VA.se

Idag är det sista gången jag bloggar här hos Veckans Affärer. Det har varit riktigt roligt även om det har varit förknippat med en prestationsångest utan dess like. Det känns inte helt naturligt att varje dag skriva om sig själv alternativt solskenshistorier om C&M projekt. Har själv noterat att det har blivit väl hurtigt ibland. Ville just därför försöka blanda upp inläggen med frågor som jag tycker är viktiga.

Måste ju även be att få tacka för alla kommentarer jag har fått! Jag är helt tagen av att ni har tagit er tid att skriva dem och att ni har varit så otroligt snälla. Jag bävade lite just för kommentarerna, var inte säker på om jag skulle få det här blonda direktörshuvudet verbalt avhugget. ) Men ni verkar inte så värst provocerade…

Jag gillade verkligen debatten mellan Sync, Mats och Demokrativän, huruvida det är byggbranschen som är orsak till finanskrisen. Där hettade det till lite, kul.

Man fick ju garva högt när Byggblasket refererade till mig som Krusbert!!! Som om det inte är illa nog med Krusbeth! ;o)

Måste även särskilt tacka Margareta och Elisabeth Persson, så otroligt vänliga och stöttande kommentarer, er skulle man ha på sitt lag.

Det kändes även bra att det var så stort engagemang runt problemet att rekrytera unga till byggbranschen, det är en viktig fråga som Erik Hellqvist öppnade för. Jag hoppas att den debatten fortsätter i andra forum.

Min ansökan om styrelseuppdrag gick så där kan jag återkoppla. Men det är klart, jag kanske hade på känn att Skanskas styrelse inte skulle vara aktuell eftersom jag kallade styrelseordförande Sverker Martin-Löf för ”skogsmulle”… ) Otur!

Annars är nog Francesco Sinibaldi en storfavorit, underbart att få en dikt på utrikiska! Helt otippat! Min kollegas son Rickard, som just nu har slutspurt avseende plugg i 9:an, tog sig tid att översätta den åt mig. Tack Rickard, du rockar!

Och jag bli alldeles snyftig av alla kompisar, samarbetspartners och bekanta som har hört av sig och hejat på och engagerat sig i bloggen, jag är så otroligt privilegierad som har er!

Till sist vill jag bara önska alla en riktigt skön sommar! Glöm inte att ”gotta” er åt det som är bra!

Eftersom jag nu har möjligheten, i alla fall någon dag till via den här bloggen, vill jag passa på att slå ett slag för jämlikhet. Och då tänker jag på riktig jämlikhet, inte konstruerad jämlikhet via tvingande system som kvotering.

Centerns kvinnoförbund vill att jämställda företag ska få skattelättnader. Och Nyamko Sabuni som tidigare varit helt emot kvotering gläntar lite på kvoteringsdörren. ”Jag tänker inte vara tjurskallig och säga att kvotering för evigt är uteslutet. Inget är för alltid uteslutet.” säger hon. Det är ju ingen helomvändning som det kanske utmålas i vissa media, men det är en öppning. Jag tycker även att man märker att fler ur näringslivet börjar luta åt kvotering. Se bara på Sven Hagströmer som precis har ställt sig på kvoteringsbarrikaden. Förmodligen drivs vindarna för kvotering till viss del av framgången i Norge, där man har lagstadgat om minst 40% av ett kön i varje styrelse.

I svenska statliga bolag är idag 48% av styrelseledamöterna kvinnor och mer än var tredje bolagsstyrelse har en kvinna på ordförandeposten. En förändring som inte har skett till följd av lagstadgad kvotering, utan snarare genom att man har gjort en bedömning att man inte har ”råd” att inte göra rätt. Det vore inte ”politiskt korrekt”. Tänk om näringslivet kunde göra samma bedömning, som det är nu får de som byter ut kvinnor mot män i sina styrelser bara vänligt formulerade frågor. Skanskas styrelse har under två år bytt ut två kvinnor mot män. Ordförande Sverker Martin-Löf anger att ”Vi försökte hitta kvinnliga ledamöter men nådde inte ända fram, i slutänden är det ändå kompetens som räknas”. Man häpnar, håll med om att den ”skogsmullen” borde få svettas lite! )

