Målet är uttalat och väl känt – Nokia ska bygga ett tredje ekosystem av tjänster på mobilmarknaden i samarbete med Microsoft, ett ekosystem som ska ge Google och Apple en rejäl match om användarna.

Nu börjar också vägen finna sina grundläggande former. Nokias ekosystem ska bygga på ”hyperlokala” tjänster och etableras i nära samarbete med mobiloperatörerna.

Det framgick av den dragning som Nokias försäljningsdirektör Colin Giles höll på den stora mässan CommunicAsia 2011 för några timmar sedan.

Med lokala tjänster menar Nokia bland annat att tjänsterna ska bygga på lokala språk istället för till exempel engelska, att de är anpassade till olika länders olika kulturer och att de till exempel innehåller kart- och positioneringstjänster.

Att uppnå detta är inte möjligt utan alla olika länders mobiloperatörer, som ska bli ”stora bidragsgivare till de ekosystem vi skapar”, som Colin Giles uttryckte det.

Bakom Nokias argumentation ligger bland annat det faktum att Apple låser in sina kunder i sin egen elektroniska och i många avseenden USA-fixerade värld och tar hand om merparten av det värde som skapas, samt att Google är det bolag som vinner störst intäkter på Android, som i sig riskerar att bli fragmenterat.

Bakom kulisserna av nya mobiler, som gårdagens lansering av den nya toppmodellen N9, är det detta ekosystembygge som kommer att fälla avgörandet för Nokia i förlängningen på en marknad som alltmer drivs av mjukvara och allt mindre av själva mobilerna. Och det är här Nokia, inom mjukvara och tjänster, har sina verkligt stora utmaningar att hantera.

Eller, ingen tvivlar egentligen på att Nokia kan utveckla snygga och funktionella mobiler. Men kan bolaget verkligen skapa det bakomliggande system av applikationer och tjänster som i grunden driver försäljningen av nya mobiler?

Hittills är det inte mycket som tyder på det.

Nokia har i många år lagt makalösa pengar på att bygga ett utbud av mobiltjänster inom ramen för Ovi, som förvisso används av en och annan Nokiakund, men som i grunden måste betraktas som ett gigantiskt misslyckande.

Skillnaden nu är den hyperlokala strategin. Men den gör egentligen inte heller Nokia unikt. Google har språkanpassat sina tjänster i åratal och har länge pratat om lokala marknader som framtiden.

Däremot är ett närmare samarbete med operatörerna ett annorlunda och nytt drag från den finska giganten, som under flera år snarare har försökt öka distansen till de företag som en gång i tiden var de allra viktigaste kunderna. Dock innebär strategin att Nokia måste dela med sig av de pengar som det nya ekosystemet genererar. För operatörerna lär inte ställa upp gratis.

Nokias problem är prekärt. Hur man än vrider och vänder sig på huvudkontoret utanför Helsingfors måste man förhålla sig till Apples och Googles existerande system, som redan har satt agendan för framtiden. Att finna unika idéer i detta sammanhang är ytterst svårt, och kopiera rivalernas initiativ räcker inte särskilt långt. Då förblir Nokia en marginaliserad aktör på marknaden.

Valet att flirta med operatörerna blir i sammanhanget naturligt. Dels har alla världens fem miljarder mobilanvändare en operatör, dels vill operatörerna inte hamna i klorna på Apple och Google för all tid och evighet och dels utgör de en kraft på marknaden genom sin storlek och massiva räckvidd.

I någon mening är det den enda möjliga väg som återstår att gå som Nokia nu beträder med hyperlokala tjänster i nära samarbete med operatörerna. Nokia och operatörerna tillsammans får en sanslös potential.

Men massor återstår att göra. För när kommer ekosystemet? Samtidigt som de nya Windowsmobilerna? Hur ska det fungerar? Som App Store, eller på något annat sätt? Är operatörerna redan med, eller måste Nokia förhandla sig över världen de kommande månaderna? Hur ska pengarna genereras?

Och – viktigast av allt – räcker det för att lyfta Nokia till fornstora höjder?

Swipe – eller på svenska svepa – är tydligen nyckeln till nya framgångar för Nokia i det korta perspektivet och kärnan i budskapen kring den nya toppmodellen N9.

Det stod klart när Nokias svenska organisation presenterade bolagets nya strategi och mobiler på ett pressmöte på Nordic Light Hotel i centrala Stockholm några timmar efter det att vd Stephen Elop målade med den stora framtidspenseln i det globala perspektivet på den så kallade Nokia Connection i Singapore.

