Hur rustar man sin tonårsdotter för vuxenlivet? Hur skyddar man sina barn från dåliga beslut och från ett samhälle som gör allt för att signalera att kvinnokroppar är en kommersiell produkt som säljer allt från bilar till sex?

Jag har försöker ständigt föra en dialog kring detta med min dotter, som är på väg in i vuxenlivet.

Mitt budskap är enkelt. Sex är en intim handling där två människor smälter samman i kropp och själ. Ingen annan kan veta när man är redo. Men man vet att det är rätt när man hoppar jämfota av lust och bara inte kan låta bli – och partnern känner likadant.

Då är man redo. Inte när bästa kompisen gjort det. Inte när killen alla andra är intresserade av visar intresse och du tror att han går vidare till någon annan om du säger nej. Och definitivt inte vid första fyllan.

Kanske en romantisk bild, men inget annat är gott nog för mitt barn. Hjärtat måste vara med för att inte självbilden ska skadas, för att man ska kunna värja sig från den bild av kvinnokroppen som handelsvara, som omvärlden försöker pracka på oss.

Det är så jag försöker resonera med mitt barn om hur hon ske se på sig själv, sin kropp och sin sexualitet.

Och då kommer du! Du patetiska, äckliga torsk!

Du kommer när min dotter varit på Hemköp på söndagseftermiddag och köpt kringlor och popcorn. När hon går mot vårt hem passerar hon Malmskillnadsgatan och då väljer du att stanna vid min fjortonåring, veva ner rutan och fråga om hon vill följa med.

Hon blir rädd och springer in på Subway där hon ringer en vän. Efter en stund vågar hon sig ut igen, men då har du kört runt ett varv och stannar en gång till och upprepar din fråga.

När jag kommer hem på kvällen har jag en mycket skakad unge att ta hand om. Hon har mött dig som tagit dig rätten att föreslå att hennes kropp är en handelsvara. Något som hon kan koppla bort från sin själ och ge till dig för en summa pengar eller vad du nu tänkt föreslå för betalningsmedel.

Hennes skam visste inga gränser.

”Mamma, varför trodde han att jag var en hora? Alla andra på gatan måste också ha trott det.”

Nej, min unge. Det trodde ingen. Det som hände var inte en definition på vem du är. Det var en definition på en sjuk människa.

Jag satt längst bak i lokalen och min roll var bara att rapportera – inte debattera.

Publiken var 60 prestationsprinsessor från Stockholms tre stora universitet; KTH, Stockholms Handelshögskola och Stockholms Universitet. De skulle inspireras till storslagna karriärer hos de fem sponsorerna på plats; Accenture, Grant Thornton, JKL, Svenskt Näringsliv och ÅF.

Det började bra. Vi hälsades alla välkomna av Emma Dahlgren från Nova Agentum, som var arrangör av eventet. Hon pratade om maktstrukturer och hur vi alla hade ansvar för att bryta dem.

Vi blev sedan inspirerade av Carolina Wallenius, tidigare kommunikationsdirektör på Vattenfall. Hennes budskap från en prestationsprinsessa till andra, var att ha kul på vägen och att inte planera för hårt. Det blir ändå inte som man tänkt sig, men det blir bra ändå.

Så långt, allt väl. Därefter gick det utför.

När Marie Olsson, också från Nova Agentum, skulle leda panelen med representanter från de fem sponsorerna började grodorna hoppa runt i rummet. Det sas saker i panelen som man inte längre hör någon företagsledare för ett storbolag säga (varken manlig eller kvinnlig).

Som till exempel:

”Säg ja när frågan ställs då löser det sig. Då har vi snart lika många kvinnor som män på toppen”, sa Anna Grönlund Krantz, vd för JKL Stockholm.

Det är en oförskämd kommentar som antyder att kvinnor får erbjudande om höga positioner i parti och minut. Så är det inte.

Listan över Näringslivets 125 mäktigaste kvinnor innehåller enbart kvinnor med tung operativ makt och under de 14 år vi gjort listan har vi en gedigen databas med över 500 namn. Vi frågar dem varje år i en enkät om de fått förfrågan från någon valberedning. Mer än hälften svarar nej. Det här är kvinnor som har eller har haft resultatansvar på flera miljarder i många fall.

