Foto: Centerstudenter

Jag talade på Centerstudenters valkickoff härom veckan. Jag var inbjuden som egenföretagare för att berätta om min väg som entreprenör. Jag berättade min resa, hur jag kom till att starta företag och varför jag gjorde det. Jag berättade även om min inriktning på ekosystemtjänster och företag.

I min presentation så berättade jag även vad jag hade lärt mig. En av det viktigaste lärdomarna är att jag behöver hjälp och för att få det så måste jag be om det. Det är något som blivit tydligt för mig som adept i VA mentorsprogram.

Mina två mentorer kommer från olika arbetsplatser och har lärt mig och utmanat mig på två olika sätt. Men den viktigaste lärdomen är som sagt att jag behöver hjälp och för att få det måste jag be om det.

Det jag måste öva på är tålamod och tillit. Företagsprocesser tar tid.

Alexandra Odevall, Nyfiken-Grön miljöekonomer

Efter en liten ”sommaravslutning” med båda mina mentorer känns det härligt att gå in i den lite lugnare sommarperioden. Att få tid för att reflektera över de frågor vi diskuterat under våren och planera inför hösten. Vi rivstartar med vårt adept/mentor-möte redan i början av hösten, något jag tror blir värdefullt för att diskutera höstens agenda. Jag och min adeptkollega Johan har faktiskt redan vid ett tillfälle haft ett gemensamt möte med en av våra mentorer och det fungerade fantastiskt bra. Det är något jag verkligen kan rekommendera, diskussionen blir lite annorlunda. På ett bra sätt.

 Jag har tidigare berättat om det stipendium vi utlyser i Arctosgruppen,  där jag arbetar.  Förra veckan gick den något försenade launchen av stapeln och nu är det fritt fram för unga entreprenörer att söka stipendiet. Ansökan kan lämnas in fram till den 15 september och ansökningarna har redan börjat strömma in. Vill du ha hjälp från erfarna entreprenörer och bolagsbyggare med att lyfta ditt företag? Ung, stark vilja, stora planer; känner du igen dig? Besök Arctos Fonders websida för mer information om kriterier och ansökan och hör gärna av dig till mig om du har några frågor.

Ta hjälp för att utveckla ditt entreprenörskap!

Jag var nyfiken på mitt första ”riktiga” möte med min andra coach, Ulrika. Jag kom dit och kände mig lite ur slag. Hur skulle jag orka uppbåda energi och kraft för att diskutera min utveckling och framtid?

Ulrika är en otroligt glad och lättsam person, och vi började genast prata rent allmänt om vad jag har gjort tidigare och vad jag gör idag. Därefter konstaterade jag att jag måste utvecklas vidare och frågade hur jag kan göra det på bästa sätt. Snabbt avdramatiserade hon mitt forcerande behov av att komma vidare och sa helt enkelt och självklart: ”Emma, jag uppfattar dig som entreprenöriell, drivande och nyfiken – varför har du så bråttom? Du verkar ju vara på en perfekt plats för dig: en liten byrå (13 medarbetare) där du har möjlighet att påverka riktning, affärsutveckling, personalutveckling, kundkontakter och samtidigt vara med i konkreta uppdrag”. Och faktiskt är det ju så! Jag trivs med att vara en allt-i-allo och drivs av utveckling och nytänkande – men jag är livrädd för stagnation.
Ulrika har rätt i sin blixtsnabba analys och jag upplevde det som hon satte huvudet på spiken. Under vårt samtal kände jag mig mer och mer övertygad om att jag är på helt rätt plats. Jag utvecklas dagligen och med mina nyvunna mentorer har jag möjlighet till såväl bättre självinsikt som tillgång till ett affärsmässigt bollplank. Så nu har jag tänkt försöka gilla läget ett tag, njuta av känslan att jag är på rätt plats, att jag har hittat rätt och finna lugnet… (Nu ska vi snart ha en workshop om hur vi kan utveckla nya affärsmöjligheter på den digitala sidan – så någon stagnation är det ingen risk för idag i alla fall!)