Det är förvisso ett spännande och annorlunda inslag i Nokias produktportfölj, en mobil som faktiskt har en skärm som gör det möjligt att svepa fram menyer och förstora och förminska med hjälp av fingrarna, så där utan hack och blipp.

Problemet är bara att rivalerna har haft allt det där i flera år.

Det är överhuvudtaget det övergripande intrycket av de senaste nyheterna från Nokia.

De känns så att säga redan gamla.
Med till exempel Nokia N9 blir det uppenbart att Nokia ännu är rejält fast i gamla traditioner och vanor. Eller, Nokia börjar med att berätta att N9 är framtagen i en speciell plast, med hjälp av precisionsinstrument, och att det härdade glaset är en smula välvt. Till yttermera visso framhäver man den inbyggda kamerans kvalitet och linsens skärpa. Slutligen betygar man att mobilen är baserad på Nokias egen teknik, med Nokiapatent i botten, och att den erbjuder fantastisk talkvalitet.

Det vill säga att Nokia pratar om själva hårdvaran, i en värld där alla konkurrenter pratar om mjukvara och applikationer, använder superbilliga standardkomponenter och lyfter sin försäljning med krimskrams och tjänster bortom själva mobilen. Nokia vill sälja bra telefoni i en värld där rivalerna fokuserar på helt nya användningsområden.

Och kodordet i sammanhanget är alltså swipe – som har varit i fokus för mobilindustrin i flera år, men som Nokia egentligen aldrig har lyckats med ordentligt.

Nokia N9 är med all säkerhet en alldeles förträfflig mobil med ett i grunden suveränt menysystem. Men den lanseras i någon mening flera år för sent och måste tampas med avsevärt mycket billigare Androidtelefoner och den ännu superpopulära Iphone. Eller, hade Nokia klämt till med N9 år 2008 hade bolaget aldrig tappat så stora marknadsandelar. Så snygg och funktionell verkar den vara.

Men när allt kommer omkring känns N9 ändå som konstgjord andning tills Nokia lanserar nya modeller byggda på Microsoft Windows Phone, som Stephen Elop nu tror kan lanseras innan året är slut och finnas tillgängliga i volymer under början av nästa år.

För varför ska någon köpa en mobil byggd på Nokias eget operativsystem Meego, eller på Symbian för den delen, för massor av tusenlappar om Nokia ändå har för avsikt att satsa på Windows i de verkligt häftiga mobilerna?

Någonstans har Nokia hamnat fel inte bara i sin produktportfölj, utan även i sin marknadskommunikation. Den tidigare marknadsledaren har blivit osäker, försiktig och tillbakadragen och bygger fortfarande på samma fundament som tidigare – unik hårdvara, egna tekniska lösningar, spännande materialval, bra telefonilösningar, högkvalitativ kamera och utmanande form på mobilerna, alltmedan Apple har en enda modell, dessutom med medioker talkvalitet och bara hyfsad kamera, men med tillgång till ett hav av applikationer.

Nu ska Nokia återvinna världen med en trestegsstrategi. Nästa miljard användare ska erövras med bra och billiga mobiler – i hård konkurrens från asiatiska tillverkare med enorma kostnadsfördelar. På det smarta området ska Microsoft bidra med det unika och Nokia nå de mer avancerade användarna – på en marknad som kraftigt domineras av Google i volymer och där Apple har tagit alla pengar. Och bakom kulisserna ska enheten ”Future dissruptions” utveckla allt det nya som ska kasta omkull villkoren på marknaden, i en värld där Google med flera slänger ur sig betaversion efter betaversion av än den ena än den andra tjänsten, Apple erbjuder en halv miljon appar och båda försöker ta över mobilreklamen för att tjäna ännu mer pengar.

Men om swipe är det som kommer ur detta nya Nokia med sina omkullkastande ambitioner har bolaget onekligen en mycket lång väg att vandra. För tillsvidare ligger Nokia ljusår efter rivalerna. För nej, N9 erbjuder inget nytt, även om den är snygg och trevlig och gjord i ett enda stycke plast.

Tyvärr.
 
För marknaden behöver en tredje aktör som kan tampas om det mobila världsherraväldet.

Efter månader av intensiv debatt och ilskna utspel dök det till slut upp – det utredningsdirektiv som ska styra den nya public service-utredningens arbete fram till slutrapport i september år 2012 – en rapport som sedan ska ligga till grund för nya lagar och sändningstillstånd för Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion.