Det som kan få mig att vackla är när kvinnor, vars erfarenhet och kompetens jag har den största respekt för, uttalar att de har ändrat sig. Som Birgitta Johansson-Hedberg som tidigare var VD för Swedbank ”När jag var 30 var jag övertygad om att det här skulle lösa sig av sig själv. Nu är jag 62 år och tvingas tyvärr konstatera att i stort sett inget har hänt. Jag tror att kvotering är det enda sättet att ta tillvara kvinnors kompetens och erfarenhet fullt ut”. Eller Meg Tivéus tidigare VD för Svenska Spel som säger att ”jag är trött på de ständiga ursäkterna om att det inte finns kvalificerade kvinnor, för det är faktiskt inte sant”. Jag vet inte hur ni känner, men jag känner mig rätt viktlös i förhållande till de här ”tungtanterna”. Det är inte helt lätt att bara avfärda deras åsikter. Måste även be att få citera Meg Tivéus bästa ” konstigt att inte män känner sig inkvoterade på kön, för det är ju det de är”. Man kan ju inte låta bli att le åt den vinkeln.

Vet inte om det är för att jag hela tiden går till mig själv, som jag har så svårt för idén om kvotering. Om jag hade rekryterats till min tjänst för att jag är kvinna så är jag tveksam till om jag skulle kunna lösa mina arbetsuppgifter på ett bra sätt. Jag tror att om man rekryteras med avseende på något annat än sina meriter tappar man sin plattform, sin maktbas. Man blir diskvalificerad i förväg, det spelar ingen roll hur kompetent man är. Jag förstår tanken att om man inför tvingande åtgärder så går det fortare att nå resultat, men jag tror att den vägen blir motig. Särskilt för de som blir kvoterade.

Det kanske skulle bli så att när näringslivet är kvoterat och klart så kommer alla att se ljuset, det vill säga att jämlika grupper fungerar bättre. Jag tycker bara att det är så konstigt, lärde sig inte alla det redan i grundskolan? Tänk efter, visst fick grupparbetena högre betyg om det fanns både tjejer och killar i gruppen? Jag vet att jag formulerar mig som om jag vänder mig till barn, men för mig är det faktiskt sandlådenivå.

Ibland tror jag att jag arbetar inom byggbranschens skyddade verkstad. Jag är förmodligen helt otroligt naiv men jag blir lika chockad varje gång jag hör talas om karteller i vår bransch.

För ett tag sedan träffade jag en affärsområdeschef från ett av de större byggföretagen i Sverige. En kompetent och trevlig man som hade många bra saker att säga. Men så sa han det där som fick mig att fullständigt baxna. I samband med införsäljningen av sitt företag nämnde han ”och så är vi ju aldrig med i några karteller”. Hur responderar man på det!?

Jamen det är klart att även Fröken Kristensson har koll på att det förekommer karteller inom byggbranschen i Sverige. Det var ju faktiskt så sent som 2007 som domen i Sveriges hittills största kartellmål kom, asfaltskartellen. Men jag har liksom haft en något diskriminerande uppfattning om att det är mest utbrett inom anläggning och mark. Att vi som i huvudsak arbetar med husbyggnad är mer förskonade.

När asfaltskartellen var som mest på tapeten lät Konkurrensverket göra en undersökning bland 600 chefer inom anläggning och betongindustri. Nästan hälften av de tillfrågade trodde att det förekommer karteller. En fjärdedel trodde att det förekommer ofta eller regelbundet. Nästan 40% angav att de bedömer att risken för karteller att bli upptäckta är låg eller obefintlig. Det verkar alltså som om anläggarna själva anser att det förekommer karteller inom anläggning.