Visst finns det tillfällen då kvinnor tackar nej till olika jobb. Men frågan är varför de tackar nej? Om man har identifierat att en kvinna är bäst för ett jobb så är det ju en rejäl käftsmäll att hon inte vill avancera i det företaget. Gör er hemläxa.

”Kvinnor nervärderar sig själva genom att acceptera lägre ingångslön än männen”, var en annan pungspark som kvinnor fick tilldelad sig.

Det finns ingen dokumenterad skillnad i hur män och kvinnor förhandlar när det gäller andra förhandlingar än lön. Att kvinnor skulle välja att få lägre lön är helt absurt. Och åter igen. Vad har arbetsgivaren för ansvar? Är målet att komma undan så billigt som möjligt eller är målet att behålla och vårda talanger som kan bidra till företaget? Faktan som presenterades var att kvinnor hade 2000 kronor lägre lön än män i ingångslön och 10 000 kr lägre lön än männen efter fem år. Det är faktiskt olagligt.

Spiken i kistan var:

”Ett av grundproblemen är att vi inte hjälper varandra tillräckligt bra. Killarna hjälper varandra.”

Ja, och killarna sitter på maktpositioner och därför blir deras hjälp mer värdefull. Självklart ska vi stötta varandra och det gör vi. Min erfarenhet, och de flesta av kvinnorna på listan vittnar om detsamma, är att vi kvinnor stöttar varandra oerhört mycket. Det är inte där motståndet ligger.

På ett sjukt sätt blev det ju ändå sant nu. Att kvinnor står och presenterar myter som sanningar för unga kvinnor som ska ut i arbetslivet är inte direkt att stå på deras sida. Det hade varit smakfullt om de läst på lite bättre.

En eloge till Camilla Rundberg, Accenture, som faktiskt var den enda som riktigt nyanserade bilden.

Hon påpekade just ansvaret hos arbetsgivarna för att inte män och kvinnor hade olika löner. Hon berättade också om hur Accenture utbildar chefer för att de ska bli medvetna om maktstrukturer som bygger på genus. Effekten av detta har rent konkret lett till att kvinnor kunnat anmäla incidenter som utretts och resulterat i att dessa kvinnor kunnat avancera på lika villkor. Dessutom sa hon om och om igen att man aldrig får göra våld på sin egen värdegrund, vilket lätt händer om man befinner sig i en miljö där värderingarna är svajiga. Hade jag varit student på den träffen hade jag valt Accenture som min framtida arbetsplats.

Precis nu raderade jag en kontakt ur min telefon. Det var fina Carina Nemeth som gick bort i cancer 10 december i fjol. Carina arbetade på PWC och var min kontaktperson i våra många samarbeten. Men relationen var mycket starkare än affärsmässig. Hon var en vän, mentor och förebild och jag har inte förmått radera henne förrän nu.

Budet om hennes död kom inte som någon överraskning. Hon hade länge kämpat mot sjukdomen. Men för mig blev beskedet droppen som fick min bägare att rinna över. Mitt liv har varit så fullt av förändringar både privat (skilsmässa/flytt) och professionellt det senaste året att jag slutade sova. Hjärnan slutade bokstavligen att fungera. Det kändes skamligt och jag försökte likt en missbrukare hålla fasaden uppe och hoppas att ingen skulle märka att jag gick på autopilot. När jag två kvällar i rad glömde att jag hade mat på spisen förstod jag att jag inte längre gjorde någon nytta för någon.

Man brukar kalla det för att gå in i väggen, men den bilden beskriver inte det som jag upplevde. Jag ser det snarare som en tand man borstat för hårt och för länge. Den börjar ila lite då och då, men kan ignoreras till en punkt då inget annat längre spelar någon roll än att få slut på tandvärken. Eller som en gummisnodd som sakta och medvetet töjs ut längre än gummit håller. Jag visste ganska länge att jag skulle brista, men jag var för trött och för uppslukad av allt för att orka göra de förändringar i mitt liv som behövde göras.

Styrelseproffset Gunnel Duveblad är en annan av mina förebilder. Hon säger ofta om ledarskap att det är som biståndsarbete. Om kvinnor i Afrika ägnar åtta timmar om dagen till att samla ved för att kunna laga mat, hinner de inte med så mycket annat. Om man då lär dem att mura en spis så att de får samma effekt med mindre ved, kan tid frigöras åt annat och de kan förändra sin situation.