Inför direktivet har de kommersiella kanalerna propagerat med kraft för att SVT måste begränsa sitt utbud av framför allt underhållning, med argumentet att det inte rimmar med offentligt finansierad television i allmänhetens tjänst. Bakom det hela ligger dock snarare viljan att tjäna mer pengar genom minskad konkurrens. TV-marknaden har trots allt ett värde av lite knappt 20 miljarder kronor, i ökande, där möjligheterna att tjäna ytterligare pengar till stora delar bygger på minskad konkurrens från public service.

Tittartoppen talar dessutom sitt tydliga språk – SVT praktiskt taget sopar banan med de kommersiella bolagen inom underhållning. Nästan alla populära program går i SVT 1, ett utrymme som TV4, Kanal 5 och TV3 gärna skulle ta över.

SVT har givetvis försvarat sig med alla tillgängliga medel, och hävdat att utan underhållning kommer bolagets kanaler att marginaliseras.

Direktiven är förvisso en aning nedtonade i förhållande till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths ursprungliga idé att starkt begränsa public service självständighet och bredd – som ett resultat av diskussioner inom alliansen, där moderaterna har en syn och övriga regeringspartier en annan. Men samtidigt är direktiven ovanligt luddiga och öppna för tolkning, och överallt finns antydningar som visar på politisk vilja att förändra.

Till exempel säger regeringen att SVT ska ha ”ett tydligt uppdrag som ett alternativ till de kommersiella aktörerna” och att ”särskilt fokus bör ligga på nyheter, granskande journalistik och utrikesbevakning, kultur, drama och barnprogram”, alltmedan begreppet underhållning knappt nämns överhuvudtaget.

På annan plats står det uttalat att public service ”varken har ett kommersiellt uppdrag eller till uppgift att konkurrera med andra medieföretag”.

Vidare har TV4 fått gehör för sitt argument att TV-licensen strider mot EU: statsstödsregler. För nu ska utredningskommittén särskilt beakta just EU:s konkurrens- och statsstödsregler.

En annan formulering som visar på att politikerna är redo att begränsa SVT, SR och Utbildningsradion är kommittén ska ”överväga om det behövs särskilda insatser för att säkerställa att andra aktörer på mediemarknaden har goda möjligheter att verka och utvecklas i ljuset av den starka ställning som radio och tv i allmänhetens tjänst har”.

Eller, även om det inte står svart på vitt, skrivningarna i direktiven antyder att SVT stör konkurrensen på marknaden och därför borde få ett mer begränsat uppdrag.

Bakom viljan till förändring står bland annat den snabba utvecklingen på mediemarknaden som helhet, där Sverige har gått från ett par till 500 tillgängliga tv-kanaler på ett par decennier och där internet är en ny väg till människors medvetande också för tv. Redan tenderar många att titta på sina program på webbsidor och alla de så kallade Play-tjänster som tv-bolagen tillhandahåller, eller så lyssnar de på så kallad pod-radio, det vill säga nedladdade radioprogram. Inom en inte alltför avlägsen framtid kan datorer och mobiler vara tittarnas och lyssnarnas primära fönster till det som i dag kallas television.

Detta har inte minst IT-jättar som Google och Apple tagit fasta på. Dessa båda bolag har långtgående ambitioner att helt enkelt ta över också tv-programmen med hjälp av boxar, mobiltjänster och nya applikationer. Det som attraherar jättarna från andra branscher är stora presumtiva reklampengar och ännu mer användardata, med vars hjälp de kan skapa ännu större intäkter.

Alltså, konkurrensen på tv-marknaden kommer att öka dramatiskt kommande år och villkoren för befintliga tv-bolag att i grunden förändras. Utvecklingen har i den meningen knappt kommit igång.

Regeringens reaktion är till stora delar att i en eller annan mening begränsa public services möjligheter att konkurrera med andra svenska alternativ. Det måste betraktas som en tämligen smal och kortsiktig reaktion baserad på av de kommersiella tv-bolagen lånad argumentation.

Det är inte så lite svagt av politikerna att i direktiven inte gå djupare än så i denna stora och viktiga fråga.

Diskussionen borde egentligen handla om public service ställning överhuvudtaget, i ett kraftigt förändrat medielandskap, i en stark internationalisering, med ett myller av nya aktörer, och inom ramen för nästa sändningstillstånd. För under denna period kommer sannolikt tv-världen att förändras till oigenkännlighet. Det kommer också att drabba de kommersiella tv-bolagen, som också står inför utmaningen att konkurrera med internationella alternativ på ett sätt som de tidigare inte har gjort.