Den senaste tiden har jag roat mig med att själv fråga några erfarna byggentreprenörer om deras erfarenhet av karteller inom husbyggnad. De anger att de känner till att det har förekommit men att det är ovanligt. Den vanligaste typen verkar vara så kallade artighetsanbud. Det vill säga när företaget inte har möjlighet att ta på sig en entreprenad och kontaktar en annan anbudsgivare för att kunna lämna ett anbud med en något högre anbudssumma. Man anser sig då ha visat god vilja gentemot beställaren och får vara med och lämna anbud även nästa gång. Det verkar även finnas en uppfattning om att installatörer har en benägenhet att ”prata med varandra”. Min lilla undersökning är naturligtvis helt ovetenskaplig och med all säkerhet färgad av att alla som jag har frågat känner till min inställning i frågan.

I de entreprenadupphandlingar vi själva genomför för våra uppdragsgivares räkning ser vi sällan tecken som leder till misstanke om kartellbildning. Vi försöker alltid, där så är möjligt, se till att vi har en bra spridning på anbudsgivarna. Normalt gör vi även en egen kalkyl så att vi kan se om vi får anbud som ligger ”fel”.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att jag gärna vill vara naiv i den här frågan. Jag vill verkligen tro att kartellbildning endast förekommer undantagsvis.

Jag har så svårt att skaffa mig en uppfattning om den finansiella krisen, hur länge ska den pågå egentligen. Jag har dessutom märkt att jag är långt ifrån ensam, ingen verkar våga sia om vad som ska hända. För mig är det helt nytt, vid tidigare konjunkturnedgångar har jag haft en känsla av att de flesta ansåg sig kunna se in i framtiden. Men nu svävar alla på målet, även storbankerna som börjar låta som horoskopen i kvällspressen. Ni vet, om man skriver tillräckligt generellt kan alla känna igen sig. Lejonet: ”Tillfällig ljusning i den globala ekonomin.” eller Väduren: ”Betydande risk att nedgången fördjupas.” )

Å ena sidan ser vi ljuset i tunneln med ökande konsumtion och försiktig tillväxt. Å andra sidan hör vi varningar för bakslag och rekyl på ränteläget. Själv blir jag mest orolig av stora stimulanspaket, när centralbanker börjar bli dramatiska tror jag att det är dags att bli rädd. Frågan är om vår statsminister har koll på läget när han menar att det kommer att dröja två år innan det värsta är över?

Som ni förstår är det min smala lycka att jag inte ansvarar för en bank eller så, utan bara en lagom stor konsultfirma i byggbranschen. I vår lilla del av marknaden har vi försökt kratta för den nedgång som vi misstänkte skulle komma. Vi har sedan ett par år tillbaka jobbat för att ha en bra mix av uppdragsgivare som är mindre konjunkturkänsliga. Vi är jätteglada över att i dag ha Skolfastigheter i Stockholm och SL som kunder. Vi har även förmånen att ha några kommuner och några bostadsföretag, som Stockholmshem och Solnabostäder, som uppdragsgivare. Dessa tillsammans med förvaltningsbolag som förvaltar kommersiella lokaler gör att vi har klarat oss bra så här långt.

Vår beläggningsgrad i uppdrag är faktiskt högre, och sträcker sig längre, än normalt. De flesta av oss har fullt upp året ut och några även genom hela 2010. Det är bättre än någonsin tidigare. Jag har en branschkollega i en liknande situation som ifrågasätter hela krisen. ”Det kanske inte är en kris, vi kanske ska se det som en normalisering i stället.” Jag håller inte med, krisen är ett faktum. Jag vet dessutom att jag borde vara tacksam för varje månad som nedgången inte påverkar vårt resultat. Det känns bara så overkligt, att befinna sig mitt i en kris som inte man inte märker på sista raden. Jag måste ju ha missat något? Eller?   

Om ni läste min blogg i fredags så vet ni att C&M projekt hade konferens i helgen. Vi hade säljträning i kombination med aktiviteter som ridning och lerduveskytte. Dessutom har vi hunnit umgås, vilket alltid är lika roligt. Man får alltid garva när man åker iväg så här med kollegorna.