Metaforen har varit min målbild. Hur får jag bättre effekt av det jag gör?

Jag är inte alls klar med mitt arbete, men jag vill dela med mig lite av hur jag har börjat. Med några sessioner KBT blev det tydligt att jag inte har någon klar linje mellan den privata och den professionella Camilla. Jag indentiferar mig mer med den senare än den förra, vilket påverkar den miljö där jag ska återhämta mig. Mitt hem har med andra ord sakta förvandlats till en arbetsplats där jag också har mina tre barn och min tvättmaskin. Jag skriver medan jag steker pannkakor och jag hänger tvätt medan jag gör telefonintervjuer. Tänk så många höjdare jag pratat i telefon med samtidigt som jag hängt upp dinosauriepyjamasar och fotbollsstrumpor…

Jag har prioriterat upp mitt hem. Efter att ha bott i drygt ett år i min lägenhet har jag äntligen möblerat den, satt upp tavlorna, städat mina garderober och till och med tagit in en sorteringskonsult som hjälpt mig att organisera bort mina pappershögar. Allt för att jag ska känna ro när jag kommer hem och förvandlas till privata Camilla. Jag har också skaffat mig en privat mobiltelefon så att jag kan stänga av jobbtelefonen när jag inte ska vara nåbar.

Sedan är det den där svåra biten: Gränsdragning. Jag kan inte ändra andra människor, men jag kan ändra mig själv. Min kloka redaktionschef, Anna-Stina Atterday, har varit min livlina. Hon rådde mig att sluta förklara mig. Varje nej behöver inte följas av ett, ”…, därför jag ska köra barnen till fotbollen…”. Det räcker med Nej. Tre bokstäver, men ack så obehagliga…

Det tar tid att mura sin ugn, men jag har börjat nu. Från och med idag är jag tillbaka i tjänst och hoppas att vi kan plocka upp tråden där vi slutade, och fortsätta debatten. Jag kommer inte att vara lika tillgänglig som tidigare för kvällsmingel och föreläsningar, men förhoppningsvis kommer jag istället att orka vara med längre.

I tisdags utsågs Martin Björgell till Årets Ekonomistudent 2012. Han har tidigare utsetts av Veckans Affärer till en Supertalang 2011 och erhållit pris av kungen för Ungt Ledarskap. Det finns mycket att säga om Martin Björgell. För mig personifierar han hoppet om det framtida ledarskap. Men för att förändra måste man bryta mot normer och det kostar på. Häromdagen kom han ut som öppet homosexuell i media. Så här skriver han om reaktionerna.

“Du måste hela tiden leverera – då blir du accepterad. Gör du samma missar som en hetrokille så blir du dubbelt straffad”.

Jag förstår plötsligt hur det känns. Att vara en del av en minoritet som utan relevanta skäl bedöms på helt andra grunder. Jag antar att det är ungefär som om jag vore kvinna. Eller hade ett utomnordiskt påbrå. För det handlar plötsligt inte om kompetens, erfarenhet eller kunskap. Det handlar inte ens om drömmar och visioner.

Bakgrunden till citatet som inleder kommer från en kommentarstråd till en intervju som publicerades i Dagens Industri (2012-03-14), dagen efter att jag utsetts till Årets ekonomistudent 2012. Jag kunde aldrig på förhand ana att reaktionerna skulle bli så starka. De meddelanden jag fått bekräftar det som uppenbarar sig svart på vitt bland kommentarerna. Okunskap och ignorans. Intolerans och brist på humana värden.

Jag får brev från personer som vittnar om att de inte vågar berätta om sin partner på jobbet eller fikarasten. Personer som levt hela sitt liv, av rädsla för att någon ska få veta. Och nu säger de tack, tack för att någon vågade. Samtidigt känner jag mig så otroligt ensam.

Bristen på jämställdhet i näringslivet idag handlar inte om en brist på kompetens, utan om en brist på ledarskap. Jag är ändå lite avundsjuk, för även om det knappt är 3 procent bland Sveriges börs-vd’s som är kvinnor, så finns det i alla fall några förebilder där. Förebilder som får agera inspirationskälla för alla som kämpar emot de strukturella hinder och glastak som fortfarande existerar. Jag är avundsjuk, för det finns ingen som mig. Statistiskt sett borde det funnits 30, men det finns ingen. Ingen som är öppet homosexuell alltså.

