vad ska jag göra med den när jag sedan lämnat tillbaka maskinen?

Skälet är att jag antagligen skulle ha sönder borren, eftersom jag uppenbarligen inte är bergsborrare till vardags. Jag blir sur och hyr/köper ingen borr. Ringer istället en annan väninna, som också hon är involverad i planerna, och skriker ut min frustration. Hon ber mig djupandas i några minuter medan hon pratar med sin sambo. Han ringer till Cramo och sim sala bim är saken biff. Det finns en borr att hämta ut.

Det är väninnan, som faktiskt är ingenjör och jobbar i byggbranschen, som åker till Cramo för att hämta borren. Genast blir de misstänksamma. En brud! Hon är dock införstådd i problematiken och försäkrar uthyraren att hon bara är bud. Bara riktiga män kommer att hantera borren. Med borren i sin Louis Vuitton beger vi oss ut i skärgården och sätter upp en flaggstång.

Vad lärde vi oss av detta? Ja, Cramo har ju inte lärt sig något. De fick ju hyra ut och fick tillbaka sin borr i samma skick som innan. Men vi lärde oss att vi inte förväntades klara uppgiften. För att nå vårt mål måste vi dölja att vi inte är kunder till säljaren… Märklig affärsidé.

Det här kära vänner är min sista blogg på va.se. Jag slutar min anställning här och fortsätter arbeta i egen regi. Tack för att ni varit så trogna läsare! Från och med nu hittar ni mig här

 

.