Det var extra kul att även få träffa de som är föräldralediga för tillfället. De senaste åren har det hela tiden varit några som är föräldralediga och även om det är tråkigt när en kollega försvinner under nåt år så tycker jag att det är bra. Jag vet att det av många anses vara ett avbräck för företaget när personal går på föräldraledighet. Jag har så svårt att se det på det sättet, jag tycker att det är bra med föräldralediga konsulter eftersom det ger en naturlig möjlighet att växa. När man vet att någon kommer att vara föräldraledig så har man alla möjligheter att koordinera det med en nyrekrytering. Det gör att den nya konsulten kan ta hand om den föräldraledigas uppdrag, och på så sätt snabbt komma in i sin roll och bli debiterbar. Det är lättare att hitta uppdrag åt den redan etablerade konsulten som kommer tillbaka efter en föräldraledighet än en helt ny konsult som våra uppdragsgivare inte känner.

När vi skulle skjuta lerduvor i helgen var det just en mammaledig kollega som excellerade. Hon hade bara provat att skjuta lerduvor en gång tidigare vilket gjorde att hon lyssnade uppmärksamt på skjutinstruktören när han visade hur vi skulle göra. Därefter sköt hon ner sex lerduvor av sex möjliga i rad. Självklart fick hon stående ovationer från oss andra, hon var ju galet cool! Skjutinstruktören som rycktes med av den uppsluppna stämningen frågade den manliga kollega som stod närmast. ”Vad skulle ni säga om tjejerna började klå er så här hemma på kontoret!?” Kollegan tittade på skjutinstuktören och svarade ”Vi skulle nog säga att det är normalt, på C&M projekt är det normalt.” Själv stod jag en bit bort och fnissade åt kommentaren som jag tyckte var klockren. Det var först senare som det slog mig att kommentaren kanske rentav angav något stort, att den angav att vi är jämställda på riktigt.

Till sist måste jag ge kollegorna en eloge för att de var så urstarka vid säljträningen. Det är verkligen stentufft att ställa sig framför en kamera och försöka agera naturligt i ett rollspel. Jag vet för jag fallerade fullständigt, jag såg kameran och det kändes som om jag blev förlamad i delar av ansiktet. Alla kollegor försökte vara snälla i sin kritik, utom Cissi, hon sa bara ”ärligt talat Krus du brukar va bättre!” Hon ska för övrigt ha klart för sig att hennes skrivbord är flyttat till kopieringsrummet nu. ) Säljträningen gick till så att vi delade upp oss i grupper och fick turas om att agera uppdragsgivare respektive C&M-are som skulle presentera C&M projekt. Det var när en ”uppdragsgivare” ställde frågan ”Varför ska jag välja C&M projekt?” som en av kollegorna frös till is. Han tappade allt han precis hade lärt sig och sa till sist det enda han kom på ”För att vi är bäst!” Personligen tror jag att vi kanske bör försöka linda in det något när vi träffar potentiella uppdragsgivare, men efter den här helgen är jag ändå benägen att hålla med. Vi är bäst!

I dag kommer hela C&M projekt att åka iväg på vad vi kort och koncist kallar för företagsutvecklingseftermiddag. Jag vet, man blir andfådd när man försöker uttala det.

Varje år avsätter vi fyra halvdagar då vi sätter oss ner för att gemensamt utveckla C&M projekt och våra konsulter. Programmet kan innehålla ämnesområden som kvalitet, varumärkesbyggnad, etik eller konsultutveckling. Vi är även noga med att se till att hålla oss uppdaterade avseende nyheter i regelverk för t.ex. arbetsmiljö, juridik eller byggnorm.

Det är nästan skrämmande, men vi går igång på juridik. De utvecklingsdagar vi har tillsammans med vår ”husadvokat” Pehr Jacobson från Advokatbyrån Hellgren Linander får alltid högsta poäng vid utvärderingen. Det är märkligt med tanke på att han i princip, med ett leende på läpparna, idiotförklarar oss under sex timmar i sträck. Diskussionerna går höga, för vi tål naturligtvis inte att bli slagna på fingrarna, vi kan ju vår juridik! När jag tar i hand med Pehr efter en sådan dag brukar han le, luta sig fram och lågmält säga något i stil med ”kul, det är ett vaket gäng du har därinne”.