Man kan fråga sig varför det ens spelar någon roll? För sexuell läggning borde spela lika liten roll som vilket kön du föds med, eller i vilket land du kom till världen. Men fortfarande år 2012 är verkligheten en helt annan.

”Det kanske inte är så bra att du är bög om du vill bli vd”, fick jag berättat för mig efter en intervju i höstas.

Nu börjar jag på allvar förstå precis den där känslan jag läser kvinnor uttrycka som har högre ambitioner för sin karriär än att vara en sängrörelse. Jag förstår precis. Mina erfarenheter och kompetens är inte längre något värt. Jag är plötsligt ett alibi, för politisk korrekthet. En bricka i ett spel, som kan eller bör kvoteras in i en styrelse eller ledning för att rätta till en skev fördelning. Men brist på mångfald och jämställdhet går inte att lösa genom påklistrat engagemang.

”Utan mod inget ledarskap, utan ledarskap ingen förändring”, skrev min mentor till mig samma kväll som kommentarerna började välla in. Det är hög tid att föra upp på bordet hur det faktiskt ser ut i svenskt näringsliv. Nu krävs ett nytt ledarskap och modiga ledare som vågar förändra. Varje dag. På varje arbetsplats. I varje skola. I varje hus och hem. Jag förstår plötsligt hur det känns. Gör du?

Martin Björgell
Årets ekonomistudent 2012

Idag är det alltså internationella kvinnodagen. Den dag då debatten går som hetast om jämställdheten i Sverige. Hela veckan har präglats av jämställdhetsdebatter, undersökningar och seminarier.

Vi på Veckans Affärer hade en hektisk dag i tisdags. På kvällen delade vi ut priser till Näringslivets 125 mäktigaste kvinnor och tidigare på dagen hade vi seminarium om hur det kommer sig att kvinnor inte når hela vägen i sina karriärer. Vi hade många insiktsfulla ledare på scenen. Även Stefan Löfven och Anders Borg delade med sig av sina tankar kring detta. Alla var eniga. Det är inte kvinnorna det är fel på, utan strukturerna i företagen som gör att kvinnor inte får samma möjligheter.

En person som inte var där, men som borde ha varit det är Anders Thomasson från Svenskt Näringsliv. Han finns på Gotland och är där organisationens högst uppsatte man. Idag i Gotlands Allehanda väljer han att kommentera den låga andelen kvinnliga ledare på ön. Enligt honom är det ett utslag av kompetens. Det finns enligt Anders Thomasson inte tillräckligt många kompetenta kvinnor.

På frågan om vilken kompetens det är kvinnor saknar svarar han:
”Det vet jag inte. Jag har aldrig tittat på det. Men någonting måste det ju vara. Jag tror inte alls att det handlar om manligt ryggkliande, utan om att man väljer strikt efter kompetenskraven.”

Han vet alltså inte och har aldrig undersökt saken. Däremot vet han att kvinnor inte är kompetenta nog eftersom han uttalar sig så tvärsäkert om saken.

Jag skulle vilja påstå att han därmed bevisat sig själv fel. Uppenbarligen är inte alla män på höga positioner tillsatta för sin kompetens. Då hade han inte fått jobbet. Man uttalar sig inte på det här viset utan att ha på fötterna. Inte ens företagsledare skulle idag säga något så urbota korkat.

Anders Thomasson är skyldig de gotländska kvinnorna en ursäkt för sin förolämpning. Min facebook, mail och telefon är fullständigt överbelastade av kommentarer från uppgivna och upprörda kvinnor från Gotland.

För att han ska få möjlighet till bättring skickar jag honom ett ex av dagens nummer av Veckans Affärer, så att han kan få lite kompetensutveckling. Om han inte kan ta till sig den fakta som resten av näringslivet redan känner till föreslår jag att han lämnar sin plats till förfogande. Istället kan han ju alltid ta upp den verksamhet som hans pappa en gång ägnade sig åt. Han körde enligt uppgift grisbil.