Eller, vad ska public service vara och hur ska det finansieras när allt redan finns på internet till ringa eller inga kostnader? Vad vill regeringen att SVT ska erbjuda i en värld där allt finns ett ynka litet klick bort i datorer, plattor och mobiler, där folk tittar på vad de vill, när de vill, långt, långt bortom de nuvarande marknadsvillkoren för svenska tv-bolag?

Med andra ord – public service må vara under attack från de kommersiella alternativen, och från politiskt håll – men den största attacken lär ändå komma från utvecklingen självt.

P.S Läs Veckans Affärers granskning av public service-debatten i det kommande stora sommarnumret – ute på torsdag.

Apple må ha visat vägen , men det är Google som med Android dundrar fram på mobilmarknaden så att flisorna yr. Det bolag som först kände av USA-konkurrensen och hamnade i brygga var Nokia, som kämpar hårt för att försöka återta i förlorat utrymme. Nu verkar det vara dags att identifiera nästa offer, kanadensiska RIM, Research in Motion, bolaget som står bakom Blackberry.

Det var i torsdags som RIM tvingades vinstvarna och sänka förväntningarna på innevarande år. Samtidigt meddelade bolagets ledning att minskad försäljning kommer att leda till uppsägningar. Och vips så rasade aktien med 20 procent till nivåer under 30 dollar, det vill säga på nivå med vad aktien kostade under sensommaren år 2006.

Anledningen till nedgången är den vanliga i den trendkänsliga mobilindustrin. Den existerande produktportföljen är en smula omodern och häftigare ersättare försenade. Försäljningen av Blackberry minskade under årets första kvartal, och det har inte hänt de senaste sex åren att RIM tappat i volymer.

Alltså, RIM:s osedvanliga framgångar under slutet av det senaste decenniet är i princip utraderade, och det tog några ynka månader.

Problemen för RIM aktualiserar frågan i vilken utsträckning det är möjligt för en mobiltillverkare att erbjuda ett eget så kallat ekosystem. RIM har sedan länge en lojal användarbas framför allt i företagen, där säker e-post, Blackberrys viktigaste egenskap, har varit starkt efterfrågad. Men i takt med att Apple och Google har breddat perspektiven har Blackberrys attraktionskraft minskat, och RIM har haft uppenbara svårigheter att konkurrera med sitt egna operativsystem.

För tillfället är trenden tydlig. Apple och Google har skapat ett nytt paradigm, en helt ny värld, som andra har svårt att konkurrera med. Google väntas för övrigt att redan i år ta över Nokias tidigare dominerande roll på marknaden för smarta mobiler, med över 50 procent i marknadsandel. Alltmedan Apple förblir ett mindre alternativ, men ett alternativ som är sanslöst lönsamt.

När RIM nu tappar i kraft kan Google och Apple ta ett ännu starkare grepp om den marknad som Nokia hoppas överraska med sina nya modeller byggda på Microsoft Windows Phone, som Nokia alltså hoppas ska bli det tredje ekosystemet på marknaden. Och det är uppenbart att Nokia kommer att få slå ur ett extremt underläge när de lanserar sina nya mobiler kring årsskiftet.

Förändringarna på mobilmarknaden har gått sanslöst snabbt. För bara några år hade vare sig Apple eller Google några mobila erbjudanden av värde, men sedan Apple lanserade Iphone i 3g-version sommaren år 2008 har dessa bolag tagit över helt och hållet, och alla tillverkare utom Nokia och RIM använder i dag Android och är på väg att vinna volymerna, alltmedan Apple tjänar merparten av pengarna.

En intressant iakttagelse i fallet RIM är också det uttalande som en medarbetare har gjort till amerikanska medier:

”Ledningen har hybris.”
 
Och ekot från Nokia blir ännu tydligare. För gamla meriter räcker sannerligen inte länge på en mobilmarknad i ständig förändring, inte när motståndarna är världens mest aggressiva och skrupellösa mjukvaruföretag med mål att ta över världen.

Idag blir det en iakttagelse från den stora vida världen … Ett litet perspektiv på sakernas tillstånd.

Länge har det stått klart att afrikansk jordbruksmark är en eftertraktad resurs i den globala livsmedelsindustrin, och föremål för uppköp av starka kinesiska intressen. Miljoner och åter miljoner hektar mark har förvärvats av globala giganter, affärer som tvingar afrikanska bönder att lämna områden som de har brukat i generationer.