En av mina mentorer rekommenderade mig att läsa Ebba Lindsös självbiografiska bok ”Livet, makten och konsten att våga vara sig själv”. Den har uppmärksammats framför allt för hennes uppgörelse med tiden som vd för Svenskt Näringsliv, vilket kanske inte är så konstigt eftersom större delen av boken handlar också om just denna turbulenta tid.

Samtidigt behandlar bokens första 100 sidor karriären innan Svenskt Näringsliv, då hon framgångsrikt lett företag i vitt skilda branscher. Där finns mycket som manar till reflektion och många intressanta infallsvinklar på ledarskap:

”Varje resa börjar med de första stegen.”

När hon blev chef för TT började hon med att träffa samtliga medarbetare i bokstavsordning.

”Förändringar tar tid.” Det gäller att ta tid till samtal och avsätta tid till att lyssna.

”Ett gott ledarskap karaktäriseras av integritet, mod och förmågan att åskådliggöra en vision.”

När hon började på Svenskt Näringsliv var förväntningarna enorma och listan på saker att göra ändlös. Hon presenterade en strategi som gick ut på att fokusera på tre frågor i taget, för att se till att verkligen ta sig igenom listan och inte springa på alla bollar samtidigt.

”Att vara kostnadsfokuserad kan många gånger vara att sätta snubbeltråd framför benen på ett snabbt springande lag.”

”Frihet är att välja precis det man vill och att sedan ta ansvar för sitt val.”

”Tänk den tid då det inte fanns mobiltelefoner och internet…Tänk om det var helt naturligt att man inte var nåbar en vecka då och då.”

Det är citat att grunna på från en kvinna som inledde sin karriär långt innan pappamånaden var en politisk realitet, då siffrorna för kvinnor på ledande befattningar var ännu lägre än dagens 19 procent i börsbolagens styrelser och 16 procent i ledningspositioner (enl SvD).

Anna Kiefer

Kommunikationschef på JG Communication

I onsdags var det adeptträff. Väldigt, väldigt bra. Först var det ett nästan 2 1/2 timmar långt pass med föreläsningar. Galet långt, fast det gick ändå, då talarna var verkligt duktiga. Vi  fick höra Anders Ehrling, tidigare VD på SAS tala om ledarskap, Chris Sundquist talade om olika personlighetstyper och hur man bygger starka team utifrån detta. Slutligen talade Fredrik Hillelson,  Novares Human Capitals VD, om nätverkande.

Mycket av det de sa höll jag absolut inte med om. Jag tror exempelvis att det i vissa fall (framförallt i små organisationer) är helt okej att fokusera på aktiviteter, inte bara på resultat (på lång sikt kan hur man jobbar ha väldigt stor betydelse för resultatet). Jag tror inte heller att det är nödvändigt att skilja sitt privata nätverk från det proffesionella.

Hur som, alla tre talare gav mig en hel massa tankar, det snurrade som tusan. Vilket är ett väldigt bra betyg!

Som en del i programmet fick vi sitta tre och tre och prata om våra erfarenheter av mentorsprogrammet än så länge. Det kom fram att många tycker det är svårt att ta sig tid till reflektion. Att det lätt blir så att man har värsta givande samtalet och sen kommer man tillbaka till kontoret, och glömmer.

För mig är det inte så. Eftersom Hanna och jag jobbar så nära ihop kommenterar jag alltid mentorssamtalen för henne.  Det betyder att jag får vrida tankarna ett varv till, och att vi direkt beslutar kring vilka råd/ tankar vi faktiskt ska ta tag i. Det här är en jättelyx, som för mig innebär att jag får ut så mycket mer av mentorssamtalen. Samma sak gäller för andra möten/ event vi är på. På vägen dit förbereder vi gemensamt, på vägen hem pratar vi om intrycken. Det är klart att vi inte genomför allt vi pratar om, men ganska mycket.

Vi gör som sagt det mesta tillsammans, ibland kan det innebära dubbelarbete, ofta innebär det att vi blir väldigt mycket mer effektiva. I mentorsprogrammet blir det extra tydligt. Kanske är det något som skulle passa även många av de andra adepterna, att hooka upp med någon/ några andra och bestämma att man ses en gång i månaden. För att dela erfarenheter och tips. Så att man inte glömmer. Så att man tar sig tid att fundera en sväng till och bestämma vilka av råden som faktiskt är värda att testa. Och för att få del av fler mentorssamtal än sina egna.