Motståndet mot att släppa fram kvinnorna till toppen är stort därute. Nu drar vi i gång en kampanj för att få kvinnorna att tala och männen att förstå. I fjorton år har Veckans Affärer systematiskt bevakat näringslivet ur ett jämställdhetsperspektiv. Vi kan konstatera att näringslivet har misslyckats. Kvinnorna når inte den absoluta toppen i större utsträckning i dag än för fjorton år sedan. Vi vet varför. Företag kan rekrytera hur många kvinnor som helst, men få kommer att stanna och få kommer att vilja klättra. För att få stopp på läckaget måste man börja jobba med det osynliga och ofta omedvetna motståndet som finns i företagskulturen.

Du kanske tror att det inte förekommer sexuella trakasserier på ditt företag. Du kanske tror att alla män och kvinnor behandlas, bedöms och belönas lika och har samma möjligheter? Du har fel. Vi vet, för de berättar sina historier för oss. Vi vet, för vi ser att kvinnorna hoppar av karriärstegen och gör andra val. Val där de kommer undan motståndet, men samtidigt väljer bort de stora operativa uppdragen. Vi vet, för vi har frågat dem.

Vi vet, för de berättar sina historier för oss. Nu är det dags för allt att komma upp på bordet, så att näringslivet ser vad som pågår och förstår vidden av problemet. Det är inte ok när en man på en stor svensk bank skickar sms hem till en kvinna på kvällen och ber henne sättapå sig något urringat dagen efter då de har möte med en kund. Kvinnan jobbar inte längre kvar på den banken.

Det är inte ok närkvinnan på mediebolaget blir uppmanad att simma lite, medan sista punkten på ledningskonferensen avhandlas i bastun. Inte heller hon är kvar på sin arbetsplats.

Det är inte ok att de kvinnliga IT-säljarna förvägrades tjänstebil och förväntades åka tunnelbana till sina kundbesök medan männen hade tjänstebil. Även de slutade.

Veckans Affärer uppmanar nu alla läsare att börja berätta. Det handlar inte om att vara offer En kränkning definierar inte dig som person. Du överlever säkert och når nya höjder på andra platser. (Läs mer om offerrollen HÄR).
Men kränkningen är inte bara din personligen. Den är ett virus i företagskulturen som måste bearbetas. Ett mögelangrepp som försämrar företagets värde och förmåga att lyckas leverera det ägarna förväntar sig. Berätta för oss hur du mött motstånd. Antingen på Twitter #upppabordet eller via mejl till camilla.wagner@va.se.
Vi kommer att publicera vissa av historierna i vårt kvinnomaktsnummer som kommer ut den 8 mars, men självklart anonymt.

Idag är det en stor dag för jämställdheten.
Den svenska regeringen har bjudit in åtta andra regeringschefer och deras delegationer för att prata om hur vi får fler kvinnor i ledande positioner.
I dagarna två ska statsminister Fredrik Reinfeldt, Storbritanniens David Cameron samt ledarna för de nordiska och baltiska länderna träffas i Stockholm för att diskutera gemensamma samhällsutmaningar med jämställdhet i fokus. Äntligen!

Anledningen till mötet är att man vill lyfta blicken från Eurokrisen och se hur vi säkerställer en god tillväxt i framtiden. Då har man identifierat två nyckelfrågor. Fler kvinnor på ledande positioner och fler kvinnor som företagare samt att få äldre att vilja stanna kvar längre i arbetslivet.
Läs mer om mötet där Sverige står värd för Northern Future Forum HÄR!

Visst hade man väl önskat att drivkraften varit demokratin. Att alla har samma möjligheter att forma sitt liv oavsett kön borde vara en demokratisk grundbult för en regering. Men låt oss inte vara petiga, en dag som denna. Kanske är det ekonomiska incitamentet den enda vägen. Näringslivet har den sista tiden matats med den ena rapporten efter den andra som visar att företag med flera kvinnor i styrelsen och i ledningsgruppen är mer lönsamma än de utan eller med få. Man vet alltså att man borde göra det, men man vet inte hur. Eller egentligen tror jag att man vet det. Men alla hoppas att någon annan ska börja och att annat ska hjälpa. Det är lite som att gå ner i vikt. Man vet att man måste hoppa över vinet och osten, samtidigt som man får peta in lite mer träning. Men det vore så skönt om något annat hjälpte också.
Ja, det är faktiskt en ganska bra liknelse. För det handlar om att ändra sitt beteende och som inte det var svårt nog. Vi måste ändra det kollektiva beteendet.