Men nu har denna mark plötsligt också blivit föremål för omfattande internationell spekulation. Åtskilliga hedgefonder har nämligen klivit in som köpare av stora områden i Afrika, som ett sätt att stärka sina intressen i livsmedelsindustrin. Det rör sig bland annat om förvärv i Etiopien, Mali, Sierra Leone, Moçambique, Tanzania och södra Sudan.

Det är den amerikanska tankesmedjan Oakland Institute som i en ny rapport granskar situationen i Afrika, och vilken påverkan handeln med afrikanska landområden för livsmedelsförsörjningen i världen.

Oakland Institute konstaterar att bara under år 2009 förvärvade eller leasade hedgefonder ungefär 60 miljoner hektar i Afrika, en yta ungefär lika stor som Frankrike.

”Samma finansiella aktörer som drev världen in i en global recession genom att blåsa upp en fastighetsbubbla genom riskabla finansiella manövrar gör nu detsamma med världens livsmedelsförsörjning”, skriver Oakland Institute i sin rapport.

Intresset för jordbruksmark ökar bland annat mot bakgrund av de allt högre globala matpriserna, som ger investerare en möjlighet att vinna avkastning på sina pengar. Enligt Världsbanken låg livsmedelspriserna i genomsnitt 36 procent högre i april i år jämfört med ett år tidigare, en ökning som enligt banken drivit ytterligare 44 miljoner människor in i fattigdom. Världsbanken konstaterar för övrigt att 1,2 miljarder människor världen över numera lever på mindre än 1,25 dollar per dag, det vill säga ungefär 8 kronor och 50 öre. Åtskilliga av dessa är afrikanska bönder, vars situation riskerar att försämras ytterligare i takt med att globala intressen förvärvar deras mark.

För utländska investerare i Afrika finns det därmed goda möjligheter att med mer effektiva metoder höja produktionen på områden som tidigare har brukats småskaligt, något som i sin tur kan driva upp livsmedelspriserna ytterligare.

Slutsatsen av Oakland Institutes rapport kan egentligen bara bli förvåning över hur långt det internationella kapitalet är redo att gå för att tjäna ännu mera pengar.

För det är ju inte direkt för att försörja de fattiga före detta bönderna i Afrika investeringarna görs. De blir snarare arbetslösa och hungriga. Syftet är att tjäna pengar.

Girigheten har sannerligen och ibland inga som helst gränser. Om det råder det få tvivel.

Affärstempot fortätter att öka i den återhämtade riskkapitalindustrin. Åtskilliga affärer pågår bakom kulisserna av advokatbyråer och investmentbanker. Idag står det till exempel klart att Accent Equity Partners och Ahlström Capital slår ihop sina förpackningsbolag till ett större, och Altor Equity Partners har förvärvat tre bolag på bara ett par veckor.

Den kommande affär som dock röner allra störst uppmärksamhet är dock försäljningen av kabel-tv-bolaget Comhem. Eller, få bolag har på senare varit föremål för så många olika riskkapitalägare som just Comhem. Och inom kort är det dags för en ny ägare igen. Den här gången står striden enligt uppgift mellan svenska Nordic Capital och de utländska riskkapitalkollegorna CVC Capital Partners, BC Partners och Cinven, som alla har gått vidare i den auktionsprocess som pågår sedan en tid och som hanteras av bankerna Deutsche Bank och Morgan Stanley.

Comhem, som en gång i tiden var en del av Telia, och som såldes i samband med fusionen med Sonera, har ökat kraftigt i värde genom åren.  När Telia sålde till EQT år 2003 betalade EQT 2,1 miljarder kronor. Tre år senare sålde EQT bolaget vidare till de nuvarande ägarna, riskkapitalbolagen Providence och Carlyle Group, för runt 8 miljarder kronor. I den nu pågående processen kommer Comhem att kosta någonstans mellan 16 och 18 miljarder kronor, vilket motsvarar en värdering på knappt 10 gånger fjolårets vinst (ebitda), som uppgick till 1,85 miljarder kronor. Det kan jämföras med att Liberty Global betalade 8,1 gånger den prognostiserade vinsten för år 2011 när de förvärvade det tyska kabel-tv-bolaget Kabel Baden Wurtenberg av EQT tidigare i år.