Det sägs att hösten är till för nystart, så är det inte i mitt fall. Efter att ha träffat mina entusiasmerande mentorer och deltagit i två inspirerande adeptträffar känns våren som en utmärkt tid för nya tag. Dessa möten visade sig bidra med precis den energi och coachning som jag behöver. Jag tror att de flesta ibland känner att de skulle kunna prestera mer i arbetslivet, för eget välbefinnande här och nu men också för att stärka förutsättningarna för att avancera i karriären.

Adeptträffen i onsdags inleddes med att vi fick sitta i mindre grupper och ge varandra förslag på praktiska tips kring mentorskapet. I min grupp diskuterade vi mötesformer, hur man bäst förbereder agendan och det visade sig att vi arbetade på liknande sätt. Ett bra tips jag verkligen tog till mig var att avsätta tid efter mötet, tid för att reflektera över vad som sagts under mötet. Själv tipsade jag om att verkligen utnyttja adeptnätverket. Jag har hittills haft lunchmöten med två andra adepter i programmet och det har varit både kul och givande.

Goda råd kan man helt enkelt inte få nog av, vare sig det är av någon som är senior och varit med ett tag eller någon som befinner sig i samma situation som en själv. Ett av företagen som ingår i den koncern där jag arbetar har också tagit fasta på det. Arctoskoncernen består idag av tre företag, alla drivna av eldsjälar, bolagsbyggare som förstår vikten av vägledning då man leder personal och driver tillväxtbolag. Hur får vi fler unga att våga starta eget och hur underlättar vi för dem att driva företag?  

För att bidra till detta kommer vi nu till hösten att utlysa ett stipendium för unga entreprenörer där entreprenören kan få just goda råd och vägledning. Vi vill säkerställa att traditionen av innovativt företagande och entreprenörskap bevaras. Målet är att hjälpa en ung entreprenör med att ta sitt bolag till nästa nivå, ge dem en möjlighet att arbeta som större bolag, att få en ordentlig styrning. Arctos Fonders stipendium som kommer att delas ut en gång per år, ger unga entreprenörer en möjlighet att få hjälp med att arbeta fram ett tydligt ägardirektiv och bekostar en erfaren styrelseordförande under ett år.

Stipendiet och ansökningskriterier kommer att lanseras i maj och då kommer jag berätta mer om hur du ansöker för att få fler goda råd!

I tisdag var jag och Hanna (som jag driver Meditra Consulting tillsammans med) på SM i Ung Företagsamhet. 206 företag från hela Sverige tävlade och ställde ut i två dagar.

Jag har aldrig tidigare varit på en mässa med så mycket energi. Så mycket kompetens.

Vi gick omkring i 4 timmar, kunde nästan inte slita oss.  Det här är gymnasieelever som, i stort sett på sin fritid, gått från idé, via utveckling, produktion, marknadsföring etc. etc. till verksamma företag. Som de avslutar med en redovisning grundad på aktiebolagslagen. De importerar varor från Kina, designar väskor av återvunnet material och lägger ut tillverkningen i Estland, utvecklar internetlösningar för marknadsföring, tar mönsterskydd på en innovation för att rengöra tangentbord, m.m. m.m.

Här är en bild på Plattan UF, för fler bilder och verkligt intressanta företag se Meditras blogg.

Plattan - Egendesignade grytunderlägg med magnet.

En tanke som växer efter mässan är just vikten av att våga tro. Tro på att man kan göra saker på sitt eget sätt. Vi på Meditra är ju ganska unga, ganska nystartade, och till viss del kanske naiva (vad man lägger in i det ordet är en hel diskussion i sig som jag hoppar över just nu). Det är ett tveeggat svärd, båda bra och dåligt. Tänker dock nu att det bra sidorna nog ändå är de riktigt tunga.