Idag är det konsultutveckling och försäljning som står på agendan. Jag har en teori att det, särskilt för byggkonsulter, är förknippat med en varierande grad av ångest att sälja sina tjänster. Jag är fortfarande inte klar över vad som är svårast, att sälja sina egna eller sina kollegors tjänster. Jag har dock förstått att försäljningsteknik är något vi inte kan få för mycket av. Mina kollegor håller inte med, de hade helst sluppit. Särskilt den här gången eftersom jag gjorde misstaget att nämna att vi ska bli filmade när vi presenterar C&M projekt på olika sätt.

Till vår hjälp i dag har vi Per Winblad från Motivationskonsult. En klok man som på ett otroligt bra sätt har hjälpt oss att utveckla C&M projekt och vårt varumärke. Han lyckas alltid entusiasmera och få oss att hitta fram till det där som vi vill ska definiera oss som företag.

Min erfarenhet är att det är bra att hitta gemensamma utvecklingsfrågor i företaget. Oavsett ämne så ger ett gemensamt arbete med rätt upplägg en positiv spiral i företaget. Även om alla har en hög arbetsbelastning och helst bara vill jobba på med sitt, kan det vara bra att bryta av och ta tag i gemensamma frågor. Det ger ofta möjlighet att generera en positiv känsla som ger förnyad energi åt hela företaget.

Vi får väl se om mina kollegor håller med om det efter dagens övning… )

Något som ständigt rör sig i mitt huvud är rekrytering. Jag rekryterar som andra blondiner shoppar, tanken finns liksom alltid med mig. Mitt rekryterande är oerhört ambivalent, jag vill gärna få in nya bra förmågor till C&M projekt men jag vill inte riskera att rubba vår grupp som i dag nästan är för bra för att vara sann. Min filosofi angående rekrytering är att man ska arbeta hos C&M projekt för att man vill göra det. Vi ska vara ett så attraktivt företag att arbeta i att man väljer att stanna hos oss i stället för att gå vidare till våra uppdragsgivare eller konkurrenter.

Hittills har vi på C&M projekt varit oerhört privilegierade avseende rekrytering. Vi har bl.a. lyckats knyta till oss både uppskattade beställare och andra samarbetspartners i våra uppdrag. Kan som exempel nämna en VD för ett medelstort byggföretag som efter en tids samarbete i projekt valde att bli konsult hos oss. När man reflekterar över de personer som har valt att jobba som konsulter hos C&M projekt blir man alldeles ödmjuk. De är inte bara naturliga ledare, de är även riktigt bra människor.

Men nu behöver vi hitta fler duktiga projektledare för husbyggnad, uppdragen fortsätter att rasa in trots konjunkturen och vi går på knäna. Vi skulle även vilja rekrytera erfarna byggledare, gärna platschefer eller arbetsledare med erfarenhet från både nyproduktion och ROT.

Styrelsen fattade beslutet om rekrytering trots att konjunkturnedgången var ett faktum. Initialt var jag så där entusiastisk, på gränsen till klämkäck, som jag hemfaller åt att bli ibland. Jag tänkte att i en vikande marknad kommer det att bli en ”barnlek” att rekrytera. Här ska det väljas och vrakas, tills ett band av riktiga pärlor rullar in på kontoret på Kungsholmen. Jag hade fel.

Ni har ju alla läst om de stora varsel som förekommit i byggbranschen. Många byggbolag, särskilt med inriktning mot bostadsrättsbyggande, har blivit tvungna att låta personal gå. Även vissa av våra konkurrenter på konsultsidan har tvingats säga upp kollegor p.g.a. arbetsbrist. Men var har de som har fått gå tagit vägen!? De kan ju rimligtvis inte ha hunnit omskola sig än? Jag har hittat några av dem, efter kontakt med allt från rekryteringsföretag och uthyrningsföretag till arbetsförmedlingen. Jag måste passa på att ge en eloge till arbetsförmedlingen, de har en otroligt snabb och bra service. Undrar om det har att göra med att de har en kvinnlig chef…? )  Jag har som sagt hittat några, men var finns resten av er som har fått gå från fasta arbeten i byggbranschen? Hör gärna av er för vi behöver verkligen er hjälp. Maila era papper till mig på mailadress krusbeth.kristensson@cmab.se. Och det går naturligtvis alldeles utmärkt att höra av sig även om man redan har ett arbete.