Det betyder att Comhem sakta men säkert närmar sig toppnoteringen 20 miljarder kronor igen, som var det pris som sattes när IT-yran härjade som värst strax innan millennieskiftet. Det betyder till yttermera visso att värderingarna av vissa bolag är tillbaka på de nivåer som rådde innan finanskrisen lade hämsko på riskkapitalindustrin. År 2007 låg till exempel snittpriset på runt 9 gånger rörelseresultatet, ett par år dessförinnan handlade det om 6 eller 7 gånger ebitda.

I och med att belåningsgraderna generellt har gått ner från tidigare nivåer på i storleksordningen 70 procent av köpeskillingarna innebär det att köpare också för skjuta till mer eget kapital. Kort och gott, det har blivit dyrare att förvärva bolag och möjligheterna att med finansiella åtgärder generera hävstänger har begränsats.

Här uppstår ett problem för den presumtiva svenska köparen Nordic Capital. Bolaget har kanske inte på egen hand råd att göra förvärvet eftersom det saknas torrt krut, det vill säga oinvesterat kapital. De försäljningar som har gjorts på senare tid, av bland annat Nycomed, har gjort ur Nordic Capitals fonder V och VI, från år 2003 respetkive år 2006, som ju inte längre ägnar sig åt nyinvesteringar, och där V närmar sig stängning.  Det innebär att Nordic Capital måste köpa i samarbete med någon eller några andra riskkapitalaktörer.

Det är således inte alls säkert att Comhem igen hamnar i helsvensk ägo. Däremot fortätter bolaget att som det verkar vara en handelsvara i riskkapitalindustrin ytterligare en vända.

I maj förvärvades den norska gymkedjan Elixia från riskkapitalkollegan Norvestor, och hittills i juni har ytterligare tre bolagsköp genomförts, av batteriteknikföretaget CTEK Creator Group, Ålö, som tillverkar jordbruksmaskiner, och medicinteknikföretaget Orchid Ortophedic Solutions. Samtliga bolag ägdes tidigare av andra riskkapitalaktörer.

Det är således bara att konstatera. Harald Mix riskapitalbolag Altor Equity Partners är inne i ett stim av förvärv och det så kallade torra krutet i bolagets tredje fond sätts i rejält arbete.

Egentligen borde två ytterligare bolagsköp adderas till stimmet. Tidigare i vår förvärvades nämligen också en del av energibolaget Eon och Veolia Miljö, som sysslar med återvinning.

Av affärerna kan man dra slutsatsen att partners på Altor finner värderingarna av bolag rimliga och att kreditmarknaden fungerar väl.

Altor är för övrigt inte ensamt om att ha ökat sin aktivitetsnivå kraftigt på senare tid. Till exempel Nordic Capital har på senare tid börsnoterat Finnveden Bulten och avyttrat Nycomed till japanska Takeda i världens största exit hittills i år. EQT har gjort sex stora transaktioner sedan maj.

En avgörande drivkraft för riskkapitalaktörernas agerande är förestående resningar av nya fonder – på en närmast sanslöst konkurrensutsatt kapitalmarknad. I stort sett alla riskapitalaktörer världen över står inför nya fonder i år och nästa år, inklusive de svenska. Till det kommer att många hedgefonder också är i behov av kapital, liksom diverse fond-i-fond-investerare.

I den miljön kan investerarna välja och vraka, och det betyder att de som har presterat bäst och är mest aktiva kan vinna fördelar.

I ett internationellt perspektiv har svenska riskkapitalbolag synnerligen gott rykte, och de kan uppvisa mycket god historik. Men ända talar rykten om att de får ge rabatter till investerare som är beredda att snabbt gå in med kapital i nya fonder.

Altor Equity Partners fond III stängdes i augusti år 2008 med totalt 2 miljarder euro, motsvarande runt 18 miljarder kronor till dagens växlingskurs. Dessförinnan startade Altor fonder med två till tre års mellanrum. Om ambitionen är att hålla den takten och upprätthålla tidigare kontinuitet är en ny fond absolut på gång.

Måhända är det en viktig anledning till det stora antalet affärer som bolaget har genomfört bara den senaste månaden.

Och för riskkapitalaktörernas skull får man väl hoppas att Greklands kris, den utbredda börsoron och farhågor för en kraftigt försämrad konjuktur inte sätter käppar i hjulen. För en ny nedgång så nära den redan passerade skulle kunna få fördande konskevenser.