Först visst kan vi införa kvotering. Det kommer att hjälpa. Lagstiftar vi om 40 procent kvinnor i styrelserummen så blir det så. Men kvotering är inte silverkulan som fäller varulven. Det kommer inte att leda till att vi sedan kan korka upp vinet och luta oss tillbaka i tv-soffan och aldrig mer gå upp i vikt. Vi måste fortfarande göra jobbet. Varje dag. Hela tiden.

Jobba med våra normer och vår företagskultur. För visst jobbar det en Torsten Flinck även i ditt företag. Han kanske inte klappar unga kvinnor på rumpan, men värderingarna finns där.

Nu kanske det finns några läsare som undrar varför jag plötsligt är så negativ till kvotering. Det är jag inte. Jag tror att det är nödvändigt att gå dit, även om det förstås vore bra om vi slapp.

Faktum är att jag undrar om inte näringslivet också vill ha kvotering. Varför skulle det annars hända så vansinnigt lite?

För det krävs faktiskt inte så mycket. Om bara Large Caps drygt 50 bolag bytte ut en man mot en kvinna så skulle vi vara ganska nära mål. Då vore vi genast uppe i 36 procent och det handlar bara om 50 kvinnor. Så du som sitter i en valberedning där de säger att vi saknar kvinnor – bjud mig på lunch så ska du få en lista på bra namn.

Jag har aldrig läst Valerie Solanas SCUM-manifest från 1967. Jag har heller aldrig tidigare hört talas om Turteatern i Kärrtorp, utanför Stockholm. Förrän nu.

SvD har två dagar i rad upplåtit plats på ledarsidorna för två av sina skribenter att uppröras över denna teaterföreställning. Jag blir förstås nyfiken.

SCUM-manifestet är en travesti på patriarkatet, eller som vissa vill tolka det, ett primalskri från desperata kvinnor som tröttnat på årtusenden av förtryck.

Det märkliga är att denna bortglömda text på en liten förortsteater väcker så galet starka känslor att personalen faktiskt blivit mordhotad.

På Turteaterns hemsida finns följande citat om kvinnor skrivna av kända och i samhället respekterade män. Ur detta perspektiv blir SCUM-manifestet radikalitet lite mer förstålig.

Befinner mig i Warsawa på en konferens där kvinnliga entreprenörer från hela EU samlas för att nätverka i egenskap av ambassadörer, eller låt oss säga förebilder, för andra kvinnliga entreprenörer.

Ordförande för avdelning entreprenörskap inom EU-kommissionen, Marco Curavic, låter i sitt inledningsanförande oss veta att detta inte är ett jämställdhetsprogram. Det är ett tillväxtprogram. EU-kommissionen avsätter 1 miljon euro för ett program som ska vara i två år och syftet är att främja kvinnliga entreprenörer. Så långt gott och väl, men sedan går det utför.

Anledningen att kvinnor behöver detta är för att kvinnor tar mindre risker än män och därför behöver uppmuntras lite extra för att ta steget till eget företagande. Kvinnor är också mer intresserade av att starta företag inom vård, skola och omsorg – områden som genomgår en strukturomvandling i hela EU.

Han tillägger att kvinnor tenderar att vara mer intresserade av att starta företag som ett livsstilsbeslut, snarare än för att bygga ett imperium. Som egenföretagare styr man sin egen tid, vilket passar utmärkt om man också har barn att ta hand om…

De av er som följt mig en tid förstår nog att jag redan fått fyra hjärnblödningar. Det finns något cyniskt i dessa program för kvinnors entreprenörsskap.

Att vi behöver fler kvinnliga företag är ingen hemlighet. Ägarmakt är en av många frågor där kvinnor halkat efter och här kan säkert mentorskap bidra. Men så fort man gör en åtgärd riktad till kvinnor eftersom det finns strukturella skillnader så är det en jämställdhetsåtgärd. Annars hade det ju faktiskt inte spelat någon roll om det var män eller kvinnor som startade bolaget. Så varför inte vara tydlig med det?