Till sist kan jag inte låta bli att peka på att det fortfarande är förfärligt ont om kvinnor i svenska styrelser. Enligt ny statistik från SIS Ägarservice har antalet kvinnor i våra styrelser endast ökat med en kvinna i förhållande till förra året! Vill därför ställa mig till förfogande, hör av er om ni vill ha en normalbegåvad kvinna från byggbranschen till just er styrelse. Jag tror att jag kommer att bidra till ert styrelsearbete, förmodligen inte med det ni förväntar er, men jag kommer att bidra. ;o)

Det är inte utan viss förvåning som jag noterar att det finns ett så starkt engagemang för byggbranschen i ett forum som Veckans Affärer.

Vill börja med att tacka för kommentarerna till mina inlägg på bloggen. Jag gillar verkligen att få era synpunkter, bara spannet mellan grannfrun och demokrativän är ju hisnande. )

Jag måste dock vara helt tydlig med att jag inte håller med demokrativän om att byggsektorn är orsak till den finansiella krisen. Byggbranschen är en del av den rådande konjunkturen absolut men nej, vi är inte orsak till den.  

Nu till den kommentar som verkligen fångade mitt intresse, den från Erik Hellqvist som är VD på Svensk Byggtjänst.

Svensk Byggtjänst har tillsammans med Industrifakta och Universum gjort en omfattande undersökning om ungas syn på bygg- och fastighetssektorn. Av 370 tillfrågade chefer inom samhällsbyggnadssektorn tror 69% att många ungdomar vill söka sig till bygg- och fastighetsbranschen. I själva verket visar det sig att av 5215 ungdomar mellan 15 och 19 år är det bara 12% som känner sig lockade av ett arbete inom branschen. Bland tjejerna är siffran bara 6%! Byggbranschen kommer på 14:e plats i ungdomarnas lista över populära branscher. Undersökningen visar att bygg- och fastighetsbranschen kommer att lida av kraftig arbetskraftsbrist framöver.

Det här är riktigt illa! För mig är det helt obegripligt, det går ju inte att hitta en roligare bransch. Men vi måste ju faktiskt börja inse att det inte går att sälja ”stålhättor” till den generation som är på väg in i arbetslivet. Vi kan inte förvänta oss att deras förstahandsval är att gå upp ”okristligt” tidigt för att ställa sig som ”pinnpojke” i ösregn under hela sommarpraktiken. Att tro att de efter den typen av sommarpraktik skulle välja att arbeta i byggbranschen är om möjligt ännu mer korkat. Vi måste börja sälja möjligheten att utvecklas, möjligheten att göra skillnad i en hittills hopplöst konservativ bransch. De yngre förmågor vi vill ha in i branschen har sedan barnsben vetat att de kan påverka sitt eget liv, de behöver utmaningar och en positiv miljö att arbeta i!

Utredningen visar dock att det faktiskt finns en del positiva saker som byggsektorn står för och som attraherar unga. 

q       Bra löner och ersättningar

q       Kompetent arbetsledning / chef

q       Kul kollegor /  social gemenskap på jobbet

q       Starka varumärken, företag och produkter

q       Tar aktivt socialt ansvar

q       Utmanande uppgifter

Jag håller med Erik Hellqvist om att vi kan börja med att kommunicera att byggsektorn står för de här egenskaperna. Det är bra punkter men jag tror att vi behöver göra mer ändå.

Sweco, som med en del av sin verksamhet konkurrerar med oss på C&M projekt, har t.ex. kommit på något riktigt bra. De har inlett ett samarbete med Läkare utan gränser, där deras medarbetare får en möjlighet att arbeta utomlands och hjälpa människor som verkligen behöver det. Swecos VD Eva Nygren säger att ”Det är ett sätt för oss att utveckla våra medarbetare. Jag ser en viss otålighet hos de yngre. Istället för att riskera att de säger upp sig kan vi erbjuda dem de här i stället” Jag kan bara lyfta på hatten för Eva, jag tror att hon är helt rätt på frågan.