Det är oundvikligt med börsnotering , säger Sheryl Sandberg, operativ chef på Facebook, och plötsligt rasslar det till i Wall Street-analytikernas excelark. Ut kommer ett antaget börsvärde på Facebook på runt 100 miljarder dollar, motsvarande nästan 650 miljarder kronor.

Siffran måste betraktas som sanslös, häpnadsväckande och praktiskt taget galen. Den bygger på förväntningar som tangerar fantasier.

I grunden handlar det om att Facebook inom kort har över 500 delägare, och då säger de amerikanska reglerna att bolaget måste bli ett publikt börsbolag. Det är alltså snarare fråga om tvång än vilja för Facebook att hamna på börsmarknadens skärmar.

Troligen skulle Facebook föredra den privata anonymiteten som gör verksamheten hemlig och siffrorna höljda i dunkel. Som börsbolag måste man nämligen berätta hur stora intäkterna är och hur mycket pengar som blir över, och hur snabbt bolaget växer och var.

Det vill säga att värdet på 100 miljarder dollar bygger enkom på antaganden, om hur det har gått i historisk tid, hur det går nu och hur det kommer att gå sedan.

100 miljarder dollar kan jämföras med värdet på Google, 162 miljarder dollar, eller med Apple, värt 300 miljarder dollar. Eller kanske med Amazon som är värt 62 miljarder dollar.

Med den avgörande skillnaden att ovanstående företag säljer för massor av miljarder varje år och tjänar pengar, uppgifter som ligger till grund för deras förvisso höga, men ändå betydligt mer relevanta värden.

Det går förvisso säkert att motivera ett högt värde på Facebook i sitt nuvarande skick – men 100 miljarder dollar? 630 miljarder kronor?

Och under tiden har Facebook bidragit till sanslösa värderingar av LinkedIn, Baidu, Monster, Renren och allt vad de heter, internetbolagen, i en yra som får karnevalen i Rio att framstå som en retreat.

För mig råder det inga tvivel längre. Aktiemarknaden har druckit energidryck och fått vingar. Förhoppningen att internetbolagen ska skapa förmögenheter för alla har löpt amok. Världen har blivit galen.

Efterfrågan på tredje generationens mobilsystem, 3g och så kallad turbo 3g (hspa) gav som bekant Ericsson ett påtagligt lyft under årets första kvartal. Men är lyftet uthålligt eller handlar det om en tillfällig uppgång mot bakgrund av att operatörerna bygger ut nätkapacitet för att klara av ökningen av den mobila datatrafiken?

Ska man tro branschorganisationen GSM Association, som bland annat står bakom den gigantiska mobilmässan i Barcelona varje år, handlar det om en långsiktig och stabil efterfrågeökning som kan ge Ericsson fortsatt goda intäkter.

I går presenterade organisationen sin bedömning av marknaden för nätverk byggda på hspa och fjärde generationens system, LTE, de kommande fem åren. Enligt den kommer 500 miljoner människor täckas av hspa-nät i slutet av innevarande månad. I skrivande stund adderas 19 miljoner nya hspa-användare varje månad, och i slutet av året kommer en miljard abonnenter världen över ha tillgång till denna snabbare 3g-teknik. Ungefär en miljon användare har i dagsläget tillgång till LTE, ett antal som kommer att växa till 300 miljoner till år 2015.

Samtidigt säljs smarta mobiler, medieplattor och mobila internetabonnemang i en rasande hastighet i allt fler länder i takt med att priserna på hårdvaran drivs nedåt. Enligt analyshuset Gartner ligger till exempel ökningstakten för smarta mobiler på över 50 procent per år.

Summa summarum innebär detta en kraftigt ökad efterfrågan på mobil datakapacitet, som kommer att driva mobiloperatörernas efterfrågan på uppgraderingar och mer kapacitet. GSMA bedömer att marknaden för hspa och LTE är värd 100 miljarder dollar, motsvarande i trakterna av 630 miljarder kronor, under de kommande fem åren.

I teorin finns alltså en expanderande marknad för Ericsson att ge sig i kast med. Ericssons sålde nätverk för runt 100 miljarder kronor i fjol, och har alltså potential att öka nätintäkterna när marknaden ökar i värde. I praktiken är dock konkurrensen betydande, prispressen alltid en utmaning att hantera och takten i operatörernas investeringar oklar. Till exempel kinesiska Huawei vill säkert ha ett ord med i laget, liksom de revanschsugna Nokia Siemens Networks och Alcatel Lucent.