Och så kommer vi till områdena som kvinnor uppmuntras att starta företag inom – vård, skola och omsorg. De områden som nyligen avreglerats och som ännu inte fungerar ordentligt.

Här lockas kvinnor att bli sin egen firma och hyra ut sig som konsult istället för att vara anställd som sjuksköterska. En förklaring till sjuksköterskors låga löner är nämligen att det bara funnits en arbetsgivare och i en privat marknad finns det fler.

Problemet är bara att en sjuksköterska som säger upp sig från sin anställning för att istället sälja sina tjänster som konsult, har bara fler valmöjligheter i storstan. På landsbygden har hon istället för en arbetsgivare, nu bara en uppdragsgivare. Det enda hon har gett upp är sin trygghet, inte sjutton kan hon tjäna mycket mer pengar eller välja sina arbetstider!

Jag förstår det praktiska i att slå två flugor i en smäll: vi behöver större flexibilitet på den marknaden och samtidigt fler kvinnliga entreprenörer. Lösningen låter ultimat – men bara utifrån statistiskt perspektiv, inte från det individuella. Varför ska ensamföretagande kvinnor bära riskerna och den bristande lönsamhet som följer under osäkra år i starten av en avreglerad vårdmarknad? Och det förändrar inte de strukturella problem vi står inför.

Och har man identifierat att kvinnor startar företag av andra skäl än män, alltså för att de vill styra sin tid mer så att de kan ta hand om barnen – ja då är det ju definitivt ett strukturellt problem. Varför vill/behöver inte män ta hand om sina barn? Var finns samhällets barnomsorg? Och vad gör man åt det grundläggande strukturella attitydproblemet om vad kvinnor kan och bör syssla med?

Att måla över en rostig yta är ingen långsiktig lösning, bara en dyr lösning som ser bra ut för stunden. Det är alltid mer lönsamt att först göra grundjobbet och sedan måla – i det här fallet innebär det att synliggöra de strukturella problemen och diskutera dem utifrån att de är just strukturella problem och inget annat.

Det daltas för mycket om orsakerna bakom ojämställdheten, troligen för att ingen ska känna skuld och skam. Men kan man se över det och kalla en spade för en spade, så vet alla vad vi gör och varför. Det är en känd ledarskapssanning, att om du vill genomföra ett förändringsarbete så måste de som ska genomföra förändringen förstå varför den genomförs. Annars kommer det inte att ske.

SD-kvinnorna har organiserat sig. Bra, kan man tycka. Men jag kan inte låta bli att bli misstänksam mot syftet. Det fanns nämligen en bunt pengar som skulle delas ut till kvinnoförbunden i riksdagen och vips så organiserade man ett sådant. Snabbtänktheten ledde till 1,2 miljoner i kassan, eller om man räknar per medlem 9000 kr/st. De är nämligen bara 134 medlemmar än så länge. Att jämföras med Centerkvinnorna som är 12000. Tror knappast att det gav dem 107 miljoner…

Nu var det inte det ringa antalet medlemmar som fick mig att reagera, utan deras första utspel. Att avskaffa internationella kvinnodagen den 8 mars. Ni vet, den dagen som FN instiftat för att uppmärksamma kvinnors utsatthet i världen. De jämför dessutom den internationella kvinnodagen med kanelbullens dag, som de också vill avskaffa.

Nu finns ju inte kanelbullens dag för att bullar är mer maktlösa, våldtagna, utsatta, rättslösa, fattiga än säg muffins. Nej, den finns för att vi ska köpa mer kanelbullar.

Internationella kvinnodagen däremot öppnar för debatt, utbildning och opinionsbildning som förändrar människors liv, utvecklingen och tillväxten på planeten. Faktum är att så länge kvinnor inte får äga sina egna kroppar kan vi aldrig lösa klimatproblemen. Ingen kommer att sortera sopor, vara aktiva konsumenter och välja gröna alternativ så länge man måste kämpa för att få sina 14 ungar att överleva.

Men SD har ju inte direkt kommit in i riksdagen för deras omtanke om människor utanför Sveriges gränser, eller för den delen de som kommit in i landet men föddes utanför.

Jag önskar att SD tar sina 1,2 miljoner och helt enkelt festar upp dem, så att de gör mindre skada. Varför inte upprepa valnattens fest med att sjunga ”Brown girl in the ring” och äta falafel?