Men vad tror ni andra, det vore kul att höra era förslag! Hur kan vi göra bygg- och fastighetsbranschen mer attraktiv för nästa generation, som uppenbart tycker att den är helt ”oglammig”?

Självklart blev jag livrädd när jag blev erbjuden VD-posten på C&M projekt. Jag hade precis fyllt 30 och arbetat i företaget i sex månader. Jag blev smickrad men livrädd. Min första tanke var ”det kan väl inte jag!?” Den första jag ringde och berättade om erbjudandet för var min mamma, hon sa ”det kan väl inte du!?” Vi har alltid tänkt väldigt lika min mor och jag. ) Vi fortsatte samtalet och efter en stund hade vi samlat oss tillräckligt för att konstatera ”men så svårt kan det ju inte vara, man kan ju alltid försöka?” Nästa person jag behövde stämma av frågan med var min kollega Cecilia Markelius, skulle hon känna sig förbigången eller skulle hon ge mig sitt stöd. Cissi gav mig sitt oreserverade stöd och förklarade att jag måste tacka ja. Så jag gjorde det, jag tackade ja till VD-posten.

Cissi och jag var tidigt helt klara över att vi ville försöka hitta ett eget sätt att driva C&M projekt. Vi ville inte vara traditionella teknikkonsulter, vi hade en uppfattning att det inte räcker att vara tekniker, den tekniska kompetensen är bara ett grundkriterium. Parallellt med den tekniska kompetensen ville vi tillhandahålla social kompetens, service, etik och affärsmässighet. Vi ville bidra med ett så korrekt förhållningssätt som möjligt, vi ville helt enkelt stå för goda värderingar. Vi valde att formulera det som att C&M projekt ska vara ett attraktivt företag att arbeta i och med.

En del av att vara ett attraktivt företag att arbeta i och med är att ha lika många män som kvinnor anställda. Vår bedömning är att vi måste tillhandahålla en jämställd arbetsplats med ”högt i tak” för att kunna knyta till oss de bästa konsulterna. Med bra konsulter följer nöjda uppdragsgivare som återkommer. Med nöjda kunder kommer referenser som ger nya uppdragsgivare. Som hämtat ur grundkurs 1A i konsultverksamhet!

Jag menar alltså att det är en affärsfördel att lyckas anställa lika många män som kvinnor. Observera att jag inte pratar om kvotering, det behöver absolut inte innebära att kompetenta män får stå tillbaka för mindre kompetenta kvinnor. Även om det i dag kanske inte finns lika många kvinnor som män att rekrytera i byggbranschen så hävdar jag att det är en lönsamhetsfråga för oss att leta fram och rekrytera de duktiga kvinnor som finns. Det handlar bara om att leta mer noggrant. Naturligtvis letar vi även efter, och rekryterar, duktiga män. För oss är det givet, vi behöver det för att vara ett attraktivt företag att arbeta i och med.

Tyvärr har vi inte lyckats fullt ut, vi har bara 36% kvinnliga medarbetare i dag. Men vi ser ändå att den, relativt våra branschkollegor, höga andelen ger oss tydliga affärsfördelar. Våra kunder föredrar helt enkelt att arbeta med ett företag som har ett korrekt tänk både avseende jämlikhet och andra viktiga frågor. Jag menar att vi även har lyckats knyta till oss de bästa konsulterna. Dessutom får vi, vilket kanske är det viktigaste av allt, behålla dem när de väl har kommit över till oss.

Med tanke på det blir jag lika förvånad varje gång man i jämställdhetsdebatten hör att det är en risk för kvinnor att hamna på så kallade mindre viktiga stabsfunktioner som t.ex. HR. Det är en så otroligt konstigt sak att uttrycka. HR-frågor är ju en förutsättning för varje företags lönsamhet, hur kan man göra bedömningen att det är en mindre viktig post? Jag inser naturligtvis varför HR-funktionen anses vara en fälla för kompetenta kvinnor. För att nå hela vägen till toppen krävs det normalt att man har haft ett resultatansvar. Det är precis det jag vill peka på, det är så fel, det är helt enkelt dags för näringslivet att tänka om.