I kommersiell mening råder det dock inga tvivel längre – skiftet mot mobilt internet är här på allvar och det är datatrafiken som avgör Ericssons framtid, hundratals miljarder kronor i utvecklingspengar senare.

I går stod det klart att Ericssons affärsområde Multimedia får en ny chef i Per Borgklint, som närmast kommer från den problemdrabbade mobiloperatören Net 1. Per Borgklint har därmed en diger uppgift framför sig. För hans affärsområde är Ericssons svaga länk. Han blir chef för en verksamhet som skulle expandera, men som i själva verket har krympt och kostat stora pengar.

Det började år 2006.
 
”Vi har redan en mycket stark position på våra traditionella områden. Det gör att vi får ett bra tillfälle att satsa på nästa steg, multimedia.”
Så uttryckte sig Ericssons dåvarande vd Carl-Henric Svanberg när han gjorde sin stora omorganisation av koncernen och skapade affärsområde Multimedia. Syftet var solklart. Det handlade om tillväxt i en mobil värld som vandrade över från röst till data.

”Marknaden kommer. Det är helt säkert. Frågan är bara hur väl vi kan positionera oss där”, fortsatte Carl-Henric Svanberg.

Sedan dess har Ericsson förvärvat bolag på löpande band till sin multimediaverksamhet, toppat av köpet av norska Tandberg för nästan 10 miljarder kronor. Men tillväxten har alltså uteblivit. Vinsterna likaså. I fjol nådde affärsområdet en omsättning på 10,5 miljarder kronor efter en nedgång på 21 procent. Rörelsemarginalen exklusive omstruktureringskostnader uppgick till -4 procent.

För att komma tillrätta med den negativa utvecklingen initierades ett program för att återställa lönsamheten under år 2010. Det innefattade bland annat granskningar av ett par olika konsultföretag, varav det ena var McKinsey, som enligt medieuppgifter föreslog en försäljning av delar av verksamheten och i övrigt avveckling. Det torde dock inte vara en internpolitiskt riktig väg för Ericsson, som så vitt känt ännu inte vidtagig några dylika åtgärder. Det var ju trots allt Carl-Henric Svanberg som tog initiativet till affärsområdet, som till yttermera visso såldes in till omvärlden som en given tillväxtverksamhet.

Programmet gav för övrigt föga effekt under årets första kvartal, som innebar en försäljningsminskning på ytterligare 1 procent och fortsatt negativ marginal.

Multimedia är uppdelat i tre olika områden, affärsstödsystem, till exempel debiteringssystem, TV och mediehantering (Tandberg) samt applikationer för konsumenter, som meddelandesystem och tjänsteleveranssystem. Här har Ericsson bland annat tagit fram ett paket som gör det möjligt för en operatör att skapa en egen applikationsbutik.

I teorin finns såväl marknad som möjligheter inom alla tre områden. Marknaden för debiteringssystem bedöms till exempel vara värd 35 miljarder dollar, antalet hem med digital television väntas fördubblas de kommande fem åren och att människor vill ha allt fler program i sina mobiler är numera ställt bortom alla tvivel.

Men multimediamarknaden är samtidigt ovanligt fragmenterad. Bland konkurrenterna finns såväl traditionella leverantörer inom telekom, som Comverse, men även företag från andra branscher, däribland Oracle och Thomson.

Och Ericsson har som sagt inte lyckats kapitalisera på den omfattande digitaliseringen av information sedan området skapades år 2006. Man har helt enkelt inte lyckats med satsningen bortom nätverk och tjänster. Och när externa bedömare granskar verksamheten antyder de att det bästa vore att sälja av de lönsamma delarna och lägga ner resten.

Förvisso är affärsområde Multimedia ingen livsavgörande del av ett Ericsson som omsätter över 200 miljarder kronor, har en kassa på 40 miljarder kronor och generar över 10 miljarder kronor i vinst efter skatt. Men området sysselsätter ändå 4 000 personer, är en prestigefylld del av koncernen mot bakgrund av tillkomsten och ställda löften om tillväxt och förblir tills vidare en kärnverksamhet.

Per Borgklint, som har ett förflutet hos ett par svenska (Net 1 och Tele2) och en holländsk (Versatel) mobiloperatör och som har verkat som chef för betalkanalen Canal Plus i Norden har måhända på pappret rätt bakgrund.

Men han har en omfattande utmaning framför sig – att göra sitt affärsområde till den utlovade tillväxt- och vinstmaskin som kan ge Ericsson en position i ett nytt marknadssegment.