Vi har haft kontakt med en del av UF-företagen sedan Stockholmsregionens mässa i februari, och pratade med många, många nu i tisdags. De är som sagt väldigt duktiga, och de vet om det. Många har kanske till och med en övertro på vad man kan göra. Och det är, inser jag, en otrolig styrka de har. För det gör att man kommer dit man inte trodde att man skulle komma. Man vågar ringa. Man vågar ställa krav. Man vågar ta initiativ. Man vågar säga upp sig från sina jobb och starta företag utan att vara särskilt rädd. Och det betalar sig. Det ger trovärdighet och resultat. Egentligen är det inte särskilt konstigt. Vi vet att vi idag inte ens kan föreställa oss mycket av det som kommer att finnas imorgon. Vi vet också att vi  bara använder en väldigt liten del av vår hjärnkapacitet och att en enorm kraft kan tas fram via psyket. Kanske kanske skulle en del av oss till och med kunna flyga, precis som humlan…

Det här blev för mig viktig inspiration och input på de samtal jag har haft med mina mentorer Yvonne Sörensen och Andreas Ternberg. Hur vi måste förtydliga vårt erbjudande. Lyfta fram våra styrkor. Jag landar mer och mer i detta att en av våra styrkor ligger just i att vara ett ungt företag. Ett företag grundat på engagemang och personliga erfarenheter och kontaktnät. Ett företag som inte stirrar sig blint på omsättning och solida framgångshistorier utan som väljer sina kunder efter den potential och den affärsmannamässighet de besitter. Ett företag som engagerar sig i de projekt vi tror på, och som leverar det vi lovat.

….och ett företag i ständig utveckling : )

//Petra

Jag älskar att träffa nya människor.

Ibland är det lite obekvämt, i vissa sammanhang känner man sig lite vilsen och malplacé, men för det mesta ger det enormt mycket energi och inspiration.

När jag flyttade till Stockholm för ca 1 ½ år sedan, såg jag stora möjligheter i att just kunna träffa nya människor i olika sammanhang. Jag kom från en mindre stad i Västsverige där nätverk för unga (och framförallt unga kvinnor) endast fanns på gymnasiet eller högskolan. Därför gick jag med stor entusiasm med i nätverk, sprang på frukostseminarier, events och ERFA-grupper, som ny i den svenska huvudstaden.

Allt detta samtidigt som jag skulle acklimatisera mig i staden, på nytt kontor och sedermera i en ny roll. Idag har jag lärt mig att man inte behöver springa på alla sociala evenemang, men uppskattar verkligen de tillfällen som möjliggör intressanta möten med andra människor.

Igår var en sådan dag, då Shortcut och Ledarna arrangerade Framtidens Kvinnliga Ledare på Debaser. Birgitta Ohlsson kom med vackra magen i vädret, pratade kvinnliga ledare inom EU och journalisters förmåga att ta citat ur sitt sammanhang. Jenny Östergren höll temperaturen uppe genom att först presentera alla de 72 fantastiska unga kvinnorna på plats 4-75 innan trean Karin Bodin, tvåan Charlotta Lindal och slutligen vinnaren Salomeh Tafazoli presenterades. Salomeh är Framtidens Kvinnliga Ledare 2010. En mycket trygg, förtroendeingivande och målmedveten ung kvinna.

För tre veckor sedan började jag utforma min utvecklingsplan tillsammans med mina mentorer. Den består av tre huvudområden:

1. Min yrkesroll/Personlig utveckling (kompetens)
2. Förtroendeuppdrag och övriga engagemang
3. Social utveckling

Att nätverka och träffa nya, spännande människor, ingår i min utvecklingsplan (3). Jag är övertygad om att dessa möten kommer utveckla mig som medmänniska, kollega och ledare. Inom detta område har jag även satt upp en annan typ av action point; att jag ska börja rida igen – för att skapa en balans tillvaron. Med ett utmanande arbete är det lätt att lägga mycket fokus på jobb när man är ny i en storstad. Det kanske låter märkligt, men att få nya vänner ingår i min utvecklingsplan.

Jag lovar att berätta mer om planen. Första ridpasset är på Lidingö om två veckor.