På C&M projekt tycker vi att det är viktigt med HR-frågor i allmänhet och jämställdhet i synnerhet, inte minst för att det är lönsamt.

Jaha!

Nu ska alltså den här blondinen från byggbranschen blogga. Dessutom direkt efter en lång rad ”tunga gubbar” som Scherman, Torell och Sjögren. Men jag är så van att komma efter ”tunga gubbar”, jag är faktiskt beredd att gå så långt som att säga att jag gillar att komma efter just ”tunga gubbar”. Det gör nämligen att man inte behöver vara särskilt kreativ för att ändå uppfattas som ”färgstark” och ibland ”kompetent” eller min egen favorit ”en frisk fläkt”. Egentligen handlar det bara om att man sticker ut lite, något som för mig har visat sig vara rätt praktiskt. Det har enkelt uttryckt gett mig större möjligheter att genomföra det jag vill yrkesmässigt.

Vem är då den här Krusbeth, eller Krus som jag kallas, och hur hamnade jag i byggbranschen? Jag föddes 1969 faktiskt samma år som de landade på månen. Månlandningen är naturligtvis helt oviktig information i sammanhanget, jag bara gillar att nämna det. Min mor hade valt vackra melodiska namn åt mig, Anna Charlotta, min far fräste på bred skånska över en dålig telefonlinje från utlandet ”det är min tur att bestämma, hon ska heta Krusbeth!”  Mamma fick först senare veta att han hade hittat namnet i tidningen Svenska MAD. Hon förklarade, när jag var stor nog att förstå, att jag borde vara tacksam. Tacksam eftersom jag, om jag hade haft oturen att istället födas som pojke, hade fått namnet Kingston Trio kallad King. Smaka på det, King Kristensson. Jag är tacksam…

Att välja byggbranschen var lätt, det finns inte många branscher som är lika konkreta och dynamiska. Jag tycker om det faktum att alla som är involverade i en byggprocess kan säga till sina barn ”titta, det där huset har din pappa/mamma varit med om att bygga”. Alla kan känna tillfredställelse över huset som står där, från snickaren på plats till planarkitekten i detaljplanearbetet. Vår bransch omfattar en salig blandning av människor, analytiker, kreatörer, entreprenörer och jurister som alla ska samarbeta för ett projekts bästa.

Jag tror att det är precis det som gör min och mitt företags roll som projektledare i byggbranschen så rolig. Jag menar att det är en större utmaning att driva ett projekt med en löst sammansatt tillfällig organisation än att driva ett företag. Föreställ er ett projekt som börjar med en handfull personer och en idé, som under en förutbestämd ofta pressad tidplan sväller ut att bli en organisation som omfattar flera hundra projektintressenter. Ofta handlas organisationen upp under lagen om offentlig upphandling, vilket gör att man på förhand inte kan förutsäga vilka som ska ingå i organisationen. Projektet drivs med en ständig beredskap att parera avvikelser, helst innan de uppstår. Därefter ska organisationen avvecklas i god ordning och med kvalitativ erfarenhetsåterföring tills den åter omfattar endast en handfull personer. Under hela processen är man dessutom beroende av ett samarbete med överbelastade myndigheter.

Ni förstår ju att projektledning i byggbranschen är ett riktigt roligt jobb, det finns precis hur mycket som helst att göra för att förbättra processen! Ni förstår säkert även att det i förhållande till att driva projekt, känns ganska enkelt att driva ett konsultföretag. Särskilt som ”mitt” konsultbolag, C&M projekt, har haft förmånen att knyta till sig riktigt bra konsulter. Precis varenda en är bättre projektledare än jag är, med risk för att låta lite pretentiös så är det ett privilegium att få arbeta tillsammans med dem.

Ni kommer att få läsa mer om mina kollegor och C&M projekt framöver, hur vi arbetar och vad vi står för. Jag hoppas att det blir mer intressant än att läsa om hur min arbetsdag ser ut.