Goder förmiddag,

2010 är ett bra år, kanske det bästa året hittills av de snart 29 jag har haft. Det händer mycket. Vi har drivit vårt företag i snart två år och på många sätt är det i år som vi riktigt har kommit igång. Nästan varje dag tar vi stora steg framåt. Blir bättre. Smartare. Visare. Mentorsprogrammet är därmed ytterst vältajmat.

Igår satt jag med Hanna, min kollega, och funderade på hur vi presenterar vårt erbjudande, våra styrkor. Att vi måste göra det bättre har vi vetat länge,  förra mentorsträffen med Yvonne blev just den push som behövdes för att vi faktiskt skulle sätta oss ner.

Hela vårt företag är uppbyggt utifrån vilka vi är, Hanna och jag, våra styrkor, värderingar och erfarenheter. Vi utgår från oss själva, kör på vårt sätt. En personlig, engagerad och nära kontakt med kunder och partners är därför inbyggt i själva affärsidén. Det här tror jag att vi har fått fram. Det vi har missat, insåg vi igår, är att trycka på att vi faktist är ett litet företag. Att det är ett medvetet val. Att vi vet hur småföretagares verklighet ser ut i såväl Sverige som i Chile.  Att hela vår affärsmodell och arbetssätt är uppbyggt just för att passa mindre företag. Resultatinriktat. Flexibelt. Nära. Konkret . För att minska risker och ta tillvara den kraft som finns just i växande företag.

Jag tror att vi kom några steg närmare igår. Helt klart finns mycket kvar att göra. Det är galet att det ska vara så svårt. Att formulera vad just vi är bra på. Någonstans vet vi ju.

Idag ska jag för övrigt fortsätta arbeta med vår marknadsföring, utifrån mentorsamtalet med Andreas. Har inte skrivit om det än med det var grymt!

//Petra

Jag satt och lunchade med en gammal vän och kollega när han berättade att han går en coachingutbildning. Med mina nyvunna mentorer i åtanke blev jag genast intresserad av att veta mer och höra hur han anammar det i sitt yrkesliv. Han berättade att coaching handlar mycket om att ställa frågor – helt basala frågor. Det är ju precis som när man var liten och frågade: varför då, vem då, när då, hur då? Och en av övningarna i denna coachingutbildning var faktiskt att ligga på en filt tillsammans med ett par gummiankor. Jo, det är sant! På det viset kunde man sätta sig in i barnens perspektiv, för det är så man hämtar helt fantastiska svar på komplicerade frågeställningar. Det där fick mig att reflektera över mitt eget coachande ledarskap. Jag vill ju gärna hävda att det är så jag är som chef: coachande, situationsanpassad i mitt ledarskap, lyssnande, inkännande och så vidare. Men sanningen är att jag nog har lite att lära av den där filtövningen, så vid mitt nästa medarbetarsamtal ska jag försöka tänka mer gummianka och mindre färdiga förslag på lösningar, för tanken är ju att medarbetaren ska komma fram till dem själv.

Utgångspunkten för mitt andra mentorsmöte blev således att försöka (med betoning på försöka) ställa basala frågor och se hur långt det räckte. Det började bra och jag tränade på att (bara) ställa följdfrågor. Men efter en stund halkade jag raskt tillbaka till gamla invanda mönster: jag ställde en fråga, tog emot svaret och kände instinktivt att ”nu är jag snabb och effektiv.” Det vill säga: duktig. En del av frågorna handlade om hur man värderar ett bolag. Och visst, det är siffror och antaganden som man utgår ifrån, men jag önskar att jag hade ställt fler frågor av ”gummianka-karaktär”, såsom varför då, vad innebär det – för att än bättre kunna skapa insikter och kunskap på djupet. Men det tar jag med mig vidare till nästa möte. Jag tror att det är när man inte nöjer sig med det enkla svaret utan fortsätter fråga en stund till (ni vet så där så man nästan känner sig dum) det är precis då de mest värdefulla svaren och insikterna också kommer.

Mentor eller inte, jag tror att man ska våga fråga mer, ställa fler frågor för att förstå på djupet. Så tror jag att vi får till intressantare diskussioner, ökar kreativiteten, förstår vår omvärld och den nya tekniken bättre, och icke att förglömma – oss själva!